Brytpunkt: EXAMEN!

Formellt tar jag examen på lördag. Men igår stod det klart: sista tentan godkänd – Jag har klarat det!!!

Sedan jag sedan jag passerat de första åren av utbildningen utan kuggade tentor, har jag varit rätt övertygad om att  jag en dag skulle ta läkarexamen. Så den biten är väl ingen överraskning… Något av det svåraste med läkarprogrammet är ju faktiskt att bli antagen! Vad jag däremot inte hade trott för 6 år sedan, var att jag skulle ta examen och fortfarande vara elitidrottare, med min hittills bästa säsong precis bakom mig – och målsättningen att den säsong som ligger framför mig ska bli ännu bättre! Jag hade nog inte heller trott mig om att gå hela vägen genom programmet utan en enda kuggad tenta…!

 

Läkarutbildningen erbjuder en tydligt utstakad väg. Ju närmare examen, desto mer genomsyrad av förväntningarna på den framtida yrkesidentiteten. Och vägen dit via underläkarvik på sommarlovet… Det lättaste hade varit att följa den vägen, och låta idrotten trappas ner till en hobby. Jag valde det omvända. Ett år längre studietid – och sommarlov som heltidsidrottare…

 

Just nu är mitt huvud fyllt av återblickar, minnen, reflektioner. Dels de stora vägvalen och perioderna av vånda inför dem… Dels de till synes slumpmässiga händelser som i efterhand visat sig bli stora vändpunkter… Mycket av det handlar om människor. Både “de närmaste” och andra som jag inte träffar lika ofta. Nätverk, sammanhang, inspiration! De vägval jag gjort hade jag aldrig klarat ensam…

 

Stödet från Svenska Skridskoförbundet – och personer relaterade till detta – har varit en kärnpunkt. Men “bara” på distans. I Umeå var jag länge ensam i min sport, och känslan under de första åren av utbildningen var: “elitidrottare 3 månader per år, resten av tiden läkarstudent med en ambitiös (och udda) hobby”.

På senare år har även min elitidrottaridentitet fått rötter i Umeå. En stor del i detta var införandet av elitidrottsavtal vid universitetet år 2007, i samband med bildandet av UCIV – “Umeå Centrum för Idrottsvetenskap” (idag Idrottshögskolan).

Elitidrottsavtalet har varit oerhört värdefullt för anpassningen av studierna. Men kontakten med UCIV har betytt mer än bara det. En samling fantastiskt engagerade, kunniga, ödmjuka och inspirerande människor. Som har uppmärksammat och berömt ambitioner, satsning och kapacitet – i högre grad än mina redan uppnådda resultat… Som har lyft fram mina styrkor, hjälpt mig tro att jag kan nå en nivå till… Stått för en viktig del i att jag vågat leta annorlunda möjligheter, bana min egen väg – och lärt mig se något positivt i att inte alltid vara “en i mängden”.

Under mina 13 terminer i Umeå har det visat sig att idrott och universitetsstudier inte behöver innebära en konflikt sinsemellan. Med en positiv attityd från kursledning inom läkarprogrammet och välfungerande schemapussel har dessa två bitar fallit samman väl, även om det inte var lätt i början. Och jag tror faktiskt att den utveckling idrotten ger mig på personligt plan kommer att göra mig till en bättre läkare – så småningom…

 

Det här inlägget skulle kunna utvecklas till ett detaljerat tacktal till alla de människor som stöttat min satsning, engagerat sig och peppat. Men det skulle bli så långt att ingen orkar läsa. Jag hoppas att de som berörs vet om det själva.

Det jag försöker göra är inte att sammanfatta en framgångssaga från min studietid. Det jag vill är att lyfta fram är vad omgivningen har betytt. De människor som orkat engagera sig i vått och torrt. Inte bara när allt är på topp… De som vågar bry sig och “lägga sig i” – för ibland är det inte bara det positiva som behöver lyftas fram… Mod att våga prata från hjärtat är värdefullt! Och: Framgångar syns i idrottsvärlden. Men en klapp på axeln för ambitioner, långsiktigt tänkande och egna vägval är mer sällsynt. Och ofta så mycket mer värdefull…

Egentligen är min läkarexamen bara en formell brytpunkt. Min väg med idrott och utbildning fortsätter framåt, även om jag väljer forskningsspåret istället för det kliniska just nu. Men den här brytpunkten känns som ett bra tillfälle att säga: TACK TILL ALLA SOM HJÄLPT MIG SÅHÄR LÅNGT!

collage-studietiden

Allra sista!

img_1212b Skåpet på sjukhuset tömt och läkarstudentskylten avplockad från kläderna för sista gången. Tentaplugget fick idag ett avbrott.  Två stycken “sit-ins”, dvs praktisk examination i form av patientkonsultation bedömd av en kliniker/lektor. På sätt och vis nervösare än en tenta – för att det inte bara handlar om mina teoretiska kunskaper utan om helheten. Och för att nästa gång jag hämtar en patient i väntrummet är det inte som “Helena, läkarkandidat” utan som “Helena, läkare”.

Skönt därför att få värmande ord med mig från handledaren idag. “Du ger ett tryggt intryck. Säkert, utan att vara övermodigt. Det är bra.”

2013/01/09 | Posted in: praktik | Comments Closed

Dalgångskyla & vackra vyer!

Egentligen var planen att inleda år 2013 med en nyårsdag på skidor i höga kustens vackra berg. Min förkylning satte stopp. Men idag fick vi äntligen chans till en utflykt! Även om umetraktens berg inte är lika välspårade för skidåkning… Skoterleder fick det bli – med skateskidor på fötterna… Tavelsjö som startplats,  -9 grader, blå himmel och en januarisol som höll sig synlig strax över trädtopparna… Perfekt utflyktsdag!

 

Turens läskigaste var nerfärden från Selsknösen… 100 höjdmeter på 3 minuter i lösa guppiga skoterspår – och med en upplevelse av imponerande vindkylning mot ansiktet… Visade sig dock att det var mer än vinden som spelade in – från de behagliga 9 minusgraderna på toppen till en bitande 20-gradig kyla i Vindelälvens dalgång… Tack o lov för ryggsäck med extrakläder + breda, välpackade spår som tillät skate i bra tempo… Skönt var det ändå att sedan kliva på Tavelsjöleden och starta klättringen på knappa 200 höjdmeter upp mot Torrbergsstugans vindskydd för fikapaus med fantastisk utsikt! Tyvärr hade kylan redan knäckt kamerans batteri då…

 

En klurighet i planeringen var valet av skidor… Skate eller klassiskt? Hur breda spår…? Så länge det går skejta håller jag farten rätt okej – men när det kommer till stakning når jag inte Mattias tempo. Idag löste vi det med hjälp av dragsnodd på de smalaste partierna – en ny upplevelse för mig, men det funkade bra!

 

Dalgångskyla till trots – den här dagen var en fin påminnelse om varför jag älskar norrlandsvinter!

2013/01/05 | Posted in: vinter | Comments Closed