Många bollar i luften – och nedräkning till Colombia!

130419_nydala Knappt 5 dagar kvar hemma – sedan väntar 6 veckor i Colombia! De senaste veckorna har mitt liv gått på högvarv.  Många bollar i luften – inom idrotten, forskningen och “livet”. Utvärdering och planering av träning, tävling och resor – för egen del och som “bollplank”. Projektrapporter och tekniska prylar. Sponsoravtal, eventplaneringar. Styrelsenominering och överväganden… Sommarstugor och syskonbarn. Nya forskningsdata, nya statistiska metoder. Universitetsformaliteter och deadlines – forskningsplan, studieplan, antagningsseminarium… Än så länge är jag kvar i grundutbildningen – påbyggnadskursen i idrottsmedicin hör dit. Men efter ett godkänt antagningsseminarium igår är jag formellt behörig för forskarstudier! Stort fokus och mycket energi har gått till detta senaste veckan - men nu ska bara den skriftliga planen igenom också för att doktorandtjänst ska vara klar. Det var en oändlig lättnad att igår få lämna ifrån mig planen för granskning och underskrift av prefekt – själv kan jag lägga de tankarna åt sidan i helgen. Att den efterlängtade fredagskvällen bjöd på perfekt vårväder gjorde ju inte saken sämre. Mitt samarbete med sportkompression.se fortsätter, och ett paket med nya fräscha produkter inför Colombiaresan landade igår. Shortsen från 2XU kom till användning direkt – på skidpasset! 

 

 

snurra I onsdags blev jag faster för första gången. Men det lär dröja alldeles för länge innan jag får hålla det lilla underverket i famnen. Minst 2, kanske snarare 3 månader. Långa resor och långa avstånd till familjen har sina nackdelar… Och häromdagen var det någon som liknade mig vid en “snurra”… Men, även om hjärnan ibland känns lätt överhettad, gillar jag oftast att ha många bollar i luften! 

Ensam? Näe!!

Det bor rätt många idrottare i Umeå. Så var det säkerligen redan när jag flyttade hit 2006. Men det tog några år innan jag lärde mig fånga de stora fördelarna med det… Ensam hastighetsåkare på inlines är jag inte längre – men Eva Lagrange, som flyttade hit hösten 2011, har inte tillbringat mycket av det senaste året i Umeå. Hennes huvudgren är skridsko på is – och där får det erkännas att träningsförutsättningarna i Umeå inte är de bästa… Så; den största förändringen för mig handlar om nya kontakter inom andra sporter. I vinter har jag tränat med längdskidåkare, orienterare, beachvolleyspelare, multisportare. Drivna individer som har mycket gemensamt – även om tävlingsformerna skiljer sig åt… Inspirerande!! Positivt med lagom annorlunda perspektiv, utanför den egna sporten… Och härligt att få passning i gymmet, sparring på intervallerna, snacksällskap på långa distanspass…

 

I många sammanhang känns det lätt att haka upp sig på sportens storlek när man diskuterar förutsättningar. Men tillhör man inte (ännu) den lilla klick av individer i världseliten som kan leva på sin sport på heltid, så känns likheterna större än skillnaderna. Ett elitsatsning är ett livspussel som ska gå ihop med träning, tävlingar, resor + plugg eller jobb. Oftast stort eget ansvar för att få alltihop att funka. Långsiktigt tänkande. Och framförallt: en inre drivkraft för att fortsätta framåt.

 

En av förra sommarens mest intressanta resdagar fick jag då jag på flyget råkade hamna bredvid en svensk (manlig) fotbollsspelare i en europeisk proffsliga. Som fascinerades av att individuella idrottare orkar satsa med de ofta knapra förutsättningarna – och avslöjade att en regel i hans lag var max 2kg uppåt på vågen under en semester. Ytterligare viktuppgång innebar böter med 100 euro per 100g… Där förundras jag. Vuxna människor…?

Min inblick i lagsport i allmänhet är låg. Men som individuell idrottare krävs det nog alltid en inre drivkraft. Samtidigt tror jag inte att ensam är stark. Därför njuter jag av att smittas av andras drivkraft!

Idyllisk påskhelg!

Kort sammanfattat: vårvinter när den är som allra bäst! Mellan familjebesök från norr och söder hann vi flera fantastiska långturer på havet. Stadig vindpackad skare och den stora nyttan med skotrar: fina spår! Lördagen på Täftefjärden kändes närmast osannolik – hur kan man lyckas tajma medvind i båda riktningarna, liksom?