Chansning och fruktfrossa…

Tog fasta på infobristen och satsade på en chansning imorse: tidig träning på banan. Passerade in problemfritt med ett vänligt “buenos días” från säkerhetsvakten. Blev stoppad efter 30 minuter av samma man som igår… Hann i alla fall några sprintintervaller med god kvalitet. När nästa chans att träna på banan kommer är fortfarande oklart… Jakten på info går vidare. Steg 1: ta rätt på vem som faktiskt ansvarar för besluten…

 

För övrigt hade vi tur med vädret igår. Molnigt. Idag stekande sol. Hyfsat lämpligt med ett kort träningspass. Och skönt att slippa bära 5-litersdunkarna med vatten mer än ett halvt kvarter till hotellet… Särskilt tillsammans med all frukt… Underbart med all denna tropiska frukt igen!! Förutom papaya (vi är redan halvvägs igenom vår tredje) och mango har guayaba och maracuya hittills varit kära återseenden för mig – och intressanta nya upptäckter för Peter… Och: tro det eller ej men Peter har faktiskt lyckats med konststycket att hitta sockerfri “naturell” yoghurt! Tyvärr visade den sig proppad med sötningsmedel istället så maracuyans syrlighet kom väl till pass för att få vettig smak på den…

 

En annan förvåning – apropå tidigare upplevelser av trafikkaos – är att det faktiskt finns en cykelbana(!?!) längs gatan mot banan! Under mina träningsperioder i Colombia har samtalsämnet “cykel som transportmedel” kommit på tal ett flertal gånger – just för att det är så ovanligt i Colombia…

Kontraster, träningskrångel och promenader(!?!)

På plats i Cali sedan i måndags kväll. När jag tisdag morgon klev in på nyrenoverade ‘Patinodromo Mundialista’ räknade jag med att denna första rapport skulle handla om kontraster. Främst om skillnaden från senaste veckornas jakt på åkbara “kurvor” i Umeå – halvgrusiga parkeringsplatser och en asfalterad hockeyrink – till vida, doserade kurvor på greppig Vesmaco. Men jag hann bara åka 20 minuter innan vi plötsligt blev bortkörda av personal på banan. Stängd för träning hela dagen. Troligen också imorgon. Varför? “instruktionerna säger så” var enda svaret… Jag tilläts i alla fall avsluta med 10 min lätt nervarvning… Hänvisades till en annan bana, ‘Patinodromo de la liga’, för eftermiddagsträning och vidare info. En sliten anläggning till bredden fylld av åkare, från barn till elit… Nog så tydliga kontraster mot hemma… Hade detta varit under min träningsperiod i våras hade jag nog främst sett det häftiga i sportens storlek här. Men medelintensiv träning i en jättegrupp är inte vad jag behöver just nu – och den utlovade infon om träningstider på tävlingsbanan saknar vi fortfarande…

 

Nog gnällt om detta – dag 1 var ändå planerad som anpassningsdag och kroppen långtifrån redo för kvalitetsträning. Jag hoppas att saker faller på plats… På positiva sidan: ankomsten till Cali bjöd på en favorit i repris. Det enda stället i världen där jag passerat passkontroll i diplomatkö… Flygplatsen vimlade av World Games-volontärer – som tog de nyanlända lagen i diverse sporter förbi den kaotiskt långa passkontrollskön, hjälpte till med bagagefrågor och packades in oss i en buss. Gymnaster, duatleter och livräddare – möjligen fanns också nån fler mer svåridentifierbar sport representerad… Första stoppet blev ackrediteringscentret – vid 21-tiden lokal tid /04-tiden CET… Förvånansvärt pigg trots bara 1h sömn på resan över Atlanten. Ändå glad att slippa köa särskilt länge för ackreditering… 3 timmar efter landning var vi framme på hotellet. Första veckans boende har vi ordnat själva – och ordet “fynd” är nog en bra beskrivning. Rummen skulle snarast beskrivas som “etta med kokvrå” – om gasspisen varit inkopplad… Tyvärr visade sig min svenska doppvärmare också dåligt anpassad för äggkokning på 110V…

 

