Ta seden dit man kommer…?

Inne på min sista vecka i Colombia för denna gång. Inser att bloggandet i år varit väldigt fokuserat på träning och tävling. Förmodligen för att de flesta intrycken runtomkring inte längre är nya. Och för att vardagen i år handlat om jobb på distans istället för utbytesstudier med klinisk praktik… Lite nyheter har dock dykt upp… Som att plötsligt stå med en burk rostade myror framför ansiktet, trugad… Och att – som tidigare nämnt – ta sig med bil över bergen. Vacker natur och små byar inklämda på fashinerande vis mellan vägen och stupande bergssidor. Något flackare natur med jordbruk och djur på bete i osannolikt branta hagar. Och lunchdiskussioner som ur min vinkel bäst kan beskrivas som kombinerade lektioner i spanska, samhällskunskap, historia och matte (av och till rätt stora miljonbelopp att räkna om, eftersom 1000 pesos motsvarar cirka 4 kronor)…

 

Myrorna åt jag inte. Trots att de är Santanders egen “läckerhet” – så typisk att myran faktiskt är symbol för regionen… Men andra lokala seder har jag snabbt fallit in i… Som att riven ost passar riktigt bra att toppa fruktsalladen med! Bara man skippar den sirapssöta såsen som förrädiskt kallas “leche”… Och att det är “helt normalt” att träna både gym och löpning i inlinetrikå… Åtminstone på kvällspassen… Dagtid har jag fortfarande svårt för heldräkt – även om jag är väl klimatanpassad nu trivs jag bättre i ett svalt linne… Och… trikån används bara på inlineanläggningen – jag lovar!! Men faktiskt; visst är det både snyggare & bekvämare än att dra på sig dräkten än ha ärmarna fladdrande runt midjan…? Att klä mig i jeans i tropisk värme har jag dock inte anpassat mig till i år heller…

 

Och; lite träningsrapport även denna gång. Tillbaka i rutiner i Bucaramanga. Denna vecka har startat lite bättre än de tidigare vädermässigt. 2 av 3 kvällspass utan regn såhär långt… Några åkare har hunnit avsluta terminen på universitetet – vilket ger både bättre och trevligare morgonpass. Mina startmuskler protesterar igen – efter en tuff vecka med kvalitetsträning i Cúcuta – och Lilos motorcykel kommer väl till pass för att jobba med frekvens och teknik men låg kraftinsats… Måndag-tisdag ville kroppen ingenting – sliten och trött efter tävlingar, resa och dålig sömn… Lyxen med klimatanläggning i sovrummet gick visst snabbt att bli bortskämd med… Men nu börjar jag piggna till igen och hoppas hinna några dagar med riktigt bra träning innan det är dags att påbörja hemresan på onsdag… 

Omniumdebut – och dubbla vurpor på maraton

Lördagens “Omnium” i Cúcuta liknade ingen tävling jag tidigare åkt. Laguppställningar med kategorier från ungdom till senior. Tävlingsformer med fokus på publikvänlighet; kort och fartfyllt. Ett vimmel av TV-kameror och mikrofoner. Stjärnspäckat startfält, som förutom en rad colombianska VM-medaljörer även inkluderade några stjärnor från både syd- och nordamerika, däribland affischnamnet Joey Mantia… De allra flesta lag var sammansatta på förhand som sponsorteam – särskilt i damklassen. Bland herrarna fanns fler “invitados” och fler lokala talanger i de yngre klasserna som skrivit in sig utan lag. Som ensam europé på banan blev jag också snabbt infångad av ledare som ville ha med mig i sin laguppställning – och i slutändan blev vi ett lag med 2 seniorer, 2 juniorer och 2 ungdomar från olika klubbar…

 

Första distansen var minst komplicerad. 200m. En åkare på vardera sidan av banan – och största skillnaden mot ett vanligt timetrial-lopp var att starten skedde på skott. I kvalet. I semin var det “bäst i heatet” som gällde. Jag gick vidare från första omgången men snubblade i starten på semin. Trodde att jag kommit över förra säsongens “studsbollsproblem” på G13-hjul – men antingen var det lite väl mycket grepp i hårdhet F3 i värmen – eller så var det bara min teknik som spökade… Dessa hjul är fantastiska när man är uppe i fart – men med fel vinkel i starten är greppet en utmaning att övervinna… Och det får erkännas att jag även med ett kanonlopp hade haft svårt att slå ut kvalomgångens snabbaste tjej, Elisabeth Arnedo… 8:e plats blev mitt slutresultat på 200m. Hann inte få av mig skridskorna innan det var dax för uppvärmning för 1000m lagtempo. Ett tuffare uppdrag: att med 4 tjejer från 3 städer i 3 åldersklasser sätta ihop en bra taktik… Resultatet blev väl inte lysande; vi åkte ut i kvalomgången… Direkt därpå “flying lap” som partempo. Här var det tillåtet att ställa 2 seniorer på banan, men tyvärr valde vårt lags sprintspecialist Estefania Cuervo att stå över. Jag fick istället köra med en ungdomsåkare – och inte heller i detta lopp lyckades vi gå vidare till kvällens finaler… Men en kul och häftig dag blev det ändå!

