Tyskland nästa!

Mina 5 dagar hemma passerade fort. 5 dagar i elitidrottarbubblan – där jag lämnat det mesta annat åt sidan, försökt ställa om kroppen till europeisk tid och – förutom allt packningspyssel – mest bott på IKSU eller i idrottslabbet… Inspirerande miljö och härliga människor att omges av. Saknar redan träningsgruppen i Colombia – men även om det grenspecifika för inlines är litet i Umeå, så finns ett fantastiskt engagemang som går över gränserna mellan idrotter här – med massor av kunskap, erfarenhet och nytänkande. I veckan har jag verkligen haft förmånen att samla positiv energi från detta!!

 

De faktiska syftena med tiden i labbet: lite ‘modellande’ för fysiometrics, fystester av diverse slag  – samt massor av tid och trix med nya skorna… Tejp, pelotter, gelplattor och nya skosnören har förvandlat tortyrskor till något som faktiskt börjar kännas hemtamt…

 

Idag bär det av igen, med anhalt Gross Gerau för Europacup fredag-söndag.

imgp3969b

Kompressionskläder och formgjutna skor…

Efter 6 veckor i Colombia och 2 drygt dygnslånga resor börjar det vara läge att utvärdera de kompressionskläder jag fick med mig. Orsaken att jag intresserar mig för kompressionskläder är framförallt att jag brukar få tunga trötta ben av att sitta eller stå stilla länge. Har därför, sedan länge, för vana att använda enkla modeller av “flygstrumpor” på alla resor samt ofta på långa föreläsnings- och praktikdagar. Och mellan loppen på tävling. Det gör helt klart skillnad för mig. Särskilt efter tävling och hård träning. För mig är kompressionskläderna alltså i första hand återhämtningskläder, jag brukar inte träna i dem.

 

Till Colombia fick jag, via min nya sponsor sportkompression.se, bland annat med mig ett par CEP running sock“. Dessa har en klart kraftigare kompression än enkla “flygstrumpor” – och jag gillar dem verkligen! Dock är de så tighta att de är rätt krångliga att ta på efter ett svettigt träningspass – och åkte alltsomoftast på först efter duschen. Favoritplagget i Colombia blev faktiskt mina nya “CEP sleeves” eftersom dessa är enkla att ta på och dessutom gör det möjligt att gå barfota… Kompressionstrycket är nog något lägre än i CEP’s sockar, men känns klart effektivare än mina vanliga flygstrumpor.

 

Tidigare är det alltså bara underben + fötter som jag “komprimerat”. Nu har jag även fått testa tights, av denna modell: 2XU PWX Compression Tights. Svala och supersköna är dessa de enda långbyxor jag frivilligt dragit på mig i Colombia… Materialet är av ett helt annat slag än sockarna, betydligt mjukare. I storlekstabellen var jag solklar “M”, men med tanke på att jag endast tänkt använda dem för återhämtning borde jag nog ha vågat mig på att testa storlek S. Mina M ger en viss kompressionseffekt, men känns mest som ett par supersköna träningstights med stöd för musklerna. Så framöver blir det nog läge att antingen testa en mindre storlek eller 2XU’s nyare modell, “recovery” när den finns i lager.

 

