Med stormsteg mot “framtiden”

Det har varit glest med blogguppdateringar senaste året – och jag har funderat på om det finns något värde i att hålla denna hemsida levande när jag inte längre är elitidrottare… Men kanske är omställningen till “ett vanligt liv”och andra vinklar på idrotten också värt att dela…?

 

Trots att mitt senaste år inte innehållit en enda utlandsresa har det varit minst sagt speciellt… Gustafsson på Pedagoggränd har blivit Nyström på Lyktvägen och doktoranden har blivit medicine doktor. Eller i klarspråk: vi har hunnit med bröllop och flytt, och karriärmässigt har jag förutom AT-starten (i början av 2015) nu hunnit disputera. Och störst av allt – även om det fortfarande känns lite overkligt - i höst väntar vi barn!!!

 

Perioden från mars till fram till disputationen 10 juni blev… hmm… något utöver det vanliga… Mars inleddes med min första nattjoursvecka nånsin (medicinkliniken), hann hämta nyckeln till nya huset innan jag gick på sista passet – som blev en hel natt springandes mellan olika avdelningar på sjukhuset… Därefter hann vi tack-å-lov med både flytten och sista jouren INNAN graviditetströttheten och illamåendet slog ut mig… Fantastiskt vältajmat med forskningstid i april, då jobb hemifrån gjorde det möjligt att bemästra illamåendet och tröttheten… Att sedan lägga in en klinisk månad (geriatrik) precis innan disputationen var nog strategiskt tänkt om jag haft min normala energinivå – men inte helt kul under aktuella förutsättningar… Men nu är det avklarat – och inte förrän i mitten av augusti ska jag in på klinik igen. Fram till dess är det forskning som gäller. Och SEMESTER! Projekt sommarstuga är fortfarande levande – uterummet hann vi isolera förra sommaren så det har stått varmt i vinter (och bland annat möjliggjort en fin nyårshelg i stugan), och medan jag tragglade med det sista inför disputationen har Mattias med medhjälpare hunnit riva upp, isolera, och lägga nytt golv i sista delen av huset… (dvs: vi har vattentoa igen!! Woohoo!!)

 

På fredag  drar inlines-SM igång. Av förklarliga skäl kommer jag inte att stå på startlinjen i år – men jag får ändå chansen att vara på plats, som Svenska Skridskoförbundets representant. Och pyssla med förberedelser ur en arrangörsvinkel, istället för att tävlingspreppa på inlines…  Hoppas på en lika strålande och trevlig SM-vecka som förra året! 

Första semestern, 41:a titeln – och vidare perspektiv på dubbla karriärer

Så har min första säsong som f.d. elitåkare flugit förbi… En sommar där livet handlat mest om allt annat än inlines. Visst har jag tränat mycket – men livet har styrt träningen, inte tvärtom. Jag har funnit tjusningen med paddling, och kvalitetspassen har oftare genomförts med löparskor än med inlines på fötterna. I slutet av juni gick jag på min första riktiga semester någonsin. Riktig på så vis att jag lämnade jobbet en fredag eftermiddag och inte återvände förrän måndag morgon 5 veckor senare… (en del tid på forskning däremellan, men det hör väl till…?)  Bortsett från 2 dagar i Skåne och 3 dagar i Sundsvall (eller på resande fot) har jag tillbringat nästan hela semestern med projekt: sommarstuga. 21 nya fönster, 4 nya ytterväggar, en halv ny tomt och i runda slängar 50kvm altan har vi fått dit… 

 

SM har jag valt att åka ändå. Njutit av en strålande SM-vecka i Sundsvall, med kanonarrangemang, 30-gradig värme och TV-sända lopp mitt i centrum, tillsammans med buntvis av andra sporter. Medan andra suckade en del över värmen njöt jag i fulla drag av mästerskapskänslan den skapade (åtminstone för mig som lever med en viss varma-tävlingar-på-sydligare-breddgrader-abstinens). Resultatmässigt en toppenhelg för mig med 4 nya guld. Grunderna sitter kvar… 10 000 m-loppet (där jag hängde på herrarnas medaljstrid ända till spurten) kan fortfarande ses på SVT play!

