Första semestern, 41:a titeln – och vidare perspektiv på dubbla karriärer

Så har min första säsong som f.d. elitåkare flugit förbi… En sommar där livet handlat mest om allt annat än inlines. Visst har jag tränat mycket – men livet har styrt träningen, inte tvärtom. Jag har funnit tjusningen med paddling, och kvalitetspassen har oftare genomförts med löparskor än med inlines på fötterna. I slutet av juni gick jag på min första riktiga semester någonsin. Riktig på så vis att jag lämnade jobbet en fredag eftermiddag och inte återvände förrän måndag morgon 5 veckor senare… (en del tid på forskning däremellan, men det hör väl till…?)  Bortsett från 2 dagar i Skåne och 3 dagar i Sundsvall (eller på resande fot) har jag tillbringat nästan hela semestern med projekt: sommarstuga. 21 nya fönster, 4 nya ytterväggar, en halv ny tomt och i runda slängar 50kvm altan har vi fått dit… 

 

SM har jag valt att åka ändå. Njutit av en strålande SM-vecka i Sundsvall, med kanonarrangemang, 30-gradig värme och TV-sända lopp mitt i centrum, tillsammans med buntvis av andra sporter. Medan andra suckade en del över värmen njöt jag i fulla drag av mästerskapskänslan den skapade (åtminstone för mig som lever med en viss varma-tävlingar-på-sydligare-breddgrader-abstinens). Resultatmässigt en toppenhelg för mig med 4 nya guld. Grunderna sitter kvar… 10 000 m-loppet (där jag hängde på herrarnas medaljstrid ända till spurten) kan fortfarande ses på SVT play!

 

Maraton-SM i Tidaholm var nära att bli raka motsatsen till SM-veckan. Prognoserna förutspådde hällregn, flyget blev 8 timmar försenat och jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna till Skövde som planerat på fredag kväll. Tanken på att helt enkelt ta cykeln hem hann växa sig rätt stark innan de äntligen fixat fram ett reservplan åt oss… Men 01:25 landade jag på Arlanda, och några fantastiskt snälla Stockholmsåkare fixade både gästrum och bilplats åt mig vidare till SM (tack Klaus och Björn!!!). Några mil söder om Tidaholm fick vi fortfarande hålla farten nere pga risk för vattenplaning på bilen, men molnen lättade och i tid för start var det nästan torrt. Var jag stod formmässigt hade jag ingen aning om, men Jocke Fernström från Varberg gick loss tidigt och tempot i klungan bakom blev hyfsat. Efter halva loppet var vi 5 åkare som jagade Jocke, med 10km kvar hade klungan decimerats till 3 som strax blev 4 då vi kom ikapp ledaren. I mål var jag hack i häl på herrarnas medaljtrio, 4s bakom segraren Johan Håmås och 1:15 före 4:an Björn Drakenward som plockat guldet på 10km vid SM i Sundsvall. Fightats bra med killarna har jag ju gjort förr (utom med Johan, han har alltid varit för stark…) Det uppseendeväckande denna gång var i vilken fart jag gjorde det! Tiden 1:13:31 (snitthastighet drygt 34km/h) var LÅNGT över vad jag förväntat mig denna sommar (och bara 1:40 långsammare än personbästa från VM i Gijon)! SM-guldet blev det 41:a i samlingen, men också ett av de mest minnesvärda! Jag är faktiskt lite förvånad över att känslan av att vara pigg, stark och LYCKAS fortfarande kan betyda så mycket…

 

