Värme – och “den gula räddningen”

Jag trodde jag vant mig vid värmen. Blev överbevisad. Det räcker att temperaturen går upp några grader, så blir det plötsligt svårt att sova. Och torsdagen på klinik blev en smärre pärs. Första dagen där jag verkligen följde de colombianska läkarstudenternas undervisning. På spanska. Mina anteckningar från dagen är en knasig mix av 3 språk… Tack och lov kom jag på i tid att jag glömt vattenflaskan hemma och hann lösa problemet innan morgonronden startade… Men att stå upp timmar i sträck och lyssna på undervisningsronder var ändå på gränsen till vad jag klarade av, svimmningskänslorna nära… Innerligt glad att materialet i klinikuniformen är betydligt svalare än svenska sjukhuskläder… Men framöver tänker jag ändå göra vad jag kan för att fortsätta gå min egen väg… Hänga med på underläkarnas handledda mottagning och fokusera på praktisk inlärning…

 

Fram till förra veckan har jag mest tagit mig fram med bil. Men trots att Ivan – med ett imponerande engagemang –  gör vad han kan för att pussla ihop sitt schema åt mig, funkar det inte alltid. Då är överflödet av gula taxibilar en räddning. Tack och lov billigt – en halvtimmes taxiresa kostar knappa 40 kr. Och hittills har jag alltid hamnat rätt… ;-) Vilket nog inte skulle vara fallet om jag skulle hoppa på någon av de lokalbussar som trafikerar stan kors och tvärs. Var de stannar är nämligen tämligen oklart. Gärna lite varsomhelst, verkar det som – eftersom de enda skyltar jag faktiskt sett är vägskyltar med symbol “busstopp förbjudet”… Att chaufförerna lyder detta verkar dock vara mera ovanligt…

 

Bucaramanga har även ett alldeles nytt system för lokaltrafik, som jag fick prova häromkvällen – ledsadgad av Ivan. Välordnat med busslinjer som följer motorvägen, i egna filer. Väntkurer i glas med biljettspärrar. Nya fina volvobussar – men tydligen utan aircondition! Vi åkte på kvällen, så det märktes inte. Men jag vill inte ens tänka mig hur det ska vara på dagtid… Antar att människorna i det här landet måste ha en inhuman värmetolerans – när standardklädsel till vardags dessutom verkar vara tighta jeans… 

Bilduppdatering!

Har äntligen kommit mig för att samla mina Colombiabilder “so far” i ett album: Colombia 2012

 

Tiden springer. Redan halvvägs genom mina 6 veckor. Njuter i fulla drag av ett “lyxliv” för elitidrottare. Måndag, onsdag, fredag full fokus på träning. Inte bara själva passen, utan ofta videoanalys och annat däremellan. Fantastiskt skönt att ha utrymme att låta sånt ta sin tid. Att kunna hänga vid banan en halvtimme extra utan att bli stressad… Tisdag och torsdag tidiga mornar, praktik på sjukhuset. Trivs med att hålla kontakten med en klinisk verklighet levande. Sedan tillbaka till elitidrottarlivet, kvällsträning med klubben. Lördag är också träningsdag, 2 pass. Söndag oftast vila.

 

Vill tacka för de kommentarer jag fått på bloggen! Mina reflektioner härifrån blir väldigt mycket “envägskommunikation” – respons från er som läser uppskattas innerligt!!! :-) Kommentera gärna mera! ;-)

img_6446crop

Kontraster – och likheter…

Mina intryck från Bucaramanga är minst sagt varierade. En salig blandning av fräscha, nybyggda bostadskvarter, stora flashiga köpcentran – och smågator med förfallna hus. Ett universitetsområde som klippt ur en katalog för språkresor. Och klinisk utbildning på ett sjukhus som helt uppenbart inte ligger i stadens rikare delar… 

 

Mitt första intryck av sjukvården i Colombia var som patient på en privat vårdcentral. Rent, vitt, välordnat… Tyglakan på britsen, skräddade patientrockar och spansktalande personal. I övrigt kändes det mesta “som hemma”… För mitt första sjukvårdsbesök, med sömnad, såromläggning och antibiotika, landade priset på runt tusenlappen i svenska kronor räknat. Fakturan för återbesöket häromdagen, då stygnen skulle bort, fick mig att häpna. 4500 pesos. Typ 20 svenska kronor…

