Balans, position, vinklar… likheter, olikheter…

“Fram med knäna, häng på plösarna!” Hur många gånger har jag inte gett den uppmaningen till mer eller mindre vana inlinesåkare i sommar? Och till skridskoåkare förra vintern? Målet är tyngdpunkten mitt på foten. På olika former av skridskor brukar jag faktiskt klara det rätt bra själv. Och jo, jag har fattat att principen gäller på längdskidor ocksåÄndå tillbringade jag huvuddelen av Gällivarelägret stående på hälarna… Försöken att komma fram med knäna resulterade oftast i en position som mest liknade en kobent köttbulle… 

 

Den här veckan i Skellefteå gick det bättre. Även där knöliga men inte isiga spår. Knäna inte lika kobenta, skidorna oftare plana mot underlaget. Lyckades komma upp ur köttbullepositionen – åtminstone av och till… Tror jag. Fortfarande är mina referensramar för “inre feedback” rejält osäkra i den sporten . Ofta svårt att veta vilken riktning teknikförändringarna bör ta för att vara förbättringar…

 

Kan ändå konstatera en stark likhet mellan alla de sporter jag verkligen gett mig på: balans, position och vinklar är nycklar som följer med, från nybörjarnivå till elit. Men detaljerna skiljer förstås. Slalomens ständigt nya utmaningar; gravitationen som ger fart, gäller att hinna med för att vara fram på skidorna… balansen som utmanas av krön och gropar i backen, kravet att möta starka ytter krafter, reagera snabbt. Hastighetsskridskons perfektionism; 400m-bana, spegelblank is, samma kurvradie varv på varv. Identiska skär, perfekt i balans hela tiden… Ser så lätt ut – när de bästa åker… Inlines hamnar någonstans däremellan. Många varianter av banor och tävlingsformer… Och många sätt att hantera dem… stora individuella variationer i världseliten – från klassisk italiensk kolibrifrekvens till de koreanska sprintstjärnornas flytande skär med teknisk perfektion.  Och nu längdskidor… där jag märker att det är en förvånansvärt stor utmaning att hålla positionen stabil och samtidigt dynamisk… och där jag – som sagt var – fortfarande har luddiga referensramar… Denna skidåkning har för mig länge varit ett bra sätt att träna “fys” – men i år tänkte jag lägga målet lite högre än att bara “bli trött” under träningen… 

 

Bör man ägna sig åt flera sporter med likartade men inte likadana tekniska krav? Ett ibland hett debatterat ämne. Och något allmängiltigt svar finns väl knappast…? Personligen blir jag allt mer övertygad om att det (för mig) är positivt. “Rörelseerfarenhet” - ett ord jag fastnade för under kursen i ledarskapsmetodik för ett par år sedan. Ett träffande ord. Jag upplever att det är först när jag förstår skillnaderna som jag kan lära mig behärska de specifika detaljerna i respektive teknik/situation. Och förståelsen – den baseras oftast på erfarenhet. Gärna en bred erfarenhet utanför det riktigt specifika… “lika fast olika”… Mod att testa gränser, utmana tekniken. Upptäcka hur en liten felvinkel eller vridning någonstans som fortplantar sig genom kroppen när andra leder får kompensera vinklarna – och hur en liten korrektion sedan kan få allting i balans…

 

Varför blir jag så lätt kobent på skidorna? Inser att jag inte är van att vinkla ut foten på det sätt som krävs på skidorna, jämfört med inlines och skridskor… tårna pekar utåt och resten av kroppen följer inte med… Och kanske är det vanan att “falla” ifrån en kantad skridsko som gör det så svårt att ha tålamod att stå på plan skida…? Teknikförändringarna jag jobbat på i Skellefteå i veckan baseras på de här insikterna… Och skillnad blev det. Återstår att se om skillnaden verkligen var åt rätt håll, på rätt sätt…? Behövs nog lite yttre feedback också i vinter… 

Comments are closed.