boots Apropå träningsprylar så väntade ett spännande paket på mig här hemma. Nya formgjutna skor!! Powerslide “custom boots” erbjuder ett flertal val angående karbonets höjd, styvhet och passform. Efter mina avgjutningar i somras måste något gått fel i kommunikationen – för trots ikryssat “narrow fit”, “without socks”, “extra stiff”, var skorna som levererades under hösten de skönaste jag någonsin satt fötterna i. Möjligen med undantag för mina 3 år gamla, väl inåkta men fullkomligt utslitna skor. Klockren passform kring hälen – och inte en öm punkt någonstans… Chockinvigde dem med ett 4-dagarsläger i Frankrike – utan att få ont någonstans… Rena drömmen för turåkning – men ingenting att utmana rekordtider på 300m med… Nya avgjutningar i december – och skorna som nu väntade på mig är utåt sett nästan identiska med de förra. Prestandamässigt är det en helt annan värld. För det första får jag skruva ner fötterna för att alls få dem på mig. För det andra gör stenhårt karbon att 3-4 punkter på varje fot gör riktigt ont. Hårt mot hårt… Ett varv med hårtorken över de värsta partierna hjälper en del. Men lär fortfarande få bereda mig på några veckor med rejält ömma fötter… Konstaterar att jag helt oplanerat blivit testpilot på 2 totalt skilda varianter av formgjutna skor. Komfort kontra prestanda… Just nu väljer jag att bita ihop över smärtan. Men jag gissar att det kommer en dag i framtiden då jag gör ett annat val. Kanske för att förbereda mig för mitt första 100km-lopp…?

 

Dagens träning fick göras i andra skor – bara för att det är så härligt att vara tillbaka i vårvintern!

img_7096

Transfer i Bogotá – maktlöshet & galna löpintervaller

Hemresan intar en solklar förstaplats på min topplista över flygplatsstrul. Skrämmande kommunikationsproblem mellan de involverade flygbolagen… På inrikesflyget till Bogotá har Lufthansa bokat mig på ett flightnummer som inte finns. Det tar 30 minuter för Avianca att checka in mig. Jag är tack och lov på plats i god tid… Bagaget taggas hela vägen, men jag får bara ut boardingkort för första flighten. Resten måste lösas i Bogotá. Och vid tid för boarding: information om att flighten beräknas bli 1,5 timme försenad. Min transfertid i Bogotá är 2 timmar… Dirigeras ut till incheckningshallen igen för att boka om biljetter. Undrar om det finns något skäl att inte påbörja resan? Avianca informerar om att ifall jag tar denna flight och missar planet vidare till Frankfurt tar de inget ansvar för ombokningar eller hotellkostnader i Bogotá. Jaha, men om jag inte åker nu? Tar de i så fall ansvar för att boka om min flight till Europa? Svaret blir nej. Jaha???

 

Mitt i diskussionerna ändras infon. Vi har fått slottid, planet ska lyfta om 20 minuter. Snabbt tillbaka genom säkerhetskontrollen, slipper tack och lov packa upp väskan denna gång… Hinner ombord. Landar i Bogotá 30 min försenade. Där börjar de verkliga problemen. Når utrikesterminalen med busstransfer 1h 15 före avgång till Frankfurt. Ingen kö till Lufthansas disk. Men möts av svaret att de inte kan printa något boardingkort, de har redan stängt. Hänvisas till Avianca. Som hänvisar tillbaka till Lufthansa. Avianca igen, Lufthansa igen. Löpintervaller med tung ryggsäck… Och tidspress!!! Vidare till ett servicekontor. Nya besked: flighten fullbokad - kanske kan du få plats på nästa flight – OM 2 DAGAR!… MEN HALLÅ – JAG ÄR JU REDAN INCHECKAD!! Hänvisas till att få boardingkort utskrivet vid gaten… Springer upp en trappa. Stoppas av säkerhetspersonal – bokningskvittot räcker inte. Måste även få passet stämplat. Ännu ett varv med löpintervall, trappa ner, trappa upp. Migrationskontor, security. Stopp igen. Funkar fortfarande inte utan det eländans boardingkortet. Stigande känsla av maktlöshet. Tillbaka till Lufthansa, förklarar problemet för sjuttifjortonde gången… 3 minuter nervös väntan, sedan kommer en dam i Lufthansas uniform ut från de bakre kontoren. 2 gula boardingkort i handen och order: spring! 45 minuter till avgång, men infotavlorna blinkar redan boarding. Smiter förbi kön i säkerhetskontrollen. Springer som en dåre. Skymtar gate 4, fortfarande med en kö av människor. LÄTTNAD. Passerar även den sista rigorösa säkerhetskontrollen utan problem. 12 timmar senare tar vi mark i Europa. Aldrig förr har Frankfurt känts så “hemma”…

 

I skarp kontrast till de inledande incheckningarna slår SAS rekord i hjälpsamhet när jag med knappt 30 minuter till godo lyckas boka om min lördagsbiljett och komma hem till ett snöigt Umeå redan fredag kväll… LYCKA!