 

Maraton-SM i Tidaholm var nära att bli raka motsatsen till SM-veckan. Prognoserna förutspådde hällregn, flyget blev 8 timmar försenat och jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna till Skövde som planerat på fredag kväll. Tanken på att helt enkelt ta cykeln hem hann växa sig rätt stark innan de äntligen fixat fram ett reservplan åt oss… Men 01:25 landade jag på Arlanda, och några fantastiskt snälla Stockholmsåkare fixade både gästrum och bilplats åt mig vidare till SM (tack Klaus och Björn!!!). Några mil söder om Tidaholm fick vi fortfarande hålla farten nere pga risk för vattenplaning på bilen, men molnen lättade och i tid för start var det nästan torrt. Var jag stod formmässigt hade jag ingen aning om, men Jocke Fernström från Varberg gick loss tidigt och tempot i klungan bakom blev hyfsat. Efter halva loppet var vi 5 åkare som jagade Jocke, med 10km kvar hade klungan decimerats till 3 som strax blev 4 då vi kom ikapp ledaren. I mål var jag hack i häl på herrarnas medaljtrio, 4s bakom segraren Johan Håmås och 1:15 före 4:an Björn Drakenward som plockat guldet på 10km vid SM i Sundsvall. Fightats bra med killarna har jag ju gjort förr (utom med Johan, han har alltid varit för stark…) Det uppseendeväckande denna gång var i vilken fart jag gjorde det! Tiden 1:13:31 (snitthastighet drygt 34km/h) var LÅNGT över vad jag förväntat mig denna sommar (och bara 1:40 långsammare än personbästa från VM i Gijon)! SM-guldet blev det 41:a i samlingen, men också ett av de mest minnesvärda! Jag är faktiskt lite förvånad över att känslan av att vara pigg, stark och LYCKAS fortfarande kan betyda så mycket…

 

Helgen i Skåne i början av semestern hade temat “dubbla karriärer”. Dag 1 på europeisk idrottsforskningskonferens, dag 2 som tränare/föreläsare/inspiratör för SK Skrinnarens junioråkare, med budskapet: det går att kombinera idrott och studier! Ett tema som jag också hann hålla presentation på i ett helt annat sammanhang i våras, då folk  från det europeiska universitetsnätverket för elitidrott och studier hade träff i Umeå. Den dagen började jag smått undra om det inte vore klokare att prata “trippla karriärer”, då jag i korridoren mellan föreläsningssal och operation hann med att bli uppringd för en intervju om min forskning… Börjar inse att erfarenheten i att “lägga pussel” i tillvaron är något jag kan få god nytta av framöver… Begreppet “dubbla karriärer” skulle ofta lika gärna kunna appliceras på ambitionen att kombinera klinik och forskning (åtminstone som nyexad läkare)… Med en forskar-AT-tjänst sitter jag i en privilegierad sits just nu – nästan 3 år av strukturerad tillvaro och säkrad lön för att bli både disputerad och legitimerad. Vägen vidare därifrån är långtifrån utstakad – trots att läkaryrket förmodligen är det yrke där valet att kombinera akademi med praktik är mest etablerat. Men: Efter AT:n borde jag söka en ST-tjänst, för att komma vidare mot en specialistkompetens. Efter disputation borde jag söka en post doc-tjänst eller stipendium för att åka utomlands och satsa fullt ut på forskningen i ett par år. Bli meriterad nog för vidare anslag. etc. Dessa tidpunkter kommer alltså att infalla ungefär samtidigt. Kanske kan jag istället fortsätta på den väg jag börjat nu, med forskning och kliniskt arbete på samma sjukhus, hemma? Det finns faktiskt forskar-ST-tjänster. Cirka 3 st/år i Umeå (där det årligen utexamineras cirka 200 nya läkare). Nålsöga. Min första vecka efter semestern hade jag i alla fall förmånen att arbeta under klinisk handledning av Sveriges första (och enda?) kvinnliga professor i kirurgi, Malin Sund. Inspirerande förebild i en traditionellt manlig specialitet där tidskrävande inlärning av hantverksskicklighet lägger en extra dimension till tillvarons utmaningar…

 

Sedan första veckan i september är jag tillbaka i doktorandrollen. På 100%, om jag vill. Jag är lite för otålig för det, och har redan gått ett par extra ortopedjourer på akuten… Kanske är vanan vid variation i tillvaron lite väl etablerad…?

En annorlunda vår!