Och: att hotellet låg nära banan visste jag – men att denna kilometer skulle visa sig möjlig att promenera(!?!) var en större överraskning! Trafikkaos är ett framträdande ord i mina minnen från förra besöket i Cali – men i den del av staden där vi nu hamnat känner jag mig mer som “hemma” i Bucaramanga… Praktiskt nog har vi en mataffär i samma kvarter och ett rejält stort shoppingcenter mitt emot banan… Det mesta man behöver inom gångavstånd. Slutsats: det kan bli en klart trivsam förstavecka om vi bara får tillgång till träning…

Attityder…

Jag önskar att alla som någon gång kommer som “utlänning” någonstans skulle få bli bemötta med samma attityd som jag blivit i Colombia. Att jag är mer ljushyllt än genomsnittsinvånaren i Bucaramanga verkar förvånansvärt ofta passerat obemärkt, vilket känts skönt. Att inte alltid sticka ut, vid första anblicken vara “utlänningen”… Så fort jag uttalat mer än ett fåtal ord på spanska blir det dock uppenbart att det inte är mitt modersmål… Omedelbart följt av positivt nyfikna frågor. Både om Sverige och “vad tycker du om Colombia”. En kombination av intresse för det okända och stolthet över det egna. Medvetenhet om det som också är min uppfattning; de är generellt ett varmt, innerligt och gästvänligt folk. Jag tänker; i vilken utsträckning får folk som kommer till Sverige uppleva detsamma? Vågar vi svenskar visa någotdera…? Uppriktigt intresse? Och stolthet? Jag tror att “mind your own”-mentaliteten tar över alldeles för ofta…

 

Finner frispråkigheten i Colombia uppfriskande. Nog har jag gått med armarna halvt täckta med vita plåster i Sverige också. “Osynliga blickar”. I Bucaramanga stoppas jag av förfärade människor i mataffären – och får en chans att förklara. Varken plåstren eller blickarna går ju obemärkt förbi i Sverige heller…

 

Under min tid i Colombia har jag också fått en ny vän i Sverige. Jag säger vän trots att vi ännu inte har träffats “IRL”. Därför att med vissa känner man samhörighet direkt ändå… Madeleine är nykomling i inlinessammanhang, med rötter i roller derby. Och tar med sig en härlig lagsportsattityd in i inlinesporten. Sällan har jag mött på någon som är så spontant och innerligt peppande (åtminstone inte i Sverige…) Och jag har fått lära mig ett nytt ord: merch. “Jag tycker du ska ha en egen merch! Jag skulle ha köpt en tröja direkt” Flinade generat när jag insåg att det handlade om “fanclub-grejer”. Såååå bra är jag ju inte…(!?!) Eller…? Diskussionen mynnade ut i temat förebilder och idoler. Behövs hierarki? Eller kan man vara “varandras fans” för det man gör bra… Ömsesidigt? En sak är vi helt klart överens om: viktigaste träningspeppen handlar om vad man gör bra, inte vem som gör det bäst… Å glöm “mind your own” – våga va spontan!

Hemma!

Lyfte från Bucaramanga i onsdags eftermiddag lokal tid. Lätt försenade men ändå med god marginal för transfer i Bogotá. Utan  flygbolagsstrul och löpintervaller denna gång… (till skillnad från förra året!!) Total restid dörr-till-dörr knappa 40 timmar, inklusive en övernattning i Arlanda hotellby. Förvånansvärt idylliskt med egen ingång till varje hotellrum och motionsspår i skogen intill. Mysigt en varm solig sommarkväll. Och ett helt okej ställe för en mer eller mindre sömnlös jetlag-natt… Lyckades trots detta  hålla mig vaken hela fredagen – genom en intervju + fotografering och en 40 km-tur på cykel med Mattias. Å ladda om rätt bra med 12h sömn sedan…

Annorlunda “maraton” – och en alldeles egen väska!