Ändrade planer – och nytt rekord

Vädret tillät träning tisdag morgon. Det gjorde även den vänliga tränare som egentligen bokat banan för inlineskola. Jag fick rulla i ytterkant. Men mitt planerade distanspass blev ändå inte mer än 18 km – då en envis vaktmästare bestämt sig för att klippa gräset med machete just denna morgon… Klokt att lyda order och inte åka i “skottlinjen”… Halva banan till förfogande – så startträning funkade. Efter ett par starter blev jag uppmärksammad av en tränare på innerplan, som snabbt började ge mig spontan och mycket ärlig feedback på starterna… På snabb, inte helt lättbegriplig spanska – som visade sig vara kubansk dialekt… Förmodligen var detta också skälet att det tog honom en stund att inse att jag inte är colombianska… (Brukar nog annars stå klart så snart jag svarar på tilltal… ;-) )

Nåväl – i lite lugnare taltempo hängde jag med, och fick ytterligare en tränares syn på hur starter bör göras. En sak står klart – det finns många synsätt… Stundtals förvirrande, men jag tar med mig en hel del bra tips härifrån.

 

Tisdagskvällens pass rullade problemfritt utan regn. Onsdagmorgonen tristare – med jämngrå moln och strilande regn. Snabbt upp på spinningcykeln för att hinna ett pass under morgonens öppettider i gymmet, kl 6-9. Sedan slutade det faktiskt regna! Taxi till banan och ett morgonpass till – med fartträning på tracken. Tack o lov! Flying laps, sedan ett enda 300m-lopp på tid. Kändes tekniskt ganska okej, men segt. Och några småmissar. Övertygad att jag hört fel när Leo gav tiden. 29.19! Ny förbättring med 0,2s! Halvdan öppning var sant, men helvarvet gick på 17.9! :-) Givande videoanalys efteråt. Det finns mer tid att kapa… Men grunderna i åkningen håller en annan nivå än för 2 månader sedan. Det ska bli spännande att angripa Europas banor i sommar… Här och nu återstår ett enda pass med klubben ikväll + en tidig morgonträning imorgon, innan den långa hemresan inleds…

 

Dagen till ära uppstylad i ny personlig dräkt – tack AY Sports!

img_7087

Rekordtid och oväder

Först 4 pass bortregnade på 5 veckor. Sedan plötsligt 2 pass bortregnade på 4 dagar. Nu – när jag verkligen vill nyttja varje minut till fullo… Bucaramangas väder verkar onekligen försöka hjälpa mig att acceptera att det snart är dags att lämna landet… Vistelsens värsta oväder drog in redan vid 17-tiden på kvällen, med åska och hällregn. Efter en stunds kurande under Liz’s paraply lyckades vi haffa en taxi. Måndagkvällens planerade inlinepass fick skiftas mot ett pass i gymmet. Trist – men måste bedöma detta som en bra träningsdag ändå.

 

Morgonpasset hade etiketten ‘sico-tactico’ och genomfördes som ett pussel till en helhet. Starter, rakor, ‘flying laps’. Fokus, fokus, fokus… Skiftade mellan tränings- och tävlingshjul mellan övningarna. Avsevärd skillnad i känsla. Och i tillit till greppet… Avslutningsvis 3x 300m. Den första starten blev lika snubblande kass som i fredags. Men lopp nr 2 funkade bättre, öppnade på 11,1 och sluttid blev 29,4s. 0,2s bättre än rekordet från tävlingen! Allra häftigast var kanske känslan av den lilla miss i kurvan när vänsterfoten nästan, nästan släppte – men jag ändå vågade trampa hela skäret ut – och upptäcka att det höll! Lätta växlar, snabba fötter, tilltro… Lopp nr 3 gick med nästan samma flyt, men krafterna räckte inte till någon ny rekordtid…