 

Även söndagens maraton hade en inramning utöver det vanliga. Det får erkännas att jag kände mig divig som tackade nej till en TV-intervju 30 min innan start – men hade ju min dåliga spanska att skylla på – och hade just börjat värma upp… Att för andra gången tacka nej 5 min innan start kändes lite mer naturligt… Loppet i sig blev… taktiskt… Samlad klunga i princip hela vägen. Spurtpriserna lockade inte till några försökt till hållbara utbrytningar. Den låga farten ledde till ett enda långt led med samlade lag. Bont hade 2 team i loppet, med sammanlagt ett 15-tal åkare som höll kommandot en stor del av tiden. Jag och ett fåtal solotjejer till gjorde vårt för att samarbete i viss mån och ta plats mellan de stora lagen – och lyckades rätt hyfsat. Eller… för min del fram tills det återstod 4km… Utprejad ur klungan i rondellen innan sista spurtpriset – och i ivern att komma in i ledet gick jag omkull… 1km solokörning för att ta ikapp klungan – men lyckades faktiskt! 3km kvar. Hälften gick lugnt, farten gick upp först strax innan sista kurvan. Å i spurten gick jag ikull igen… Bara ytliga skrubbsår – och ilska… En liiiiten tröst var ändå att jag lyckades ta en 8:e plats på poäng – men i slutresultatet i mål var jag förstås inte med och fightades om några placeringar…

 

“Hemresan” över bergen till Bucaramanga gick snabbare och smidigare än på vägen dit. Och efter 10 ytterligt varma dagar i Cúcuta var det faktiskt behagligt att sträcka på benen och småfrysa i T-shirt på 3000m höjd… 

52km och inte en skråma!

img_0334 Efter en vilodag har roaddelen av mästerskapet inletts. Vilket för min del innebär ett byte åt andra hållet – träning på tracken.

Att träna på splittnya hjul är en sällsynt ynnest. Att göra det två dagar i rad, hela passen igenom, utan bekymmer över slitage är ännu mer ovanligt. Brukar vara ständiga överväganden mellan full kvalitet på inåkningen (tävlingslikt!) och att fortfarande ha hjul i bra skick till tävling… Den här gången slipper jag det. 52 km och mina nya hjul har fortfarande inte en skråma! I en temp på över 30 grader dessutom – vilket ofta göra sitt till på slitaget… Snacka slät bana… Träningskvalitet!!!

 

Förresten: mästerskapen livestreamas via denna LÄNK. Kvalpassen startar 16:00 svensk tid – finalpassen går mitt i natten…

Snabbvisit i Venezuela – och en plötslig inbjudan…

Söndagen inleddes med träning på roaden för mig - med lite extra krav på uppmärksamhet… Barn på cykel, en familj med en fotboll… och ett antal nybörjare på inlines. Lyckades ändå få till ett hyfsat intervallpass. Eftermiddagen bjöd på vila – och en snabb tripp över gränsen till San Antonio, Venezuela… Sightseeing och ett perfekt tillfälle att öka min allmänbildning lite, då vi bland annat passerade platsen där Colombias frihet undertecknades 1810… Så nu vet jag att Bolivar och Santander inte bara är regioner utan i grunden historiska namn på herrarna som ledde striderna för frihet – för Colombia och fyra andra länder.

 

Vägen tillbaka till banan gick via en lite speciell glassbar… Fick bli avokadoglass eftersom deras berömda ostglass var slutsåld… Uppfriskande med nåt som är kallt och gott utan att vara sött!

