Mästerskapsreflektioner

Regnet gav en oplanerad vilodag här på VM. Tid att fördriva. Och tankar som aktualiseras av mästerskapet. Ett halvfärdigt blogginlägg som blivit liggande sedan SM tidigare i sommar – om ett mästerskap som jag missade, men ändå tänkte tillåta mig att reflektera kring…

 

För det första; just nu befinner jag mig som ensam svensk deltagare på ett VM med 51 länder representerade. En rad av dem för första gången någonsin eller för första gången på många år. Sporten växer internationellt.  Och Sverige är ett av de länder som kommit in i sammanhanget först på “senare tid” – efter att klassiska rullskridskor byttes mot inlines på 90-talet. Sedan dess har 2 fina banor hunnit byggas i Sverige och en rad klubbar starta upp. Men utvecklingen gått trögare än i många andra länder – vi skulle verkligen behöva bli fler! Tanken med det här blogginlägget är dock inte att gnälla – utan reflektera över ett historiskt SM! 

 

 

Tajmingen mellan SM och EM var minst sagt olycklig – med totalkrock i kalendern. Skälet till detta var ändå dubbelt positivt: dels att inlines för första gången var med på SM-veckan, dels att EM – på grund av World Games – låg en månad tidigare än vanligt. Slutsats: nästa år lär det inte innebära samma kalenderkrock om inlines är med på SM-veckan – vilket jag hoppas på! Varför? För att SM-veckan (enligt mina vinterupplevelser) är ett härligt arrangemang - och för att jag tror att det är bra för sporten! Att vara del av SM-veckan gav inlinestävlingarna en dag i rampljuset inför publik och TV-kameror i centrala Halmstad. Ett steg som – rätt förvaltat – bör kunna ge positiva ringar på vattnet för sporten. Vi behöver SYNAS för att bli fler. Vilket - enligt min åsikt – är viktigare än att tävla på “perfekt” underlag…

 

Att SYNAS gör också att pressen på tävlingarna blir större, och tongångarna internt har inte varit odelat positiva. Sporten är liten i Sverige och oron för “ointressanta” tävlingar ur publikvinkel kanske befogad…? Om man kör i direktsänd TV går det ju definitivt inte att “hyckla” med att startfälten är små… Och? Är detta något att skämmas för? Nånstans måste man ju börja… Rullskridskosporten i Sverige har en historia på “formellt” 20 år (bara 14 sedan första SM:et) medan de världsledande nationerna har hållit på i över ett halvsekel… Och i sammanhanget – vi är inte den enda sporten på SM-veckan med små startfält!!

 

 

Tidigare i år var jag publik på Colombias nationella mästerskap på inlines – och ett SM platsar inte på samma världskarta. Men att se SM-sprinten livestreamad på SVTplay var en positiv överraskning för mig. Spännande lopp, bra filmat och med snygga repriser från olika vinklar! Bra jobbat SVT!

 

Och hur värderar man ”elitnivå”? Att nivån som krävs för att ta SM-guld inte är densamma som för VM-guld lär alla inom “inlinessverige” vara medvetna om. Behöver vi skämmas för det – eller kan vi tycka att  jämna, spännande tävlingar på “nationell elitnivå” är häftiga ändå? Isskridskokillarnas framfart på banan har skapat en del diskussioner på det temat… Hur specialiserad måste man vara? Jag är faktiskt lite förvånad över diskussionerna. Att våra sporter är ytterst likartade i grunden är ju liksom ingen hemlighet. Det finns redan många exempel på internationella toppåkare som snabbt och framgångsrikt lyckats byta från inlines till is – eller dubblerar. För att satsa mot OS. Övergången åt andra hållet är mindre vanlig. Men det är ju inte första gången de svenska skridskojuniorerna ställer sig på ett par inlines… Deras framgångar är inte mer förvånande än att jag klarade att ta medaljer på mitt första vinter-SM efter ett bara någon handfull dagar på “blankis” den vintern…

 

På damsidan var det väl något mer förvånande att “Hockey-Nathalie” slog skridskotjejerna med marginal. “Nykomling” av ett annat slag. Bristande teknik men fantastisk talang och potential!! Kombinationen av fysiska och tekniska krav på inlines gör att det inte går att komma från “ingenstans” – men att det går att komma från “någon annanstans” och inledningsvis kompensera tekniska brister med god fysik, “rätt” attityd och ett stort mått envishet – det  har bevisats förr!

 

 

Vad är det jag vill säga med detta inlägg? Jo:

-  Jag tycker att tongångarna från vissa håll varit onödigt kritiska efter SM. Må vara att ett SM-guld inte motiverar till storhetsvansinne – men något att vara stolt över ändå!  Steget från nykomling till världstopp går inte på en dag! Varken som nation eller enskild aktiv… Nånstans måste man börja!

Trist att startfälten är små – men att skämmas över det hjälper inte! Blicka framåt istället – inlinessporten är fortfarande ny i Sverige! Att vår första track byggdes 2006 säger en hel del… Förutsättningarna för en växande sport finns - men vi behöver jobba med rekrytering till föreningarna. SM-veckan med publikvänliga tävlingar och mediauppmärksamhet är ett värdefullt sammanhang att visa upp vår häftiga sport!

- Åtminstone SM-sprinten var långtifrån “ointressant” att se på! Häftig TV!

- Jag hoppas att inlines på SM-veckan blir en tradition med växande startfält och stigande nivå!

 

Missade du TV-sändningarna? Kika in här!

Comments are closed.