Inspirerande dagar!

Har i veckan påbörjat terminens sista extrakurs:  “ledarskapsmetodik inom idrott”, distanskurs på 50% fart. Fysisk träff i 2 dagar nu; mix av teori & praktik, långa dagar – massor av inspiration, reflektioner, feedback, diskussioner – och positiv energi!

Vid samlingen i måndags såg det ut att kunna bli ett riktigt fjasko; ca 20 studenter registrerade på kursen, 7 var anmälda till den fysiska träffen – och bara 4 dök upp… 2 lärare; förvirrade och fundersamma, drog till sist igång… Och det funkade riktigt bra med vår lilla grupp! Trots att möjligheterna begränsades något av att 2 av oss i den lilla skaran studenter dessutom var förkylda, blev även de praktiska passen blev lyckade och roliga! Är verkligen glad att jag hann vara med på denna kursträff!!! Den teoretiska läsningen känns inte hälften så mycket värd som det man kan lära sig i diskussioner & interaktion med andra… Avslappnad stämning,  inspirerande lärare, tydliga ramar, utmanande på en lagom nivå… 2 kanondagar helt enkelt!! :-D

En upplevelse som slagit mig de här dagarna är att det känns som att vara på studiebesök i någon annans liv… Eller snarare: i en alternativ vardag, som kunde varit min. Istället för medicinstudier: Plugg/grupparbeten/”gympalektioner” på IKSU. Ett naturligt val för en idrottare. Ämnen som intresserar mig, och en tillvaro lätt att kombinera med träning.

Upplevelsen väcker frågor… Var hade jag varit om jag valt studieväg efter intresse istället för framtidsmål? Om jag från studietidens start prioriterat flexibilitet och möjligheter att kombinera idrott & studier? Om jag valt att plugga de ämnen som låtit mest lockande i kurskatalogen?

Jag vet inte.

Men jag tror att jag ändå föredrar att låta idrotten förbli ett intresse, istället för att utgöra hela min vardag. Självklart har jag ställt mig frågan om och om och om igen – har jag valt rätt? Under de första 5 terminerna, preklin, var svaret ibland tveksamt – men sedan dess har övertygelsen bara vuxit sig starkare – JA!!

Lika rätt känns det att jag tog beslutet att minska studietakten. Ett andningshål, en chans att stanna av, bromsa tillvaron, fokusera på en sak i taget, reflektera! Jag är på väg “åt rätt håll” – men i min egen takt. Och kanske ännu viktigare – allt fokus ligger inte längre på vart jag är på väg, utan på var jag är.

 

Framför mig nu har jag en lång säsong, många resor, många tävlingar. För närvarande är jag fortfarande förkyld, har legat i feber hela helgen. På bättringsvägen nu, men hostig, snuvig, uppenbart inte frisk. Kämpar med rastlösheten, träningsabstinensen, stressen med säsongspremiären som kryper allt närmare. Om 10 dagar står jag på startlinjen på Europacupen i Gross Gerau, Tyskland. Hoppas jag. Tror jag. Men vägen dit blir inte vad jag tänkt. En enda dag utomhus på inlines har jag fått. Fler blir det inte innan avresa. Och? Vad kan jag göra åt det? Inte mycket. Bara acceptera läget…

Resonemanget är klokt. Och absolut inte mitt, från början. Men tack och lov har jag en klok tränare… :-) Som nästan kan övertyga mig… ;-) Och för att återkoppla till inläggets start; jag har fått ännu en fantastisk förebild i tränarrollen…

Comments are closed.