Första semestern, 41:a titeln – och vidare perspektiv på dubbla karriärer

Så har min första säsong som f.d. elitåkare flugit förbi… En sommar där livet handlat mest om allt annat än inlines. Visst har jag tränat mycket – men livet har styrt träningen, inte tvärtom. Jag har funnit tjusningen med paddling, och kvalitetspassen har oftare genomförts med löparskor än med inlines på fötterna. I slutet av juni gick jag på min första riktiga semester någonsin. Riktig på så vis att jag lämnade jobbet en fredag eftermiddag och inte återvände förrän måndag morgon 5 veckor senare… (en del tid på forskning däremellan, men det hör väl till…?)  Bortsett från 2 dagar i Skåne och 3 dagar i Sundsvall (eller på resande fot) har jag tillbringat nästan hela semestern med projekt: sommarstuga. 21 nya fönster, 4 nya ytterväggar, en halv ny tomt och i runda slängar 50kvm altan har vi fått dit… 

 

SM har jag valt att åka ändå. Njutit av en strålande SM-vecka i Sundsvall, med kanonarrangemang, 30-gradig värme och TV-sända lopp mitt i centrum, tillsammans med buntvis av andra sporter. Medan andra suckade en del över värmen njöt jag i fulla drag av mästerskapskänslan den skapade (åtminstone för mig som lever med en viss varma-tävlingar-på-sydligare-breddgrader-abstinens). Resultatmässigt en toppenhelg för mig med 4 nya guld. Grunderna sitter kvar… 10 000 m-loppet (där jag hängde på herrarnas medaljstrid ända till spurten) kan fortfarande ses på SVT play!

 

Maraton-SM i Tidaholm var nära att bli raka motsatsen till SM-veckan. Prognoserna förutspådde hällregn, flyget blev 8 timmar försenat och jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna till Skövde som planerat på fredag kväll. Tanken på att helt enkelt ta cykeln hem hann växa sig rätt stark innan de äntligen fixat fram ett reservplan åt oss… Men 01:25 landade jag på Arlanda, och några fantastiskt snälla Stockholmsåkare fixade både gästrum och bilplats åt mig vidare till SM (tack Klaus och Björn!!!). Några mil söder om Tidaholm fick vi fortfarande hålla farten nere pga risk för vattenplaning på bilen, men molnen lättade och i tid för start var det nästan torrt. Var jag stod formmässigt hade jag ingen aning om, men Jocke Fernström från Varberg gick loss tidigt och tempot i klungan bakom blev hyfsat. Efter halva loppet var vi 5 åkare som jagade Jocke, med 10km kvar hade klungan decimerats till 3 som strax blev 4 då vi kom ikapp ledaren. I mål var jag hack i häl på herrarnas medaljtrio, 4s bakom segraren Johan Håmås och 1:15 före 4:an Björn Drakenward som plockat guldet på 10km vid SM i Sundsvall. Fightats bra med killarna har jag ju gjort förr (utom med Johan, han har alltid varit för stark…) Det uppseendeväckande denna gång var i vilken fart jag gjorde det! Tiden 1:13:31 (snitthastighet drygt 34km/h) var LÅNGT över vad jag förväntat mig denna sommar (och bara 1:40 långsammare än personbästa från VM i Gijon)! SM-guldet blev det 41:a i samlingen, men också ett av de mest minnesvärda! Jag är faktiskt lite förvånad över att känslan av att vara pigg, stark och LYCKAS fortfarande kan betyda så mycket…

 

Helgen i Skåne i början av semestern hade temat “dubbla karriärer”. Dag 1 på europeisk idrottsforskningskonferens, dag 2 som tränare/föreläsare/inspiratör för SK Skrinnarens junioråkare, med budskapet: det går att kombinera idrott och studier! Ett tema som jag också hann hålla presentation på i ett helt annat sammanhang i våras, då folk  från det europeiska universitetsnätverket för elitidrott och studier hade träff i Umeå. Den dagen började jag smått undra om det inte vore klokare att prata “trippla karriärer”, då jag i korridoren mellan föreläsningssal och operation hann med att bli uppringd för en intervju om min forskning… Börjar inse att erfarenheten i att “lägga pussel” i tillvaron är något jag kan få god nytta av framöver… Begreppet “dubbla karriärer” skulle ofta lika gärna kunna appliceras på ambitionen att kombinera klinik och forskning (åtminstone som nyexad läkare)… Med en forskar-AT-tjänst sitter jag i en privilegierad sits just nu – nästan 3 år av strukturerad tillvaro och säkrad lön för att bli både disputerad och legitimerad. Vägen vidare därifrån är långtifrån utstakad – trots att läkaryrket förmodligen är det yrke där valet att kombinera akademi med praktik är mest etablerat. Men: Efter AT:n borde jag söka en ST-tjänst, för att komma vidare mot en specialistkompetens. Efter disputation borde jag söka en post doc-tjänst eller stipendium för att åka utomlands och satsa fullt ut på forskningen i ett par år. Bli meriterad nog för vidare anslag. etc. Dessa tidpunkter kommer alltså att infalla ungefär samtidigt. Kanske kan jag istället fortsätta på den väg jag börjat nu, med forskning och kliniskt arbete på samma sjukhus, hemma? Det finns faktiskt forskar-ST-tjänster. Cirka 3 st/år i Umeå (där det årligen utexamineras cirka 200 nya läkare). Nålsöga. Min första vecka efter semestern hade jag i alla fall förmånen att arbeta under klinisk handledning av Sveriges första (och enda?) kvinnliga professor i kirurgi, Malin Sund. Inspirerande förebild i en traditionellt manlig specialitet där tidskrävande inlärning av hantverksskicklighet lägger en extra dimension till tillvarons utmaningar…

 

Sedan första veckan i september är jag tillbaka i doktorandrollen. På 100%, om jag vill. Jag är lite för otålig för det, och har redan gått ett par extra ortopedjourer på akuten… Kanske är vanan vid variation i tillvaron lite väl etablerad…?

Comments are closed.