“Vintervädret” har slagit till igen. Fredagskvällens träning regnade bort – och även lördagens eftermiddagspass!! Det senare var både förvånansvärt och extra frustrerande – regn mitt på dagen är annars sällsynt här! Tack o lov torkade det upp i tid för att ge mig en chans att träna på kvällen. En halvtimme distans med några åkare från SuperPatin’s träningsgrupp följt av “fartlek” ensam. Fokus på kurvteknik och lätta snabba fötter. Fortsatt distanstempo mellan stegringarna… Och mot slutet av passet kunde jag konstatera att jag faktiskt avverkat en hel maratondistans. Drygt 42 km på 200m-bana… Mestadels ensam. Utan att bli uttråkad! Slutsats: jag gillar teknikträning…

 

I fredags tillbringade jag dagen på AY Sport igen, andra besöket i år. Kära återseenden i ett hus i förvandling. Både bostadsdel & fabrik växer och renoveras. Men produktion av kläder och väskor pågår för fullt. Normalt sett drar jag runt på min dator i ett neoprenfodral nerstoppat i ryggsäcken – vilket inte är alldeles optimalt i alla flygplatssäkerhetskontroller… Så… Ett resultat av mina två besök på AY Sport i år blev en måttsydd väska med alldeles personlig design! Jag hade tänkt mig något enkelt, men denna är komplett med vaddering och reglerbar rem… Och den som letar igenom min hemsida noga kan hitta förlagan till designen…

Ta seden dit man kommer…?

Inne på min sista vecka i Colombia för denna gång. Inser att bloggandet i år varit väldigt fokuserat på träning och tävling. Förmodligen för att de flesta intrycken runtomkring inte längre är nya. Och för att vardagen i år handlat om jobb på distans istället för utbytesstudier med klinisk praktik… Lite nyheter har dock dykt upp… Som att plötsligt stå med en burk rostade myror framför ansiktet, trugad… Och att – som tidigare nämnt – ta sig med bil över bergen. Vacker natur och små byar inklämda på fashinerande vis mellan vägen och stupande bergssidor. Något flackare natur med jordbruk och djur på bete i osannolikt branta hagar. Och lunchdiskussioner som ur min vinkel bäst kan beskrivas som kombinerade lektioner i spanska, samhällskunskap, historia och matte (av och till rätt stora miljonbelopp att räkna om, eftersom 1000 pesos motsvarar cirka 4 kronor)…

 

Myrorna åt jag inte. Trots att de är Santanders egen “läckerhet” – så typisk att myran faktiskt är symbol för regionen… Men andra lokala seder har jag snabbt fallit in i… Som att riven ost passar riktigt bra att toppa fruktsalladen med! Bara man skippar den sirapssöta såsen som förrädiskt kallas “leche”… Och att det är “helt normalt” att träna både gym och löpning i inlinetrikå… Åtminstone på kvällspassen… Dagtid har jag fortfarande svårt för heldräkt – även om jag är väl klimatanpassad nu trivs jag bättre i ett svalt linne… Och… trikån används bara på inlineanläggningen – jag lovar!! Men faktiskt; visst är det både snyggare & bekvämare än att dra på sig dräkten än ha ärmarna fladdrande runt midjan…? Att klä mig i jeans i tropisk värme har jag dock inte anpassat mig till i år heller…

 

Och; lite träningsrapport även denna gång. Tillbaka i rutiner i Bucaramanga. Denna vecka har startat lite bättre än de tidigare vädermässigt. 2 av 3 kvällspass utan regn såhär långt… Några åkare har hunnit avsluta terminen på universitetet – vilket ger både bättre och trevligare morgonpass. Mina startmuskler protesterar igen – efter en tuff vecka med kvalitetsträning i Cúcuta – och Lilos motorcykel kommer väl till pass för att jobba med frekvens och teknik men låg kraftinsats… Måndag-tisdag ville kroppen ingenting – sliten och trött efter tävlingar, resa och dålig sömn… Lyxen med klimatanläggning i sovrummet gick visst snabbt att bli bortskämd med… Men nu börjar jag piggna till igen och hoppas hinna några dagar med riktigt bra träning innan det är dags att påbörja hemresan på onsdag… 

Omniumdebut – och dubbla vurpor på maraton

Lördagens “Omnium” i Cúcuta liknade ingen tävling jag tidigare åkt. Laguppställningar med kategorier från ungdom till senior. Tävlingsformer med fokus på publikvänlighet; kort och fartfyllt. Ett vimmel av TV-kameror och mikrofoner. Stjärnspäckat startfält, som förutom en rad colombianska VM-medaljörer även inkluderade några stjärnor från både syd- och nordamerika, däribland affischnamnet Joey Mantia… De allra flesta lag var sammansatta på förhand som sponsorteam – särskilt i damklassen. Bland herrarna fanns fler “invitados” och fler lokala talanger i de yngre klasserna som skrivit in sig utan lag. Som ensam europé på banan blev jag också snabbt infångad av ledare som ville ha med mig i sin laguppställning – och i slutändan blev vi ett lag med 2 seniorer, 2 juniorer och 2 ungdomar från olika klubbar…

