En meningslös resa? Faktiskt inte, ändå!

När jag klev på planet hem från Stockholm igår, var det min 49:e flight 2012. Restrött, har jag tjatat om. Men vad betyder det, vad är det som är jobbigt? Alla timmar på flygplan, flygplatser, tåg och buss? Egentligen inte. Värst är all planering, och att resa ensam.  Ensam reste jag till Stockholm även denna helg, trots att fler från klubben var på plats. Mitt i julledigheten blev det svårt att synka resorna. Och boendet. Men varm gästfrihet från skrinnarfolk i Stockholm hjälpte mig betydligt. (Särskilt tack till Mimmi och Moa!) Sänkta krav på detaljplanering underlättade beslutet att orka åka till SM för att ha kul… Och att inte deppa ihop alldeles när helgen inte blev som det var tänkt… Jag fick nämligen bara uppleva SM från publikplats, pga en attans dåligt tajmad förkylning… Trots halsont och huvudvärk kändes det nästan omöjligt att stryka mig… Att det ska vara så svårt att vara förnuftig, acceptera det “självklara”… Man tävlar inte när man är sjuk… eller? Timmar av beslutsångest, stress och tårar… bara för ett SM? Kanske mest för alla förberedelser förgäves. Säsongens sista skridskotävling. Kunde varit hemma istället, sluppit allt resande… Men jag fick verkligen känna att jag var omgiven av vänner. Så värdefullt med någon som bryr sig om trösta och torka tårar… Stöd och kloka ord. Inte ensam. 

 

Gimonäs CK’s ledare och eldsjäl Anders Janson hade åtminstone inte åkt ner förgäves. Två umeåkare var vi på plats – och Eva Lagrange försvarade klubbens färger med den äran! Minst sagt. 4 SM-guld!  På damsidan var storfavoriten Johanna Östlund struken pga sjukdom. Körtelfeber. Mitt i tävlingssäsong… I skuggan av det ska jag inte gnälla över en förkylning just nu, “off season”. Den som klev in och glänste som SM-drottning i Johannas frånvaro, var alltså stjärnskottet Eva, som gjort en kometsäsong såhär långt – och satte 3 prydliga utomhuspers den här helgen. Imponerade!!

 

Var min resa till Stockholm meningslös? Faktiskt inte ändå. En helg i publiken var något mycket ovant, men jag har fått bevittna fina prestationer och befunnit mig bland vänner. God stämning och många trevliga återseenden – vissa mer oväntade än andra, då det dök upp en del “inlinesfolk”  vid banan. Och bara 2 resor med T-banan -resten löste sig med skjuts av hjälpsamma människor. Skönt att slippa halka sig fram till fots i slasket mer än nödvändigt…

 

Väntan på söndagskvällens sista flight blev lång, och landningen i Umeå årets skakigaste. Nollgradigt, dimma och snorhal asfalt. En cykelvurpa på väg hem från flygplatsen. Men nu är jag hemma och utsövd, väskan uppackad – och kan se en enda fördel med att gråvädret fortsatt även idag; det är lättare att vila då… Närmast framåt ligger min första flygfria (och kanske resefria) månad på nästan ett år. Tentaplugg, snart examen – och förhoppningsvis massor av bra träning. Bara förkylningen släpper snart…

 

Först ska 2012 avslutas och 2013 firas in. Ett missat SM är inte hela världen. Andra spännande utmaningar väntar… GOTT NYTT ÅR!

Tävlingsprep…?

Knappt två dagar kvar till allround-SM på skridsko i Stockholm. Min träning inför detta? En vecka med 152 km skidor, två pass i gymmet och två eftermiddagar i slalombanan. Inte en minut på skridskorna. Optimal SM-förberedelse? Absolut inte. En helt underbar vecka? Absolut. Särskilt slalomen. Förra säsongen var bottenrekord i antal skiddagar. Två. Därmed hade jag befarat att jakten på skidkänslan skulle bli svår i år. Men trots mjuk, spårig bana gav redan första passet en aning om att tekniken finns kvar. Andra passet, på mestadels hyfsat underlag, blev en drömupplevelse. Säkerligen går det inte så fort som förr. Men nu handlar det inte längre om att jaga hundradelar… Känslan kan jag fortfarande hitta!  Jag är f.d. tävlingsåkare. Sju år har gått, i den sporten hann jag inte ens bli senior. Men jag är fortfarande slalomåkare – så fort jag får en chans!

Tajmingen med jullov precis före SM var inte den bästa. Men prioriteringen kändes ändå inte så svår. Skridskoglädjen har varit svårfunnen i höst, och SM får bli vad det blir… I fokus just nu ligger bra träning och glädjen i idrotten! Tid att prestera på topp kommer om några månader… Och det ska i alla fall bli kul att träffa skridskofolket på SM!

Kvalad till World Games!!

Inlines är fortfarande inte en olympisk sport. Men en av sju aktuella sporter när IOK hösten 2013 håller omröstning igen, för spelen 2020. Tills vidare är det “de icke-olympiska sporternas OS” som är det största. World Games, som arrangeras vart fjärde år med mer än 30 sporter, inlines är en av dem.  2013 är det dags för den nionde upplagan, i Santiago de Cali, Colombia. 35 damer och 35 herrar får delta på tracktävlingarna. Ytterligare tio på roadtävlingarna, som 2013 arrangeras som uppvisningssport i World Games. Häromdagen offentliggjorde FIRS listan på kvalificerade åkare. Trots min missade VM-form i somras: JAG ÄR KVALAD – till både track och road! 