Europacupsäsongen har startat och jag inser att jag fortfarande befinner mig i nån slags “avvänjningsfas” från elitidrotten… Mycket kluvna känslor över saknade “vanligheter” vs. den nya friheten när träningen inte står i fokus jämt… Ovanligheterna har avlöst varandra senaste månaden – först kursvecka i Åre (med en del tid i backen men ingen annan träning) och över påsken åkte jag på min första utlandsSEMESTER på nästan 13 år!! Det sistnämnda har varken varit efterlängtat eller särskilt lätt att genomföra medan vardagen bestod av läkarstudier + något hundratal dagar per år på resa/läger/tävlingar… Reströttheten har hunnit släppa nu, och att bara packa löparskor + ETT par tights och EN löparjacka kändes nästan omöjligt konstigt!! Resan till Kanada gick via en snabbvisit på Island, med fullspäckat program och många timmar på flyg och bussar… Men trots beslutet att inte pressa in träning under semestern, så slog jag nog personligt rekord i antal löpta mil på en vecka… Härliga mornar i både Reykjavik och Toronto!

 

Sammanfattningsvis blev semesterresan superlyckad – släkten samlad för farmors stundande bemärkelsedag, och födelsedagsbarnet själv imponerade med att raskt och smidigt hantera både långa promenader och stökiga tunnelbanor i Toronto! 

 

Både likheter och kontraster var slående mellan resmålen. Två häftiga vattenfall, det ena (Gullfoss) utom synhåll för all bebyggelse, avgränsat med lösa rep, det andra (Niagara) omringat av två städer motsvarande hela Reykjaviks befolkning, avgränsat med staket av mer amerikansk standard… Och medan hissen upp i Hallgrimskirkja tog oss högt över resten av Reyjkavik, räckte inte ens 51 våningar för att ge helt fri utsikt över Toronto – trots att vi inte befann oss riktigt “downtown” då…

 

Väl hemma har det tagit tvärstopp med träningen för min del – en rejäl förkylning blommade upp under hemresan. Och det är definitivt första gången på över tio år som jag kan ta en sån förkylning i april utan dunderångest!! Ingen tävlingsform att bevaka… Istället några extra timmar per dag att slipa på fjärde artikeln till avhandlingen… Fast med vårsol och vägsopar i farten i Umeå så längtar jag ändå efter träning igen!!

(Har bara tagit några av bilderna själv – Strokkur, nattbilder samt vattenfallen fångade av storebror Jonas bättre kamera och bättre fotokunskaper!)

Vända blad…

Förra veckan passerade jag en milstolpe i läkarkarriären: AT-start!! Drömmen om en forskar-AT i Umeå har gått i uppfyllelse, så framför mig nu ligger 21 månader klinisk tjänstgöring varvat med totalt 12 månader forskning. Fin omväxling! Efter nästan ett halvår som underläkare på ortopeden ser jag framemot 3 forskningsmånader nu – vältajmat då mitt 3:e manus nyss kom tillbaka från review. Dessutom oerhört efterlängtat att få träna i dagsljus och hellre landa ett par timmar framför datorn på kvällen… Den flexibiliteten räcker alltså bara fram till maj – sedan ut i klinik igen. Konsekvens av detta: minst sagt ont om tid för resor i sommar…

 

AT-upplägget innebar ett vägskäl, och jag har valt väg. Efter 11 säsonger i landslaget lägger jag elitidrotten åt sidan. Vemodigt att sätta punkt, men jag kommer inte att stå utan nya utmaningar framåt. Klivet in i läkarrollen i höst har betytt mycket för att “bli redo” att vända blad. Och i backspegeln: mängder av fina idrottsminnen!! Jag har SÅ många människor att tacka för att jag kunnat genomföra en lång elitkarriär och nå den nivå jag gjort. Rent idrottsligt är det dels mina svenska tränare och ledare, men också eldsjälar i andra länder där inlinessporten är etablerad och stor. Långa försäsonger i Colombia, intensiva tävlingsperioder i Holland och enkla vinterläger i Danmark är några av de återkommande inslag som verkligen hjälpt mig framåt. Att komma som ensam svensk och mötas av engagemang och gästfrihet har gett inspiration, motivation och utveckling. Stödet från Svenska Skridskoförbundet har varit ovärderligt, likaså den flexibilitet som Umeå Universitet erbjudit. I en sport där det är svårt att försörja sig på sitt tävlande har studier i anpassad takt gett mig en stabil vardag och varit grunden för att kunna satsa långsiktigt på min idrott.