Helgen i Skåne i början av semestern hade temat “dubbla karriärer”. Dag 1 på europeisk idrottsforskningskonferens, dag 2 som tränare/föreläsare/inspiratör för SK Skrinnarens junioråkare, med budskapet: det går att kombinera idrott och studier! Ett tema som jag också hann hålla presentation på i ett helt annat sammanhang i våras, då folk  från det europeiska universitetsnätverket för elitidrott och studier hade träff i Umeå. Den dagen började jag smått undra om det inte vore klokare att prata “trippla karriärer”, då jag i korridoren mellan föreläsningssal och operation hann med att bli uppringd för en intervju om min forskning… Börjar inse att erfarenheten i att “lägga pussel” i tillvaron är något jag kan få god nytta av framöver… Begreppet “dubbla karriärer” skulle ofta lika gärna kunna appliceras på ambitionen att kombinera klinik och forskning (åtminstone som nyexad läkare)… Med en forskar-AT-tjänst sitter jag i en privilegierad sits just nu – nästan 3 år av strukturerad tillvaro och säkrad lön för att bli både disputerad och legitimerad. Vägen vidare därifrån är långtifrån utstakad – trots att läkaryrket förmodligen är det yrke där valet att kombinera akademi med praktik är mest etablerat. Men: Efter AT:n borde jag söka en ST-tjänst, för att komma vidare mot en specialistkompetens. Efter disputation borde jag söka en post doc-tjänst eller stipendium för att åka utomlands och satsa fullt ut på forskningen i ett par år. Bli meriterad nog för vidare anslag. etc. Dessa tidpunkter kommer alltså att infalla ungefär samtidigt. Kanske kan jag istället fortsätta på den väg jag börjat nu, med forskning och kliniskt arbete på samma sjukhus, hemma? Det finns faktiskt forskar-ST-tjänster. Cirka 3 st/år i Umeå (där det årligen utexamineras cirka 200 nya läkare). Nålsöga. Min första vecka efter semestern hade jag i alla fall förmånen att arbeta under klinisk handledning av Sveriges första (och enda?) kvinnliga professor i kirurgi, Malin Sund. Inspirerande förebild i en traditionellt manlig specialitet där tidskrävande inlärning av hantverksskicklighet lägger en extra dimension till tillvarons utmaningar…

 

Sedan första veckan i september är jag tillbaka i doktorandrollen. På 100%, om jag vill. Jag är lite för otålig för det, och har redan gått ett par extra ortopedjourer på akuten… Kanske är vanan vid variation i tillvaron lite väl etablerad…?

Tillbaka ur bubblan…

Veckan i Geisingen levde upp till alla förväntningar. Och lite till, på vissa plan. Bra träning – och det mesta i grupp, trots att jag inte planerat lägret ihop med någon på förhand. En track med så bra grepp att jag klarade även fartpassen på hjul som ruggats av asfalt… Regnvädret gav med sig så jag hann till slut med ett par pass på roadbanan också. Inte lika spektakulär som tracken – men inte heller alldeles vanlig. Slingrar sig runt en fågeldamm. Mysigt – men också med en något störande detalj: groteska högar av svanlort att passa sig för på banan…

 

En mer överraskande effekt av veckan var några rejäla kliv framåt med forskningen. Bättre grepp om litteraturen på området efter andra-varvet-läsning av artiklar under helgen i Gross Gerau – och en oväntad fart på datahantering och skrivande i Geisingen. I ett hus där valet stod mellan oergonomiskt sittande i sängen i ett någorlunda ostört rum, eller bättre ergonomi i ett livligt allrum med 10-tals andra inlinesåkare… Arbetstempot var definitivt inte bara min förtjänst – mailen i handledarkonversationerna flög fram och tillbaka i chatt-tempo vissa dagar… motiverande att snabbt få räta ut frågetecken! Härligt när även distansarbete funkar… Och “lägerbubblan”  avskild från vardagligheter hjälper visst koncentrationsförmågan ibland…

 

Efter 15 timmar på resande fot i måndags: hemma igen, i “vanlig” vardag. Elitidrottarbubblan långt borta. Faktiskt tacksamt – för med en attans förkylning som dök upp under hemresan är jag glad att ha annat än (bristen på) träning att fokusera på… Även om anspänningen börjar likna tentaångsest nu… Mittseminarium på måndag!!

Höst – med träningsvariation och vardagsstabilitet

sg5 Eftersäsongsvilan över, träningen igång igen. Höst. Absolut ingen favoritårstid – men hittills har vi haft tur i år. Mer sol än regnrusk! Och hittills har träningen varit allt annat än ensidig. Inte heller särskilt ensam! Fokuspass denna vecka: 2x inlines (1 pass ute, 1 pass inne), 2x rullskidintervall med elitskidcentrums träningsgrupp, 1 pass i gymmet. Veckans 4 distanspass: 1x cykel till stugan med Mattias (för att rädda grönsaker och annat från frosten), 1 orienterings”lektion” med Sabina (jo, jag minns fortfarande några karttecken…), 1 mysigt vinterkyligt snackepass på Grössjöns stigar och myrar – och ett enda ensamt rullskidpass…