 

Att hänga i publiken på ett nationellt mästerskap i Colombia har visat sig få oanade följder. Redan i lördags fick jag några lösa frågor om jag skulle tävla i “el ómnium” nästa helg… En tävling jag inte kände till ramarna för i förväg – men som visat sig handla om fartfyllda, publikvänliga tävlingsformer på track plus ett maraton. Jag hade greppat att maratonloppet var internationellt, men med skyhög startavgift. Och att huvuddelen av trackloppen körs i lag. Hade inte räknat med att tävla men på söndagskvällen blev alltihop rätt konkret…

“Ditt fullständiga namn, Helena? Förbundet försöker bjuda in dig till helgens tävlingar…”

“Ok… men jag har inga tävlingshjul för track…”

“Det ordnar vi. Vilka hjul vill du ha?”

En halvtimme senare stod jag med åtta splittnya Matter G13-hjul i händerna och försökte att samtidigt hälsa artigt på colombianska skridskoförbundets ordförande… Lagsammansättning för mitt team vet jag inte ännu – den biten tar förbundet hand om för internationella gäster… Men spännande ska det bli! 

 

Måndagen blev ett tidigt morgonpass i rimligt svalt väder följt av en lång het förmiddag i publiken vid banan. Tävlingsschemat motsvarar ett internationellt mästerskapsupplägg – och dag tre är nog det häftigaste man kan får som publik. 500m och stafetter på track. Redan kvalpasset bjöd på några exceptionellt tighta strider – många varningar och en rad diskningar… Kvällspasset svalare temp och ännu mer spännande tävlingar. Och såväl Santander som hemmaregionen Norte de Santander hade en framgångsrik dag med flera medaljer. Team Halcones kadettkillar visade framfötterna i stafetten och knep ett silver!  

Interligas, dag 1

Allra första gången jag befinner mig på ett mästerskap enbart som publik. Att det “bara” är nationella mästerskap är svårt att tro när man sitter på läktaren… Nivån på både tävlingar och publikliv är HÖG! Region Santander ligger efter första dagen på 5:e plats i sammanställningen - efter bland annat ett brons till Felipe Reyes (Team Halcones) på 300m! Även Esteban, son i familjen jag bor hos nu, gjorde en stark debut i kadettklassen med en 8:e plats på 10.000 m eliminering. Tävlingarna drog ut på tiden och seniorernas lopp hann jag inte se.

 

Trots alla varningar om hett klimat passerade jag den första hela träningsdagen på plats utan problem.  Två pass på roadbanan med skönt fläktande vind från floden intill. Nylagd asfalt – och ett flyt i åkningen som jag inte fått chansen att uppleva i Bucaramanga! Underbar stämning även vid roaden; träning samtidigt som några klubbar med betydligt yngre åkare – där jag som utlänning möttes av en härlig välkomnande attityd! Och många kameror… Även kring tävlingsbanan fick jag ställa upp på en hel del foton – vilket förvånar mig eftersom Cúcuta ju för närvarande vimlar av världsstjärnor… Hade trott att det skulle vara svårare att “imponera” på folk i ett land där de nationella idolerna samlar VM-guld på hög… 

Mästerskapsstämning i Cucuta

Resan över bergen (20 mil) tog över 6 timmar – med ett antal stopp där bara en vägbana var öppen. Vinterregnet har satt sina spår i form av jordskred och vägras – men i behagligt svalt klimat och lugn fart gjorde det inte så mycket att resan tog tid. Dock var lunchstoppet i Pamplona en välkommen chans att sträcka på benen efter 4 timmar…

 

Vädret i Cucuta vid ankomst var allt annat än svalt. Lufttemp på 35 grader och – och väldigt skönt att få vänta till solnedgången med träning. Jag tilläts gå på banan för inåkning med Seleccion Santander – som delade träningstid med en rad andra team… Den typiska inåkningen med jakten på en chans att prova tävlingslinjer och starter – trots det kaosartat stora antalet åkare på banan… Mästerskapsstämning!! 320 åkare totalt i veckans nationella mästerskap. En sak står klart: i Colombia är denna sport allt annat än liten! 

Tropisk vinter

Börjar bli innerligt trött på regn. Förra året var det bara en handfull pass som regnade bort under mina 6 veckor på plats. I år har jag haft sämre tajming… Ordet “vinter” klingar underligt för mig i sammanhanget… fortfarande har jag inte på dessa 3 veckor burit långärmat eller långbyxor frivilligt – faktiskt är recoverytightsen de enda långbyxor jag står ut med i värmen… Men tydligen är det ändå “vinter” det kallas, en period då det regnar vareviga kväll. Ibland har vi tur och hinner träna innan. Oftast inte. Torsdagskvällens pass fick bli löpning. I linne och shorts. Svettigt ändå. Vinter…? 