 

Imorgon tisdag igen – men alla klinikdagar redan avklarade så planen är ett morgonpass på tracken innan det bär av till universitetet för att fixa avslutande bestyr med intyg… Hoppas att vädret tillåter…

Veckans söndagsutflykt: Girón

Sista helgdagen på plats. Tid för utflykt igen. Denna gång bjöds jag på ett besök i en av regionens äldsta städer, Girón. Mellan vackra kyrkor och enhetliga vita stenbyggnader från kolonialtiden: rader av marknadsstånd med ‘dulce’, frukt, raspaco, hantverk, smycken, ballonger, mat… För några veckor sedan skulle sådant signalerat “turistfälla” i mina ögon – men jag har lärt mig att det snarare är ett stående inslag i kultur och traditioner här. Trots kameran i högsta hugg kände jag mig ändå inte uppseendeväckande “turistig” – eftersom många andra fotade flitigt, även inne i kyrkorna…

 

“Smakprov” på de lokala traditionerna även denna gång bokstavligt… ;-) ‘Frittanga’ på ett stort gemensamt fat – mycket gott grillat kött, och de på utsidan suspekta korvarna visade sig vara fyllda med en god blandning på ris och köttfärs… Som tillbehör matbananer, grillad potatis och en smakrik soppa. Till middag på kvällen ‘tamal’… Upptäcktsfärden genom de lokala delikatesserna har annars varit ganska fruktfokuserad denna vecka; tamarillo, trädtomat, nispero… Och gällande maten är det hel klart frukten jag kommer att sakna mest när jag åker hem… Färsk mango och papaya på frukostgröten, ett stort glas färskmixad juice eller smoothie vid banan efter träningen för 8kr… Favoriten guanábana blir nog en utmaning att hitta i Sverige… Å andra sidan ser jag framemot att få äta naturell yoghurt igen – sådant tycks omöjligt att finna i detta sockerälskande land…

2012/04/16 | Posted in: Colombia | Comments Closed

Sista veckan…

5 veckor har passerat. Det längsta teknikläger jag någonsin genomfört. I lugn fart är de inlärda detaljerna befästa. Utmaningen är att klara det i tävlingsfart, i olika linjer och i varje skär… Där kommer även materialet in i bilden. Roadhjulen är så nedslitna att det är otänkbart att lita på högerskridskon i kurvorna. Vad värre är är att jag har hunnit slita ner profilen avsevärt även på andra uppsättningen träningshjul på tracken…

 

Onsdag morgon kör vi flygande varv bakom MC, följt av ett par sprintlopp. På 300 m tar jag mig runt precis under 30. 0,4s långsammare än på tävlingen. Rynkar på näsan, men Leo tittar ner på mina hjul och är rätt nöjd. Sämre utrustning, träning – plus att banan tydligen är snabbare kvällstid när solen inte ligger på. Tidsskillnaden är ingen katastrof, och han tycker att jag gjort ett tekniskt bra lopp. Onsdag kväll 1000 m-intervaller, där jag får sparra mot killarna. En rejäl utmaning, hela tiden på gränsen. Många lägen att upptäcka precis var jag tappar fart – för så fort jag gör en miss bildas lucka… Men också tillfälle att upptäcka att när jag sätter alla kurvor tekniskt, vågar trampa till ytterlägen, men lätt, flytande – då är jag med! Det handlar inte om kraften i åkningen – utan om de exakta vinklarna där grepp och driv blir som bäst… En liten vridning på överkroppen eller en något djupare knävinkel kan göra skillnad som natt och dag.

