Födelsedagspresent som toppar det mesta!

Sol. Svag vind. Ett litet flygplan… Mattias hade valt dagen väl för överraskningen – jag fick en alldeles perfekt eftermiddag i födelsedagspresent!! Skulle knappast tro att jag blir den första av oss att ta flygcertifikat… men jag blev först att få en flyglektion! Att ta över rodren strax öster om Tavelsjö och styra oss över Vännäs, Hörnefors och tillbaka upp längst kusten var en hisnande känsla. Förtrollad!

“Flying laps”…

…det roligaste, häftigaste och samtidigt mest frusterande hittills med veckans träning. Vi nyttjar möjligheterna med att träna i grupp. “Train push” där en åkare flyger iväg på tre åkares fart. Fullt ös ett varv. Största utmaningen är första kurvan. Trampa! Jag vet att jag måste trampa – snabbt, långt, lätt hela vägen. Greppet i banan håller inte för att åka på tryck. Dammig bana, dammiga hjul. Jag tajmar inte ingången. Passiv. Helt fel förbi toppen av kurvan, sedan kan jag accelerera. Förlorar allt vad de andras fart betytt… Frustrerad – jag vet ju vilken känsla och vilken linje jag söker…

 

Hinner bara tre flygande varv på en träning. Vill göra det dubbla. Minst. Fångas av känslan från min första tävlingssport – slalom. Farten högre än jag kan bygga på egen kraft. Utmaningen att bryta mig in i en linje när centrifugalkraften vill nåt helt annat. Och viljan att göra “bara ett åk till”…

 

För övrigt har lägret såhär långt varit fantastiskt. Ett enda inlinepass har regnat bort – måndag morgon blev det istället löpning, imitationer och styrka på stranden. Tog igen det med råge tisdag-onsdag. Fem pass på inlines inom drygt ett dygn för min del. Sedan lite vila onsdag eftermiddag… Fem dagar har passerat, två återstår och vädret ser ut att bli fortsatt fint! Möjlighet till många fler varv på banan… Njuter! 

 

Livet vid sidan om banan är långt, långt ifrån de ensamma turnéer jag är van vid. Fem tjejer i en lägenhet, totalt 60 holländare i huset. Lunch och middag i en restaurang som verkar anpassad för ungefär det halva antalet gäster. Ett lätt kaos, avsevärt sorl, trötta öron… Hård konkurrens om IP-adresserna i husets WiFi… Och en viss utmaning att fokusera på vetenskapliga artiklar… Samtidigt; allt organiserat – inklusive färskt frukostbröd till dörren varje morgon, levererat av engagerade lagledare. Att slippa fixa allt praktiskt på egen hand är en ynnest som sparar massor av tid och energi! Dessutom oerhört mycket trevligare…

2013/03/22 | Posted in: inlines | Comments Closed

En härlig start!!

Första gången jag besökte San Benedetto del Tronto var vid EM 2010. Intrycket då; den perfekta platsen för ett träningsläger. Semesterort  vid havet längs “Riviera delle Palme”. Kantad av arenor för diverse sporter. Inlinebanans blygsamma längd på 180 meter och de skålade kurvorna med lätt vågig betong var ingen lätt match i tävlingsfart på EM. Men för träning är den underbar. Läget intill havet gör sig väl bäst i högsommarvärme – men att nu lämna svensk vinter för italiensk vårluft var inte heller fel… Ett halvår har gått sedan jag senast stod på inlines utomhus. Idag fick jag äntligen gör det igen. Jag hade nästan glömt frihetskänslan. Att inte längre begränsas av väggar i hallen. Att veta att gränserna sätts av min förmåga. Teknik, timing, linje, kraft och driv. Detaljer som jag förändrade oerhört mycket under förra året. Och som jag nu med glädje kunde känna att de fanns i kroppen redan första dagen. Ringrostig – ja. Men grunderna jag lärt mig finns i bakgrunden. Det första varvet i högre fart väckte minnen av vilken känsla jag jagar… Och gav en härlig påminnelse om varför jag älskar den här sporten!

