Med stormsteg mot “framtiden”

Det har varit glest med blogguppdateringar senaste året – och jag har funderat på om det finns något värde i att hålla denna hemsida levande när jag inte längre är elitidrottare… Men kanske är omställningen till “ett vanligt liv”och andra vinklar på idrotten också värt att dela…?

 

Trots att mitt senaste år inte innehållit en enda utlandsresa har det varit minst sagt speciellt… Gustafsson på Pedagoggränd har blivit Nyström på Lyktvägen och doktoranden har blivit medicine doktor. Eller i klarspråk: vi har hunnit med bröllop och flytt, och karriärmässigt har jag förutom AT-starten (i början av 2015) nu hunnit disputera. Och störst av allt – även om det fortfarande känns lite overkligt - i höst väntar vi barn!!!

 

Perioden från mars till fram till disputationen 10 juni blev… hmm… något utöver det vanliga… Mars inleddes med min första nattjoursvecka nånsin (medicinkliniken), hann hämta nyckeln till nya huset innan jag gick på sista passet – som blev en hel natt springandes mellan olika avdelningar på sjukhuset… Därefter hann vi tack-å-lov med både flytten och sista jouren INNAN graviditetströttheten och illamåendet slog ut mig… Fantastiskt vältajmat med forskningstid i april, då jobb hemifrån gjorde det möjligt att bemästra illamåendet och tröttheten… Att sedan lägga in en klinisk månad (geriatrik) precis innan disputationen var nog strategiskt tänkt om jag haft min normala energinivå – men inte helt kul under aktuella förutsättningar… Men nu är det avklarat – och inte förrän i mitten av augusti ska jag in på klinik igen. Fram till dess är det forskning som gäller. Och SEMESTER! Projekt sommarstuga är fortfarande levande – uterummet hann vi isolera förra sommaren så det har stått varmt i vinter (och bland annat möjliggjort en fin nyårshelg i stugan), och medan jag tragglade med det sista inför disputationen har Mattias med medhjälpare hunnit riva upp, isolera, och lägga nytt golv i sista delen av huset… (dvs: vi har vattentoa igen!! Woohoo!!)

 

På fredag  drar inlines-SM igång. Av förklarliga skäl kommer jag inte att stå på startlinjen i år – men jag får ändå chansen att vara på plats, som Svenska Skridskoförbundets representant. Och pyssla med förberedelser ur en arrangörsvinkel, istället för att tävlingspreppa på inlines…  Hoppas på en lika strålande och trevlig SM-vecka som förra året! 

Första semestern, 41:a titeln – och vidare perspektiv på dubbla karriärer

Så har min första säsong som f.d. elitåkare flugit förbi… En sommar där livet handlat mest om allt annat än inlines. Visst har jag tränat mycket – men livet har styrt träningen, inte tvärtom. Jag har funnit tjusningen med paddling, och kvalitetspassen har oftare genomförts med löparskor än med inlines på fötterna. I slutet av juni gick jag på min första riktiga semester någonsin. Riktig på så vis att jag lämnade jobbet en fredag eftermiddag och inte återvände förrän måndag morgon 5 veckor senare… (en del tid på forskning däremellan, men det hör väl till…?)  Bortsett från 2 dagar i Skåne och 3 dagar i Sundsvall (eller på resande fot) har jag tillbringat nästan hela semestern med projekt: sommarstuga. 21 nya fönster, 4 nya ytterväggar, en halv ny tomt och i runda slängar 50kvm altan har vi fått dit… 

 

SM har jag valt att åka ändå. Njutit av en strålande SM-vecka i Sundsvall, med kanonarrangemang, 30-gradig värme och TV-sända lopp mitt i centrum, tillsammans med buntvis av andra sporter. Medan andra suckade en del över värmen njöt jag i fulla drag av mästerskapskänslan den skapade (åtminstone för mig som lever med en viss varma-tävlingar-på-sydligare-breddgrader-abstinens). Resultatmässigt en toppenhelg för mig med 4 nya guld. Grunderna sitter kvar… 10 000 m-loppet (där jag hängde på herrarnas medaljstrid ända till spurten) kan fortfarande ses på SVT play!