 

Fredag morgon fartpass igen. Jag har tröttnat på att inte lita på skridskorna. Skruvar på nya tävlingshjul inför det enda 300 m-loppet. Gör en fullkomligt usel start – springande som med studsbollar under fötterna, inget rull i kurvan. Men under helvarvet uppnår jag en osannorlikt härlig känsla av flyt. Litar fullt på skridskorna, trampar hela kurvorna. På klockan: 29,9. Öppningstiden är den överlägset sämsta jag klockats på i år. Medan varvtiden 18,1 är 0,4 s snabbare än något av mina tidigare tidigare lopp här! Känsla och klocka helt överens. Och ett mycket skönt kvitto på att när jag litar på skridskorna och vågar flyta genom kurvorna går det fort! :-)

 

Planen är att ta revanch på starten med ett nytt lopp på kvällen. Men precis när jag snört på mig skridskorna börjar det regna. Banan torkar hyfsat efter en stund, hinner ett kort pass i lugn fart innan det riktiga hällregnet kommer. Irriterad och besviken – hade verkligen laddat för mitt sista fredagspass här – elimineringsloppen är den mest tävlingslika träningen och det jag verkligen skulle behöva utmana mig med just nu… Förhoppningsvis kommer någon chans med likartad träning nästa vecka. Jag har fortfarande drygt 5 dagar kvar här… 

Studiebesök – och skillnaden mellan skola och verklighet

Måndag: åter inbjuden till “the house of AY Sport”. Födelsedagslunch för Ruben. Vardag igen efter “Semana Santa” – och ett hus vimlande av folk, i full färd med att producera kläder och väskor. Jag fick en guidning genom processerna – såväl de traditionella manuella som de nya moderna… Fascinerande att se hur en skiss på en dator och en rulle tyg snabbt och effektivt – via ett flertal steg – förvandlas till en färdig tävlingsdräkt eller fotbollsuniform… Funktionsmaterial och integrerat tryck… Coolt, flexibelt, snyggt – kvalitet! :-)

 

På eftermiddagen tog jag mig i kragen och gjorde klart sista hemläxan i spanska… Måste erkänna att grammatiken fortfarande inte på något sätt känns lätt… Men samtidigt fascineras jag av vilken skillnad det  är mellan skola och verklighet. För även om jag knappt avslutat gymnasiespanska steg 2, pratar knaggligt, trasslar in mig i tempusformer och ofta böjer verben fel – så klarar jag mig bra i vardagslivet här! Även efter avslutad kurs kommer jag inte ens att vara behörig till baskursen i spanska på Umeå Universitet. Med tanke på detta känns det klart förvånande att jag just – helt problemfritt – tillbringat 5 fantastiska dagar med familjer som bara pratar spanska. Samma familjer som jag delade stuga med i Göteborg för 1,5 år sedan, under lika många dagar. Då kommunicerade vi med kroppsspråk och lösryckta ord. Kartor för vägbeskrivningar, adresslappar… Det är där jag skulle ha stått nu också, om jag inte läst mina distanskurser senaste halvåret… Men nu har det knappt varit tyst en minut – och jag hänger med i det mesta. Och gör mig förstådd! :-)

 

Tisdag: vardag på riktigt även för mig. Tidig klinikmorgon med rond på barnavdelning, neonatalavdelning och BB,  följt av vätskeseminarium med en grupp av UDES läkarstudenter… För mig inte längre en passiv lyssnande roll – utan lika många frågor som alla andra… På spanska. Men även här är det helt okej att jag svarar knaggligt. Gällande utbytesstudierna var jag nervös över det formella och hierarkiska – men det har visat sig totalt problemfritt. Även om klädkod – när man nått förbi underläkarsteget i hierarkin – är kostymbyxor och slips under läkarrocken, så är stämningen avslappnad mellan lärare och studenter. För det mesta. Och som utbytesstudent möts jag av extra hjärtliga hälsningar, ständiga handslag och kindpussar… Ifall jag missar något artighetsord eller misslyckas med att böja verben i “Ni-form” verkar det inte göra någonting… ;-)

Jag trivs med att utmana mig mot verkligheten snarare än mot skolbetyg – och njuter av att upptäcka att man inte måste prata flytande för att ha oerhört stor nytta av ett språk! 