 

I kontrast till denna privatklinik, var första besöket på barnsjukhuset “Santa Teresita” beklämmande. En gammal byggnad med flagnande väggar. Trånga salar med metallspjälsängar för de små patienterna, trädgårdsstolar av plast för föräldrarna… Spruckna stengolv. Vid receptionen – utomhus men under tak – en lång kö av föräldrar med barn i famnen… Rörigt. Efter några dagar med inblick i verksamheten är mitt intryck betydligt mer positivt. Lokalerna och möblerna är det som skiljer mest mot ett svenskt sjukhus. Vården som ges och besluten som fattas skiljer sig inte särskilt markant. Engångsmaterial är inte frekvent förekommande, men det mesta av undersökningsutrustningen är modern. Mest lättad är jag över frikostigheten med remisser till mer specialiserad vård. De åkommor som hanteras här tycks främst vara på primärvårdsnivå. Inneliggande vårdas främst patienter med akuta, relativt banala infektioner. När det behövs mer avancerade undersökningar eller behandlingar verkar det vara tillgängligt på ett annat sjukhus, för alla patienter.

 

Jag har svårt att få grepp om hur de ekonomiska klyftorna i Colombia ser ut. Och tillgängligheten till sjukvård för de familjer som inte har det så gott ställt. Kostnader ? Försäkringar? Vad jag lyckas läsa mig till är att tillgängligheten på sjukvård framförallt är ett problem på landsbygden i Colombia. Och av det jag sett hittills har inga ekonomiska överväganden kommit in i bilden när specialistremisser skrivits. Att Santa Teresitas barnläkare verkligen brinner för att ge god vård går inte att missta sig på. Och av underläkarna får jag höra att flera av specialisterna här tillhör Bucaramangas mest betydelsefulla inom sitt område. Betydelsefulla i den mening att de är erfarna, kompetenta och har utbildat en stor andel av stadens barnläkare… Det känns positivt att de valt att arbeta på detta lilla, offentliga sjukhus i denna fattiga del av staden. Men jag kan inte låta bli att bli oerhört nyfiken på hur det större barnsjukhuset, dit patienterna remitteras, ser ut. Och hur stora skillnaderna på offentlig och privat vård i detta land är… Men tills vidare väljer jag att glädja mig åt att mitt första beklämmande intryck visat sig felaktigt – lokaler i dåligt skick behöver inte vara ett hinder för god vård.

Toppfartsutmaningar & slitna hjul…

Fokus på träning igen. Tisdag kväll: Veckans mest powerinriktade pass. Först styrketräning i gymmet vid banan, sedan sprint på road. Flygande 200m i grupp. Full gas. Fight om positioner. Linjeval. Roadbanan äter hjul. Redan efter andra passet var profilen totalt väck på båda sidorna av högerskridskon. Därmed är greppet i kurvorna ingen höjdare i maxfart… Vänsterskridskons hjul håller, tack och lov. En utmaning att verkligen lägga min tillit på den foten… Med långa skär och lätta växlar.

 

Onsdag förmiddag: fartträning på track igen. Både med MC-drag och utan. Gör några kurvor som går riktigt, riktigt bra. Och några där jag kommer in helt fel, inte vågar trampa förrän i utgången – och håller på att explodera av frustration över min egen feghet. Tills Leo avslöjar skillnaden i fart mot förra veckan… Då: 45 km/h. Idag: 53 km/h… Kanske inte så konstigt att utmaningen blir större… 

Efter träningen: lunch på ett köpcentrum, sedan hem till Leo & Liz, för en lugn eftermiddag. Siestaslummer på mattan i TV-rummet, bredvid träningskompisen Maria Laura. Därefter videoanalys från morgonpasset. Isätt, vinklar, linjer… GoPro-kameran riggad på sargen har gett hyfsade bilder. Önskar bara att jag hade haft en display för att rikta kameran med…

 

På kvällen: tillbaka till banan. Uppvärmning “off skate”. Sedan drar åskvädret in… Ösregn. Inlinepasset ersätts av styrkeövningar på läktaren, lite fotboll – och för mig: en timme på spinningcykeln när vi väl kommer hem.