Det saknade drivet

sundsvall Min skridskosäsong har inte alls startat som önskat i år. Varken motivation eller teknik är vad den borde vara. Helt tveklöst hänger detta ihop. Motivationen bakom min skridskosatsning ligger i teknisk utveckling, leta den häftiga känslan av driv och flyt i åkningen – och “kicken” i att uppleva framsteg i detta… I höst saknas de framstegen. Kantig åkning, svårt att hitta känslan för isen. Och min egen “inre feedback” räcker inte till för att räta upp det som är fel. Jag skulle behöva några pass med en tränares vakande blick, hitta nycklar att jobba vidare med. Och jag skulle behöva lägga mer tid på is. Tålamod. Men Umeå erbjuder inga optimala förutsättningar för detta. Summerat 2012 har jag 120 dagar utomlands + en del läger- och tävlingsdagar i Sverige. Det räcker. Jag orkar inte pussla in fler träningsläger i kalendern just nu. Sänkt insats bör nog matchas med sänkta krav… Men det är svårt. Frustrationen i starta på isen och inte VÅGA öka frekensen eller insatsen i åkningen, för att min tekniska kontroll inte räcker till. Mitt personbästa på 500m på skridsko är fortfarande ett par sekunder sämre än samma distans på inlines. Tittar man på friktionsskillnaderna så borde det hellre vara tvärtom… Men på isen åker jag med “handbromsen i”… Just nu känns olikheterna större än likheterna mellan grenarna…

 

Att jag denna vinter inte tänker prioritera någon avancerad tävlingssatsning på skridsko har varit klart rätt länge. I grundplanen bara 2 tävlingar: SM i Stockholm, och dessförinnan en tävling för att för att samla lite erfarenhet, känna in varvtider, testa gränser. “Öppna Norrländska” i Sundsvall kändes som ett enkelt val. Att faktiskt hinna ta tåget hemifrån på första tävlingsdagens morgon är något ytterst ovanligt för mig!! Tror att jag åkt minst en dag i förväg till VARENDA tävling (både sommar och vinter) sedan jag flyttade från Göteborg… Sundsvallstävlingen var förra helgen. Och tydliggjorde en sak: ska jag tävla på is, så trivs jag bäst när de yttre förhållandena är småtaskiga. Då kan jag gräva ner mig i inlinestekniken och köra. Vind och snö är yttre utmaningar som kan mötas med kraft och kämpainsats. Vindstilla och blankis är svårare. En utmaning att möta med teknik. Obarmhärtigt tydligt när avsaknad av acceleration beror på att mitt eget driv i kurvorna saknas…

 

Det goda jag fick ut av helgen var engagemang och feedback från ett par tränare jag litar på. Tillräckligt peppande för att driva mig till ett extra pass på isen redan på måndagen. Trots att den träningen tar dubbelt så lång tid som ett inlinepass. Att gå ut på isen igen morgonen efter tävlingshelg utan ett uns av trötthet i kroppen kändes inte rätt. 2 tävlingsdagar följt av 4 timmar på tåg brukar sätta sina spår. Den här gången var jag PIGG efteråt. Förmodligen ett kvitto på att jag tekniskt inte klarat att ta ut allt jag hade att ge… Veckans ispass har bjudit på frostig, lucker is utan glid. Sånt som passar mig på tävling – och därmed inte på träning. Jag behöver utmana mig på blank, hård is – leta greppet och vinklarna. Hoppas få någon chans till det under kommande vecka… Hoppas återfinna en längtan att leta perfektion… Kanske kommer den motivationen tillbaka i tid till SM?

 

Tills vidare finner jag desto större njutning i det enkla. Mängdträning på skidor – variation och en behaglig trötthet i hela kroppen. Och att börja landa i ett nytt vardagsliv. En del forskningsjobb har jag hunnit med, även om den senaste veckan har varit mer styrd av studierna… Avprickat: Näst sista tentan, näst sista seminariet, allra sista föreläsningsdagen… Den riktiga stressen till sluttentan håller jag fortfarande på avstånd… Men tiden går fort… Fem veckor till examen!

Förtrollad!

img_1089 Jag är löjligt förtjust i vintern. Att världen plötsligt blir ljus och vacker är väl en sak. Men största skälet är ändå att träningen plötsligt fungerar så enkelt igen. Efter månader av gegga och mörker har jag inga problem att njuta av långa skidpass i 16-gradig kyla, även om det är svårt att hålla känseln kvar i alla fingrar och tår… Trots att det hittills handlat om rätt många varv på korta spår, bara flyger tiden förbi och den mentala energin går i topp! Tyvärr var mitt kamerabatteri inte lika köldtåligt – så tisdagsmorgonpassets förtrollande vackra soluppgång lyckades jag inte föreviga… Bjuder istället på en bild från stämningsfull första advent-helg på sydligare breddgraderUpptaktsläger av försäsong 2013 i Köpenhamn. Inomhus. Och i anslutning till detta ett par övernattningar + halvdagar hos farmor i Lund. Värdefull “vardagstid”, en förmån att “ha vägarna förbi” farmor i andra änden av landet… Och jag fick en handfast utmaning: montering av nyinköpt motionscykel! Kan inte låta bli att undra hur många damer i hennes ålder som skulle tänka en sån tanke när vinterhalkan hindrar promenaderna…

 

Och ja – jag vet att det är helt fel dag att skriva nåt positivt om snö… Men Umeå idag var faktiskt helt underbart!