 

Trots frisk vind gick det lätt på banan idag. Dels tack vare underlaget – Vesmaco är lättare än asfalt. Men mest tack vare gruppen. Klungåkning med 30-talet åkare ger ett helt annat flyt än att åka ensam… 

 

Vägen hit gick via mellanlandning i kyligt München. Vidare med propellerplan på låg marchhöjd, nära gnistrande vita alptoppar. Bakvänd känsla att åka förbi detta, hela vägen till våren. Men efter denna första dag på inlines så ångrar jag definitivt inte att jag lagt skidorna åt sidan för en vecka!

Språk, språk, språk…

På lördag åker jag på säsongens första utomhusläger! Resan går till Italien, med ett gäng holländare. Dags för språkmix igen! Huvudsakligen engelska för mig förstås. Betvivlar inte att jag kommer att klara mig långt på det inom träningsgruppen… På flygplatser o.dyl. är jag inte lika tvärsäker… Men under förra säsongen stod jag faktiskt inte handlös där heller - min knaggliga spanska räckte förvånansvärt långt för att både förstå och göra mig förstådd i Italien… 

 

Apropå det så pågår planeringen också för nästa resa. Vårens stora. 6 veckor i Bucaramanga, Colombia igen! Längtar och bävar. För där måste jag klara spanskan som huvudspråk… Tragglar mig fram med stolpiga formuleringar i mail och chatkontakt. Känner mig klumpig, oartig. Och samtidigt fascinerad och glad över att en termin med språkkurser för nybörjare räcker så långt. Prestigelöst men funktionellt. Att kunna kommunicera med människor i en annan del av världen – trots att inte alla skolsystem (och samhällen) erbjuder särskilt goda förutsättningar att lära sig engelska… Umeå Universitet uppmärksammade nyligen en intressant ”rankinglista” över engelskakunskaper, sammanställd av EF. Som gjorde mig lätt förvånad… Sverige i topp!?!? (kika in här för hela listan). Djupt tacksam är jag i alla fall över att ha fått växa upp med ett skolsystem och “odubbat” samhälle som gett en god språkgrund.

 

På hemmaplan finns också språkliga utmaningar. Dels att lära mig skriva på vetenskaplig engelska. Långt ifrån reselivets prestigelösa språkmix… Dels statistikens terminologi som inte är helt enkel på svenska heller…

 

För övrigt…

- räckte en vilodag för att vända förra helgens formsvacka, och intervallpassen denna vecka har inte varit präglade av sega muskler, utan mer av blodsmak och “rätt sorts” trötthet.

- har vardagen kryddats med diverse annorlunda avbrott. Sportlovsbesök och shopping med mamma och syster i tisdags. Hembesök med dopingkontroll i onsdags. Andra gången på typ tre månader… Totalantalet har jag tappat räkningen på… Så särskilt “annorlunda” är det ju inte längre… Afterwork med IME-gänget i fredags. DET är annorlunda (första gången!) – och härligt att nu höra hemma i ett härligt gäng! 

Inte bara solsken…

Är det alltid roligt att träna? Nä. Men det är svårt att skilja ut vilka slitiga “grispass” som formar en vinnare – och vilka som gör sig bäst bakom ett tjockt svart streck i träningsplanen… Jag tänker inte följa upp lördagens snöstorm med något klämkäckt inlägg om “bita ihop och köra”. Min lördag inleddes med ett teknikpass på inlines. Med löjligt irriterande träningsvärk i underbenens framsida. Balansmuskler som tydligen jobbat hårt under skidpasset på isiga spår föregående kväll… Men framförallt; en seg, tung kropp som kändes orimligt trött efter en fredag med dubbla men inte ovanligt hårda pass. Styrka och skiddistans. Så; resten av lördagen ägnade jag faktiskt åt cykelmek och hemmapyssel, varvat med soffläge, statistikkompendier och diverse sport på TVn. På planen stod egentligen högintensiva kortintervaller. En träningsform som gör sig bäst med kvalité. Inte med blytung kropp i snöstorm och modd.

 

Söndagen blev inte heller den nystart jag hoppats på. Men åtminstone ett steg åt rätt håll.

Det var inte främst snöstormens fel att jag stod över träningen igår. Men snöstormen hjälpte mig att våga avvika från planen… Ett beslut svårt nog – även om det inte alltid är kul att träna…

Klart slut från elitidrottarbubblan. Over and out!