 

Första distansen var minst komplicerad. 200m. En åkare på vardera sidan av banan – och största skillnaden mot ett vanligt timetrial-lopp var att starten skedde på skott. I kvalet. I semin var det “bäst i heatet” som gällde. Jag gick vidare från första omgången men snubblade i starten på semin. Trodde att jag kommit över förra säsongens “studsbollsproblem” på G13-hjul – men antingen var det lite väl mycket grepp i hårdhet F3 i värmen – eller så var det bara min teknik som spökade… Dessa hjul är fantastiska när man är uppe i fart – men med fel vinkel i starten är greppet en utmaning att övervinna… Och det får erkännas att jag även med ett kanonlopp hade haft svårt att slå ut kvalomgångens snabbaste tjej, Elisabeth Arnedo… 8:e plats blev mitt slutresultat på 200m. Hann inte få av mig skridskorna innan det var dax för uppvärmning för 1000m lagtempo. Ett tuffare uppdrag: att med 4 tjejer från 3 städer i 3 åldersklasser sätta ihop en bra taktik… Resultatet blev väl inte lysande; vi åkte ut i kvalomgången… Direkt därpå “flying lap” som partempo. Här var det tillåtet att ställa 2 seniorer på banan, men tyvärr valde vårt lags sprintspecialist Estefania Cuervo att stå över. Jag fick istället köra med en ungdomsåkare – och inte heller i detta lopp lyckades vi gå vidare till kvällens finaler… Men en kul och häftig dag blev det ändå!

 

Även söndagens maraton hade en inramning utöver det vanliga. Det får erkännas att jag kände mig divig som tackade nej till en TV-intervju 30 min innan start – men hade ju min dåliga spanska att skylla på – och hade just börjat värma upp… Att för andra gången tacka nej 5 min innan start kändes lite mer naturligt… Loppet i sig blev… taktiskt… Samlad klunga i princip hela vägen. Spurtpriserna lockade inte till några försökt till hållbara utbrytningar. Den låga farten ledde till ett enda långt led med samlade lag. Bont hade 2 team i loppet, med sammanlagt ett 15-tal åkare som höll kommandot en stor del av tiden. Jag och ett fåtal solotjejer till gjorde vårt för att samarbete i viss mån och ta plats mellan de stora lagen – och lyckades rätt hyfsat. Eller… för min del fram tills det återstod 4km… Utprejad ur klungan i rondellen innan sista spurtpriset – och i ivern att komma in i ledet gick jag omkull… 1km solokörning för att ta ikapp klungan – men lyckades faktiskt! 3km kvar. Hälften gick lugnt, farten gick upp först strax innan sista kurvan. Å i spurten gick jag ikull igen… Bara ytliga skrubbsår – och ilska… En liiiiten tröst var ändå att jag lyckades ta en 8:e plats på poäng – men i slutresultatet i mål var jag förstås inte med och fightades om några placeringar…

 

“Hemresan” över bergen till Bucaramanga gick snabbare och smidigare än på vägen dit. Och efter 10 ytterligt varma dagar i Cúcuta var det faktiskt behagligt att sträcka på benen och småfrysa i T-shirt på 3000m höjd… 

52km och inte en skråma!

img_0334 Efter en vilodag har roaddelen av mästerskapet inletts. Vilket för min del innebär ett byte åt andra hållet – träning på tracken.

Att träna på splittnya hjul är en sällsynt ynnest. Att göra det två dagar i rad, hela passen igenom, utan bekymmer över slitage är ännu mer ovanligt. Brukar vara ständiga överväganden mellan full kvalitet på inåkningen (tävlingslikt!) och att fortfarande ha hjul i bra skick till tävling… Den här gången slipper jag det. 52 km och mina nya hjul har fortfarande inte en skråma! I en temp på över 30 grader dessutom – vilket ofta göra sitt till på slitaget… Snacka slät bana… Träningskvalitet!!!