 

Idag bär det i alla fall av till Cucuta. På lägre höjd och med ökänt hett klimat… 20 mil i bil väntas ta 5 timmar på serpentinvägarna – men väl framme ser jag fram emot kära återseenden. Och häftiga tävlingar - även om det för min del bara blir som publik. Nationella mästerskap. Ser också framemot att byta träningsbana, för en chans att träna på greppigare underlag… 

Säsongen igång – med nya medaljer!

img_0182b Tävlingspremiär. 300 m som första distans; 29,52. 0,08 s snabbare än på samma bana vid säsongsdebuten förra året. Silver i år – 0,01 s från guld… Surt. Ändå huvudsakligen positiva känslor – ett skönt formbesked eftersom tekniken fortfarande inte sitter där den ska… Förra året hade jag fler veckor på banan innan tävling – och bättre säkerhet åkningen. Och då var känslorna ett lyckorus över en seger på 300 m…

 

Poängloppet och 1000 m känns svårare att värdera. Taktiskt ringrostig, och ingen riktig känsla för linjerna – gjorde några riktigt irriterande misstag! Insatserna räckte ändå till brons på poängloppet och silver på 1000 m.  Sammanfattningsvis en bra premiär – och skönt att mina kinkande startmuskler höll för helgens alla maxinsatser. Planen framåt är en vecka med många pass bakom MC, för att jobba med maxfarten…

 

Förutom tävlingar har helgen inneburit språkliga utmaningar på en ny nivå… Började med att några mycket unga åkare tog kontakt med mig på en blygt fnittrande engelska – som snabbt övergick i spanska när de insåg att jag faktiskt kan en del… Att – med bakgrundsbrus av en tävlingsspeaker – försöka uppfatta frågor på spanska från en drös sjuåringar som pratar i mun på varann var inte det lättaste… Men med lite hjälp från de inte riktigt lika unga åkarna funkade det – och kul var det!! Ett härligt tidsfördriv av många timmar med väntan mellan loppen! Jag bara älskar stämningen kring inlinesporten här!! 

Ett träningsår… å det där med specifik träning…

Ett träningsår har ju med svenska perspektiv oftast 12 månader. Även om jag tävlat en del på is de senaste vintrarna har mitt upplägg legat som en helårsplan med sommarsäsongen i fokus.

 

I ett land utan årstider blir längd och upplägg på periodiseringen inte lika självklar… De viktigaste tävlingarna kan i princip ligga närsomhelst under året här i Colombia.  Förra året kom jag hit i början av mars och anslöt till en grupp som befann sig i ungefär samma fas i träningen som jag; specifik grundträning (även om nåt annat än “specifik” inte egentligen finns här). I år landade jag 3 veckor före årets största nationella tävling… Ett mästerskap där varje region får ställa upp med 3 åkare/kategori. Uttagningarna för Santanders lag görs efter de tävlingar som avgörs här i Bucaramanga 10-11 maj… Behöver jag säga att det är stort fokus på kvalitet och fart i träningen nu…? Och att jag – med bara 3 veckor på inlines “i benen”  (dvs 1 vecka innan jag kom hit) senaste halvåret – upplever det liite tufft…? Medan mina träningskompisar i toppningsfas sållar bland passen, vill jag ju bara hinna åka så mycket som möjligt, traggla teknik, hitta känslan… Svårt att stå över nåt då!! Och jag kan tillåta mig att vara trött nu – men det gäller att inte trampa över…

 

Svåraste anpassningen till specifik sprintträning: oftast “startmusklerna”… Som inte bara blir trötta och stela utan riktigt slitna. I vinter har jag lagt stort fokus på att förebygga någon “chock” där… Mängder av starter i hallen inne på IKSU. Plus specifik styrketräning. Därför är det extra irriterande att komma hit nu och upptäcka att det ändå inte räckt… Den större kurvradien på track lägger en helt annan belastning i accelerationerna… Får nöja mig med ett fåtal starter per pass. Och hålla igen på mängden accelerationer. Passa på att ta stafetträning och MC-drag till hjälp för att träna maxfartskurvor… För tekniken i lugn fart är ju inte alls lika svår!!

 

img_0044 Försöker boosta återhämtningen så gott jag kan med kompressionskläder och is. Men måste ändå erkänna att det nog var bra att måndagskvällens planerade sprintpass fick bytas mot lätt löpning + en dryg halvtimme distans på banan i tilltagande regn… Bättre krut i benen för att genomföra sprintvarv imorse istället!

 

Å möjligheter till alternativ träning finns faktiskt också…