Teknikträning, danskväll – och en oförglömlig dag i Panachi!

Blickar tillbaka på ett par osannorlikt trevliga dagar. Lördagmorgonens styrkepass följdes av ännu en god lunch hos familjen Goméz-Vidal – sedan inlineträning, som avbröts av regn men kunde fullföljas på slideboard. Efter videoanalys och teknikdiskussioner avslutades kvällen med en improviserad snabbkurs i merengue, vallenato, salsa och regueton… Galet kul!

 

Söndagen startade tidigt med ytterligare ett teknikpass på inlines på den lilla tracken i ‘Las Américas’. Efter en stadig frukost på ‘arepa’ med ägg, gott kaffe och frukt: upphämtad av Tania, Alvaro och Fernanda – som bjöd mig på en oförglömlig dag i Parque Nacional del Chichamocha!! Bilfärd upp till Mesa de los Santos, 1750 m ö h (behagligt svenskt sommarväder) – kabinbana över Cañon del Chichamocha: ner till 600 m ö h  och upp igen på andra sidan. Bara runt 1300 m ö h och återigen stekande sol… För första gången sedan jag anlände till Colombia var jag bara “en turist i mängden” – och att gå en hel dag med kameran i handen kändes inte bara okej utan helt självklart… Jag tänker låta bilder och film tala för sig själva… 

 

Måste dock säga: jag har trivts hela tiden – men efter exakt en månad på plats har Colombia fullkomligt förtrollat mig!!

img_6822

Kultur, traditioner, folkliv – och språkliga utmaningar…

Har fått fira påsken på med en katolsk storfamilj. Sett nya sidor av Bucaramanga. Mest till fots. Kyrkor, parker, berg, natur… Fullsatta kyrkor och livligt folkliv i centrum – utan att vara stökigt. Och kvällstid ett annat bostadsområde – bra mycket lugnare än Cañaveral…På långfredagen en vacker, brant vandring, ‘Via Crucis’. Engagerad guidning genom traditioner, kultur, typisk mat… Ett välkommet avbrott i min egen enformiga, fantasilösa matlagning här… ;-) Mycket god fisk. Inga påskägg med godis – men avsevärda sockermängder ändå… ‘Oblea’ med arequipe och fruktmarmelad… ‘Raspado’ = smaksatt krossad is + arequipe och jordgubbar… ‘Peto’ med ost och russin… Någon lokal traditionell soppa på ris, mjölk, kryddor – och socker… Alltihop gott i små mängder – men hittills har jag inte lyckats trycka i mig en hel portion av någotdera… ;-) Påskens “äkta” ägg serverat i form av en mycket typisk lokal frukost; ‘caldo’ (soppa med ägg) + ‘arepa’ – och en halv kopp avsevärt välsockrad choklad… ;-)

 

Den språkliga utmaningen har nått nya höjder dessa dagar. Bara spanska – och inte längre mest en passiv roll i att lyssna och försöka förstå – utan att verkligen prata också…Inte bara inlinetermer eller sjukvård. Inte heller bara det praktiska och nödvändiga – utan verkliga samtal… Förklara svenska traditioner, jämföra, beskriva… Det mesta har funkat förvånansvärt bra – men jag gissar att den tankekrävande ansträngningen bidrog till att jag sov  nästan 2h på siestan igår… ;-) Klarade faktiskt av att genomföra en vettig konversation mitt i sorlet på en restaurang, men att avsluta fredagkvällen i bilen med spansk ordlek – parallellt med vägbeskrivningar och allmänt prat omkring – översteg min förmåga… ;-)

 

2012/04/07 | Posted in: Colombia | Comments Closed