2012/03/22 | Posted in: Colombia | Comments Closed

Mer än bara träning!

Snart 2 veckor sedan jag lämnade Sverige. Inte bara träningsrutinerna börjar falla på plats – utan även vardagen vid sidan om. Oftast tidiga mornar. Ganska sena kvällar. I början rätt halvdan sömn på nätterna. Nu börjar jag sova bra trots värmen. Annars är räddningen att lyckas ta en lång powernap på eftermiddagen. Äkta siesta.


Måndag 19 mars: “Día de San José”. Helgdag. Vilodag. Regn på förmiddagen. För första gången på 10 dagar behagligt svalt. Perfekt att hänga framför datorn, hantera tävlingsanmälningar, planering – och en del plugg… Gå ner i lågvarv på riktigt. Behöver handla mat också… Osäker på öppettiderna – men tydligen är det ingen helgdag av den digniteten att köpcentret låter sig påverkas… Min andra promenad ensam utanför det inhägnade kvarteret. De låsta grindarna styrs av en uniformerad vakt, som i roll och attityd mest liknar en receptionist. Jag är redan igenkänd och möts av ett vänligt leende innan grinden klickar upp. Jag konstaterar att en gemensam reception och gård för 6 hus är bra mycket trevligare än portkod direkt från gatan

 

Tisdag. Min andra dag med klinisk praktik. Sjukhuset är oerhört litet. Enbart inriktat på pediatrik och obstetrik. Barn och blivande/nyblivna mödrar. Öppenvård, en akutvårdsavdelning  samt BB och neonatalvård. Och en operationsavdelning som jag inte sett något av. Allting inrymt på ett plan i ett hus mindre än en vanlig svensk vårdcentral. Ett fåtal specialistläkare, några underläkare – och mängder av läkarstudenter. Skarp kontrast mellan sjukhusets litenhet och den starka känslan av universitetsklinik. Bägge dagarna har jag blivit varmt välkomnad och väl omhändertagen av min kontaktperson på plats. En överläkare som talar tydlig spanska och är mycket mån om undervisning. Min första dag på plats inleddes med en introduktion i “AIEPI”. Ett hälso-/vårdprogram för akut och allmän pediatrik. Starkt fokus på struktur och förebyggande uppmärksamhet. Efter 2 dagar på kliniken kan jag konstatera att AIEPI tycks vara grunden i det mesta. Och att riktlinjerna matchar väl med de svenska. Med den skillnaden att det 100-sidiga kompendiet är mer välstrukturerat än all svensk litteratur jag hittat ;-) Och att sjukdomar som denguefeber och malaria kanske inte skulle få plats i ett kompendium över vanliga barnsjukdomar i Sverige… Nervositeten över språket har lagt sig. Jag hänger med tillräckligt bra. Nu har det övergått i frustration över att inte kunna ställa de frågor jag vill… Å andra sidan; “spanglish” funkar ofta när vokabuläret inte räcker till… skillnaden är mest att det är så mycket svårare att ha en avslappnad attityd på kliniken, jämfört med på träningarna…

 

Några bilder från Universidad de Santander

img_6344web img_6355c img_6359web img_6363

Över en vecka – så snabbt!

Första veckan har gått otroligt fort. Plötsligt börjar jag få ett hum om rutiner och ha en aning om vad som väntar på träningarna… Morgonpassen i liten grupp, de åkare som inte har schema som hindrar. Teknikfokus och mycket feedback. På kvällarna är banan välfylld med folk… Ca 20 i vår grupp, ungefär lika många i i klubbens barn-/nybörjargrupp – och oftast delar vi banan med någon annan klubb också… På programmet fredag morgon: fartträning. Längtar! Vaknar kl 05 av smattrande regn. Träningen 07:30 i fara. Men det slutar regna och de värsta pölarna kan sopas bort. Tracken torkar fort. “Flying laps” bakom MC igen. Säkrare än förra veckan, men fortfarande svårt att våga trampa hela kurvan. Tränaren Leo nickar ändå gillande när vi tittar på filmen sedan. “Tekniken är bra, det handlar mer om dina rädslor nu”. Frustrerad. Vill traggla gång på gång, men passet tar slut alldeles för fort..

