Dundret – gamla och nya minnen!

Söndagens lägersprint avgjordes vid foten av Dundrets slalombackar. Välbekanta ljud av liftar och stålkanter mot snön. Kändes lite underligt att stå där med längdskidor under fötterna… Många gamla minnen. Ska man säga att det finns en startplats för min elitidrottssatsning, så är det kanske just Dundret? Den allra första tävling där jag stod på start med ett bestämt mål var nämligen precis där. Det hemliga målet att kvala till USM. Bara familjen och min tränare visste… Jag var 14 år och hade inlett karriären som slalomåkare så mycket senare än klubbkompisarna – och vågade inte riktigt tro på att jag någonsin skulle komma ikapp… Jag kommer aldrig att glömma klubbkompisen Miriams ivriga lycka när jag gick i mål med 3:e bästa tid i första åket… Slagen bara av Maria PH och Emmy Leuf-Fjällberg… 3 tävlingshelger senare var målet uppfyllt; jag tog en av 16 platser i regionens USM-lag. Lycka! 

 

Dundret var också platsen för mitt första senior-SM i slalom. 17 år gammal, med 3 år kvar som junior, och även den gången överlycklig över att ha lyckats kvala in! (Gick ut med startnummer 68 och slutade 43:a…)

Trots att det har gått rätt många år sedan min sista tävling i slalomkarriären, får jag erkänna att träningstights och lätta pjäxor kändes fel när halva hotellmatsalen var full av ungdomar med ärmarna på fartdräkten hängande runt midjan… Och Sabina och Emilia fick sig några goda skratt av min lätt förvirrade terminologi… Till exempel: “när åker vi till backen?”…  Kanske var det tur att vi inte kom nära nog att höra ljudet av snärtande slalomkäppar… Det om något väcker fortfarande längtan att ställa mig i banan!! 

 

img_1277-2 Men: nog med nostalgi, tillbaka till nutid! En ny sport. Hur söndagens tävling gick? Prologen: över förväntan, med en 6:e plats 18 sek efter segrande Mia. Även semifinalen helt okej - men med heatstart blev det verkligen attans tydligt hur mycket jag tappar i uppförsbackarna… Saknar både teknik och styrka i överkroppen… På platten funkar det bättre att nästan bara åka på benstyrka… Men det sliter! För mig var 10 minuter mellan omgångarna inte nog för att bli av med allt laktat… I B-finalen lyckades jag fortfarande hålla fart nog för att knipa en 2:a-plats, men den avslutande superfinalen blev… ehhh… tuff… Fastnade bakom Hanna i början, och var nära att pressa mig förbi mot toppen av sista backen, men stumnade för hårt och slutade sist i mål där… Länge sedan jag mått så illa av en syrachock! Tog några timmar att riktigt bli mig själv igen – och Elberts förslag att sätta mig på en åksjukesäker plats i bussen på hemresan var nog ganska vist…

 

105h Trots att jag prestationsmässigt ligger en bra bit från topptjejerna så har jag de här dagarna samlat många nya goda minnen från Dundret. Varför kastar jag mig egentligen in i en ny sport igen? För att den finns nära. För att lägerlivet med en bra grupp lyfter träningsglädjen högt! För att bra sparring lyfter träningskvalitén. Dessutom får jag väl än en gång erkänna att jag älskar det där med nya utmaningar…

 

Nu: hemma i gråblött Umeå igen. En lång kursvecka på schemat. Och lagom trött i kroppen för att lägga lite mer tid än vanligt på vila…

Comments are closed.