 

Förresten: mästerskapen livestreamas via denna LÄNK. Kvalpassen startar 16:00 svensk tid – finalpassen går mitt i natten…

Snabbvisit i Venezuela – och en plötslig inbjudan…

Söndagen inleddes med träning på roaden för mig - med lite extra krav på uppmärksamhet… Barn på cykel, en familj med en fotboll… och ett antal nybörjare på inlines. Lyckades ändå få till ett hyfsat intervallpass. Eftermiddagen bjöd på vila – och en snabb tripp över gränsen till San Antonio, Venezuela… Sightseeing och ett perfekt tillfälle att öka min allmänbildning lite, då vi bland annat passerade platsen där Colombias frihet undertecknades 1810… Så nu vet jag att Bolivar och Santander inte bara är regioner utan i grunden historiska namn på herrarna som ledde striderna för frihet – för Colombia och fyra andra länder.

 

Vägen tillbaka till banan gick via en lite speciell glassbar… Fick bli avokadoglass eftersom deras berömda ostglass var slutsåld… Uppfriskande med nåt som är kallt och gott utan att vara sött!

 

Att hänga i publiken på ett nationellt mästerskap i Colombia har visat sig få oanade följder. Redan i lördags fick jag några lösa frågor om jag skulle tävla i “el ómnium” nästa helg… En tävling jag inte kände till ramarna för i förväg – men som visat sig handla om fartfyllda, publikvänliga tävlingsformer på track plus ett maraton. Jag hade greppat att maratonloppet var internationellt, men med skyhög startavgift. Och att huvuddelen av trackloppen körs i lag. Hade inte räknat med att tävla men på söndagskvällen blev alltihop rätt konkret…

“Ditt fullständiga namn, Helena? Förbundet försöker bjuda in dig till helgens tävlingar…”

“Ok… men jag har inga tävlingshjul för track…”

“Det ordnar vi. Vilka hjul vill du ha?”

En halvtimme senare stod jag med åtta splittnya Matter G13-hjul i händerna och försökte att samtidigt hälsa artigt på colombianska skridskoförbundets ordförande… Lagsammansättning för mitt team vet jag inte ännu – den biten tar förbundet hand om för internationella gäster… Men spännande ska det bli! 

 

Måndagen blev ett tidigt morgonpass i rimligt svalt väder följt av en lång het förmiddag i publiken vid banan. Tävlingsschemat motsvarar ett internationellt mästerskapsupplägg – och dag tre är nog det häftigaste man kan får som publik. 500m och stafetter på track. Redan kvalpasset bjöd på några exceptionellt tighta strider – många varningar och en rad diskningar… Kvällspasset svalare temp och ännu mer spännande tävlingar. Och såväl Santander som hemmaregionen Norte de Santander hade en framgångsrik dag med flera medaljer. Team Halcones kadettkillar visade framfötterna i stafetten och knep ett silver!  

Interligas, dag 1

Allra första gången jag befinner mig på ett mästerskap enbart som publik. Att det “bara” är nationella mästerskap är svårt att tro när man sitter på läktaren… Nivån på både tävlingar och publikliv är HÖG! Region Santander ligger efter första dagen på 5:e plats i sammanställningen - efter bland annat ett brons till Felipe Reyes (Team Halcones) på 300m! Även Esteban, son i familjen jag bor hos nu, gjorde en stark debut i kadettklassen med en 8:e plats på 10.000 m eliminering. Tävlingarna drog ut på tiden och seniorernas lopp hann jag inte se.

 

Trots alla varningar om hett klimat passerade jag den första hela träningsdagen på plats utan problem.  Två pass på roadbanan med skönt fläktande vind från floden intill. Nylagd asfalt – och ett flyt i åkningen som jag inte fått chansen att uppleva i Bucaramanga! Underbar stämning även vid roaden; träning samtidigt som några klubbar med betydligt yngre åkare – där jag som utlänning möttes av en härlig välkomnande attityd! Och många kameror… Även kring tävlingsbanan fick jag ställa upp på en hel del foton – vilket förvånar mig eftersom Cúcuta ju för närvarande vimlar av världsstjärnor… Hade trott att det skulle vara svårare att “imponera” på folk i ett land där de nationella idolerna samlar VM-guld på hög…