På kvällen: sprintintervaller igen, i grupp. Fortsätter traggla med kurvorna. Lyckas göra några bra omkörningar i alla fall. Bekräftad av gillande nickar från Leo, igen :-)  Som vanligt avslutas fredagkvällens pass med elimineringslopp. Hänger kvar ungefär lika länge som förra veckan, men bättre med i gruppen denna gång och åker ut på en tight spurt.

 

Lördag: ingen morgonträning med klubben. Däremot enda chansen att hinna ett extra styrkepass på egen hand, under kvartersgymmets öppettider. Lokalen ligger i källaren, med bara små fönster. Ingen sol in. Ändå klibbigt kvavt redan tidigt på morgonen. Maxstyrka på programmet. Gymmet erbjuder bra spinningcyklar och crosstrainers samt ett urval av maskiner. Fristående: en skranglig skivstångsställning med oroväckande tight passform för vikterna… Hinner värma upp + köra 2 set benböj innan kvarterets “PT” dyker upp kl 8. Han börjar genast tipsa mig om övningar, tills jag på knagglig spanska hinner förklara att jag redan har ett program, och visa på att benböj är första övningen. Han sträcker sig för att börja plocka av vikter från stången, innan jag hinner förklara att det är bra som det är. Tveksamma, oförstående hummanden tills jag helt sonika går in och kör ett set… ;-) Skönt att få hjälp att pussla stången på plats…

 

På eftermiddagen träning på road igen. Håller mig på benen denna gång… ;-) Stafetter. Lördagar brukar vara kombipass, men tyvärr har klubben inte tillgång till tracken denna lördag. Kort pass, bara en timme.

 

Söndag morgon: cykeldistans, med start 06:00. Jag har hunnit se en del cyklister i trafiken tidigare. Intryck: livsfarligt projekt… Men denna tidiga morgon är antalet cyklar på vägen i nivå med antalet bilar. Vi får i princip behålla högerfilen för oss själva. Känns säkrare än många pass på svenska landsvägar, med bilar som sveper förbi tätt intill axeln… De flesta i gruppen har racercyklar. Jag har fått låna en MTB, och får bitvis slita rätt hårt… Men hänger med hela vägen och är tillbaka vid startplatsen kl 8, trött och nöjd.

Nu: såren från förra helgen äntligen läkta. Dax för en stund i poolen! :-)

2012/03/18 | Posted in: Colombia | Comments Closed

Video

Har äntligen fått min tröga netbook att orka hantera några videoklipp…

 

Först: En vanlig måndagkväll i Bucaramanga…

På banan med två av de tiotalet klubbar som samsas om “Patinodromo Real de Minas”…

och så ett smakprov på colombianska födelsedagstraditioner…

Vilken födelsedag!

Onsdag: 2 pass på tracken. Morgonträning med start först kl 10, där även colombianerna suckade över hettan… men min kropp verkar ha kommit en bit på väg med anpassningen. Pulsen mer normal och uthållighet/återhämtning rätt ok… Mellan passen: 2 timmar personlig videoanalys-/teknikdiskussion med tränaren Leo :-)

Både på banan och vid sidan om: överväldigad av vilka underbart gästfria och engagerade människor jag omges av!!


 

 


Födelsedagen blev helt klart en av de underligaste – men också en av de bästa jag firat!

2012/03/15 | Posted in: Colombia | Comments Closed

Klimatanpassning…

Idag: första soliga träningspasset. Start 8.00 – men redan då varmt nog att ge mig den typiska reaktionen som alltid kommer innan jag anpassat mig till hett klimat. Skyhög puls. Och dålig uthållighet. 4×10 varv bakom MC blev kämpigare än det borde…  Möjligt att också höjden (1000 m ö h) gör sitt till… Hursomhelst är det nog tur att solen går ner kl 18 – precis när dagens andra pass börjar. Kvällspassen är normalt de hårdare passen…

 

För övrigt är det inte bara i mataffärerna som fruktutbudet ser lite annorlunda ut… Hemodlat: 


2012/03/12 | Posted in: Colombia | Comments Closed