 

Jag gläds åt införandet av riksidrottsuniversitet i Sverige, som är på gång under 2015! Lite extra gläds jag åt att Umeå är ett av tre utvalda universitet – för de har gjort ett fantastiskt jobb för att nå dit! Jag hoppas att denna satsning ger fler idrottare möjligheten till “dubbla karriärer”, att få komma igång med sina studier utan att släppa elitidrottsdrömmarna först. Jag tror att det är en bra väg för att låta fler idrottare hinna “blomma” – för det finns så många sporter där du rimligen inte kan ha nått din topp redan vid 20 års ålder… Och personligen kan jag inte föreställa mig hur svårt det skulle varit att sätta punkt för elitkarriären utan att ha tagit steget in i det andra livet parallellt!

 

Jag kommer aldrig att kunna återgälda tacksamheten till dem som hjälpt mig på vägen genom idrottskarriären. Däremot hoppas jag på att via “pay it forward”-principen kunna bidra till idrotten på något vis framöver… 

 

collage-studietiden

Förkylning – och nya utmaningar!

Borde varit på väg till Trollhättan för att tävla idag, men en förkylning kom emellan. Surt att missa deltävling 2 i Bont Sweden Inline Challenge, och SK Trollhättans fina arrangemang där inlinesloppen kombineras med ett läger på is.

 

Försöker hitta nån positiv vinkel ändå… Finns nog – för jag har inte haft många lugna stunder på sistone… Sedan EM: höststart på jobbet kombinerad med stugbyggarhelger + en intensiv kursvecka i Stockholm. Några oplanerade dagar hemma kan alltså vara ganska vältajmat innan min vardag tar en ny vändning: nästa vecka dags att axla läkarrollen på riktigt!! För första gången… Bävar, och längtar!!

Tusendelarna på fel sida – 11:a igen

timsimaging_1 Inledde roadtävlingarna skakigt, med 19,899 i kvalet på 200m. Fixade en finalplats ändå, och åkte nästan en halvsekund snabbare där. En ny kamp om tusendelar för topp 10 – denna gång var de inte på min sida: på tiden 19,449 var jag 0,013 s för långsam och slutade 11:a. Erika Zanetti plockade ett nytt guld (18,274).

 

På mästerskapets sista sprintlopp – 500m road – gick det sämre. Efter en halvdan start i kvartsfinalen gjorde jag ett tufft försök att haka på Clemence Halbouts omkörning, men klarade inte av att stå emot en knuff på höften i första kurvan – tappade linje och fart. 5:a i heatet och 18:e plats totalt. Besviken!! 

 

Ett lopp återstår av EM för mig: maraton på söndag. Men först en vilodag – rätt efterlängtad faktiskt… 

(foto: Timsimaging.nl)

11:a på 500, flopp på 1000

3:e-seedad i min kvartsfinal på 500m, 3:a i mål. De topprankade tyska tjejerna knep semifinalplatserna – och senare på kvällen varsin medalj (Laetitia guld, Alisa brons). Min tid 44,778 räckte ändå till en 11:e plats totalt på distansen! 

Gårdagens 1000m gick avsevärt sämre. Kom iväg dåligt i loppet, fick en stopp i första kurvan och brände sedan mycket kraft på att täppa till luckan. I ett försök att förbättra positionen ut på sista varvet tappade jag massor med fart igen och med syrastumma ben lyckades jag inte alls hålla ihop tekniken för att rädda upp detta. Rullade i mål på 1.29,869 och 22:a plats på distansen. 

 

Redan ikväll drar roadtävlingarna igång med 200m. Det ostadiga vädret har hållit i sig, men prognoserna för dagen ser mindre hotfulla ut. Hoppas innerligt att vi slipper regnskurar – roadbanan torkar långsamt. Kanske inte konstigt med luftfuktigheten här… Igår kunde jag fortfarande vrida vatten ur kläderna jag tvättade dagen innan… 

 

Äntligen topp 10 på track!

img_1714 Lyckades med 2 typer av personbästa under första EM-dagen i Geisingen: 300m under 28 sekunder (27,805 i kvalet och 27,657 i finalen) och äntligen en topp 10-placering på track! Höll undan med 0,003 s mot Andreia Canha (Portugal) som slutade 11:a. Banan är snabb – segertid för Erika Zanetti 25,889 – men jag var nästan halvsekunden närmare toppen än på EM ifjol.