För att vara en höstvecka: full poäng på träningsglädje! Trots sjöblöta pjäxor och kritvita tår, inslag av snöfall och 33 minuter över tröskelzon i torsdags… Eller kanske just därför? Testade gränser, positiva överraskningar… 

 

För övrigt rullar livet på i 120 knyck även utan tävlingsresor. Fem dagar hemma efter SM – sedan Stockholm igen. Denna gång för ett “strategimöte” med Svenska Skridskoförbundets styrelse. Jag valdes in som ledamot i våras och missade första mötet – då var jag på träningsläger i egenskap av elitaktiv… Dubbla stolar? Ja. Men jag hoppas att det inte ska bli alltför konstigt. Det finns massor av frågor utanför min egen elitsatsning att lägga fokus och engagemang på. Styrelsearbetet kommer tveklöst att bli lärorikt - en helt ny situation för mig. Förhoppningsvis kommer jag – med en lite ovanlig bakgrund – att tillföra något också…

 

Det är min första höst på sju år som inte börjat med ny termin, nya ämnen, nya lokaler, långa dagar med föreläsningar eller praktik. I år istället tillbaka till samma vardag som innan sommaren. Samma skrivbord, samma lunchrum – och framförallt samma människor omkring mig som i våras! Skönt. 

Även forskarutbildningen innehåller dock en del veckor i ”skolbänken”… Nu i oktober 2 veckor med epidemiologi och statistik. Tillbaka till föreläsningssalar och lunchkaos på “9:an” – hela läkarutbildningens mest fasta punkt… 

Inte bara solsken…

Är det alltid roligt att träna? Nä. Men det är svårt att skilja ut vilka slitiga “grispass” som formar en vinnare – och vilka som gör sig bäst bakom ett tjockt svart streck i träningsplanen… Jag tänker inte följa upp lördagens snöstorm med något klämkäckt inlägg om “bita ihop och köra”. Min lördag inleddes med ett teknikpass på inlines. Med löjligt irriterande träningsvärk i underbenens framsida. Balansmuskler som tydligen jobbat hårt under skidpasset på isiga spår föregående kväll… Men framförallt; en seg, tung kropp som kändes orimligt trött efter en fredag med dubbla men inte ovanligt hårda pass. Styrka och skiddistans. Så; resten av lördagen ägnade jag faktiskt åt cykelmek och hemmapyssel, varvat med soffläge, statistikkompendier och diverse sport på TVn. På planen stod egentligen högintensiva kortintervaller. En träningsform som gör sig bäst med kvalité. Inte med blytung kropp i snöstorm och modd.

 

Söndagen blev inte heller den nystart jag hoppats på. Men åtminstone ett steg åt rätt håll.

Det var inte främst snöstormens fel att jag stod över träningen igår. Men snöstormen hjälpte mig att våga avvika från planen… Ett beslut svårt nog – även om det inte alltid är kul att träna…

Klart slut från elitidrottarbubblan. Over and out!

På banan igen!

Helgen i Ö-vik bjöd på härligt höstväder med sol och frostiga mornar. Avnjutna med långpass i skogen. Löpning och skidgång. Myrklafs, rullstensklapper, geggiga skogsvägar, hopp över bäckar, obanade rishögar. Härligt sällskap, dyngblöta fötter och ett stort leende på läpparna. Extra värdefullt efter några sega, trista förkylningsveckor – en underbar känsla av att vara “mig själv” igen. Kroppen svarar, orkar!

 

Mellan träning, familjemiddag och flyguppvisning hann vi även plocka äpplen. I mängder. Plastbackar och kassar fyllda med tvåsiffrigt antal äppelkilon – på en halvtimme. Sedan skulle nästan samma mängder fallfrukt röjas undan – snabbt gjort med drastiska metoder… Äppelskottning…

 

Nu hemma i Umeå och tillbaka i välbekanta rutiner. Höstvardag. Praktik på NUS. Men nu: Allra sista veckan!! Tidiga morgonpass på IKSU – idag det första på inlines inför säsongen 2013… För övrigt är skridskorna slipade – på måndag söderut för en vecka i Inzell!

img_0315 img_0327