 

Maraton-SM i Tidaholm var nära att bli raka motsatsen till SM-veckan. Prognoserna förutspådde hällregn, flyget blev 8 timmar försenat och jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna till Skövde som planerat på fredag kväll. Tanken på att helt enkelt ta cykeln hem hann växa sig rätt stark innan de äntligen fixat fram ett reservplan åt oss… Men 01:25 landade jag på Arlanda, och några fantastiskt snälla Stockholmsåkare fixade både gästrum och bilplats åt mig vidare till SM (tack Klaus och Björn!!!). Några mil söder om Tidaholm fick vi fortfarande hålla farten nere pga risk för vattenplaning på bilen, men molnen lättade och i tid för start var det nästan torrt. Var jag stod formmässigt hade jag ingen aning om, men Jocke Fernström från Varberg gick loss tidigt och tempot i klungan bakom blev hyfsat. Efter halva loppet var vi 5 åkare som jagade Jocke, med 10km kvar hade klungan decimerats till 3 som strax blev 4 då vi kom ikapp ledaren. I mål var jag hack i häl på herrarnas medaljtrio, 4s bakom segraren Johan Håmås och 1:15 före 4:an Björn Drakenward som plockat guldet på 10km vid SM i Sundsvall. Fightats bra med killarna har jag ju gjort förr (utom med Johan, han har alltid varit för stark…) Det uppseendeväckande denna gång var i vilken fart jag gjorde det! Tiden 1:13:31 (snitthastighet drygt 34km/h) var LÅNGT över vad jag förväntat mig denna sommar (och bara 1:40 långsammare än personbästa från VM i Gijon)! SM-guldet blev det 41:a i samlingen, men också ett av de mest minnesvärda! Jag är faktiskt lite förvånad över att känslan av att vara pigg, stark och LYCKAS fortfarande kan betyda så mycket…

 

Helgen i Skåne i början av semestern hade temat “dubbla karriärer”. Dag 1 på europeisk idrottsforskningskonferens, dag 2 som tränare/föreläsare/inspiratör för SK Skrinnarens junioråkare, med budskapet: det går att kombinera idrott och studier! Ett tema som jag också hann hålla presentation på i ett helt annat sammanhang i våras, då folk  från det europeiska universitetsnätverket för elitidrott och studier hade träff i Umeå. Den dagen började jag smått undra om det inte vore klokare att prata “trippla karriärer”, då jag i korridoren mellan föreläsningssal och operation hann med att bli uppringd för en intervju om min forskning… Börjar inse att erfarenheten i att “lägga pussel” i tillvaron är något jag kan få god nytta av framöver… Begreppet “dubbla karriärer” skulle ofta lika gärna kunna appliceras på ambitionen att kombinera klinik och forskning (åtminstone som nyexad läkare)… Med en forskar-AT-tjänst sitter jag i en privilegierad sits just nu – nästan 3 år av strukturerad tillvaro och säkrad lön för att bli både disputerad och legitimerad. Vägen vidare därifrån är långtifrån utstakad – trots att läkaryrket förmodligen är det yrke där valet att kombinera akademi med praktik är mest etablerat. Men: Efter AT:n borde jag söka en ST-tjänst, för att komma vidare mot en specialistkompetens. Efter disputation borde jag söka en post doc-tjänst eller stipendium för att åka utomlands och satsa fullt ut på forskningen i ett par år. Bli meriterad nog för vidare anslag. etc. Dessa tidpunkter kommer alltså att infalla ungefär samtidigt. Kanske kan jag istället fortsätta på den väg jag börjat nu, med forskning och kliniskt arbete på samma sjukhus, hemma? Det finns faktiskt forskar-ST-tjänster. Cirka 3 st/år i Umeå (där det årligen utexamineras cirka 200 nya läkare). Nålsöga. Min första vecka efter semestern hade jag i alla fall förmånen att arbeta under klinisk handledning av Sveriges första (och enda?) kvinnliga professor i kirurgi, Malin Sund. Inspirerande förebild i en traditionellt manlig specialitet där tidskrävande inlärning av hantverksskicklighet lägger en extra dimension till tillvarons utmaningar…

 

Sedan första veckan i september är jag tillbaka i doktorandrollen. På 100%, om jag vill. Jag är lite för otålig för det, och har redan gått ett par extra ortopedjourer på akuten… Kanske är vanan vid variation i tillvaron lite väl etablerad…?