 

Dagens mest imponerande insats stod junioren Simon Albrecht (Tyskland) för: 23,003!! 0,53 sekunder snabbare än guldmedaljören i seniorklassen…

 

För övrigt är vi glada åt att hallen har tak. Inte bara i Sverige det åskar och regnar… Hoppas innerligt att vädret skärper sig innan tävlingarna flyttar ut på road på torsdag

EM nästa!

Hemma och vänder – ompackning av väskor i en stekhet lägenhet. Lyfter mot EM om 2 timmar! Både datatid och internetmängd har varit högst begränsade senaste veckorna – stugliv! Kort rapport sedan sist:

 

SM-helgen bjöd på kanonväder och härlig stämning – och för mig 4 nya guld. Axeln hann inte bli bra men ok nog att tävla. Borås citybana var backig och krävande, med tekniska utmaningar som gav riktigt spännande medaljfighter på 500m. I herrfinalen gjorde Jacob Jansson en dunderspurt och tog en överraskande seger. I damfinalen var det jämnt ända in på linjen i kampen om silvret, Ranya Ezzi knep den ädlare medaljen före klubbkompisen Nathalie Larsen. Succé för Malmöklubben SK Skrinnaren, alltså! 10 000 m-loppet blev desto mindre spännande på den krävande banan – Johan Håmås imponerade i comebacken och kom loss från fältet tidigt, och bakom honom märkte silvermedaljören Nils van der Poel ut sig tidigt, även om han inte solokörde lika långt som Johan. Inte heller bland oss damer blev det några spurtuppgörelser om medaljerna – Ranya tog silvret och Nathalie bronset igen. En förkylning satte stopp för Nathalies chanser till revansch på söndagen – i hennes frånvaro kunde Ranya enkelt säkra 2 silver och Anna Andersson knep båda bronsmedaljerna. Mitt 300m-lopp gav ett bra formbesked – med vänster arm mestadels på ryggen var 29,53 en helt ok tid, och segermarginalen blev 1,5 sekunder. På herrsidan var Jacob Jansson snabbast igen på sprinten (28,97), medan Nils, efter 2 silver första dagen, äntligen fick kliva högst upp på 5000m poäng.

Lördagens tävlingar finns fortfarande att se på SVTplay här

 

Jag stannade i Varberg för 4 dagar träning efter SM – i ett klimat som jag brukar få åka betydligt längre söderut för att träna i. Stekheta dagar, men tack å lov ett svalt vandrarhem (= fästning!) för vila och jobb mellan passen. Värmen har nått även Västerbotten – och de 2 senaste veckorna har varit fyllda av magiskt fina dagar vid Täftefjärden. Mellan träningspassen: stugbygge, proofreading och traggel med nya datafiler. Och massor med bad!! 

 

Axeln duger numera till det mesta utom höga lyft – eller för många sprintintervaller/pass. Lite hämmad i starterna fortfarande – men hoppas att även det hinner ge med sig innan måndag, när EM drar igång!

Tidsperspektiv och konstigaste vurpan!

Helgens inlines-SM blir det 15:e i raden. 1999 avgjordes det första. En ung sport i Sverige – men inte i världen. Något som Frankrikevistelsen gav mig en häftig påminnelse om; Christophe Audoire guidade mig genom sin samling av antika rullskridskor – det äldsta paret daterat 1863!! Fick dessutom med mig  en liten historiebok som helt klart motiverar ytterligare användning av det franska språket!! Och ett vykort av ett foto från en tävling för 101 år sedan… (någon som trodde att “LeMans 24h” var ett nytt påfund…?)

 

Mina egna SM-förberedelser kunde varit bättre. Jag brukar beskriva inlinessporten som “riskfylld – inte farlig” eftersom vurpor (och skrubbsår) är vanliga men sällan allvarliga. Den här säsongen har varit lite udda för mig. Jag har hållit mig på benen ovanligt länge – men när jag väl gick ikull första gången (1 juli) så gjorde jag det med dunder och brak… Kanske karriärens allra konstigaste vurpa – för hur lyckas man skrapa upp halva armhålan mot asfalten, liksom?? Värre än skrubbsåren är en ömmande axel med klart begränsat rörelseomfång, men jag lyckades åtminstone åka inlines igår (med armen på ryggen) så jag hoppas fortfarande på SM-start på lördag… SM-veckan!! Har upplevt den 3 gånger förr i 2 olika sporter, men bara på vintern – ser framemot att äntligen delta på sommarversionen, i min “riktiga” idrott!