En annorlunda vår!

Europacupsäsongen har startat och jag inser att jag fortfarande befinner mig i nån slags “avvänjningsfas” från elitidrotten… Mycket kluvna känslor över saknade “vanligheter” vs. den nya friheten när träningen inte står i fokus jämt… Ovanligheterna har avlöst varandra senaste månaden – först kursvecka i Åre (med en del tid i backen men ingen annan träning) och över påsken åkte jag på min första utlandsSEMESTER på nästan 13 år!! Det sistnämnda har varken varit efterlängtat eller särskilt lätt att genomföra medan vardagen bestod av läkarstudier + något hundratal dagar per år på resa/läger/tävlingar… Reströttheten har hunnit släppa nu, och att bara packa löparskor + ETT par tights och EN löparjacka kändes nästan omöjligt konstigt!! Resan till Kanada gick via en snabbvisit på Island, med fullspäckat program och många timmar på flyg och bussar… Men trots beslutet att inte pressa in träning under semestern, så slog jag nog personligt rekord i antal löpta mil på en vecka… Härliga mornar i både Reykjavik och Toronto!

 

Sammanfattningsvis blev semesterresan superlyckad – släkten samlad för farmors stundande bemärkelsedag, och födelsedagsbarnet själv imponerade med att raskt och smidigt hantera både långa promenader och stökiga tunnelbanor i Toronto! 

 

Både likheter och kontraster var slående mellan resmålen. Två häftiga vattenfall, det ena (Gullfoss) utom synhåll för all bebyggelse, avgränsat med lösa rep, det andra (Niagara) omringat av två städer motsvarande hela Reykjaviks befolkning, avgränsat med staket av mer amerikansk standard… Och medan hissen upp i Hallgrimskirkja tog oss högt över resten av Reyjkavik, räckte inte ens 51 våningar för att ge helt fri utsikt över Toronto – trots att vi inte befann oss riktigt “downtown” då…

 

Väl hemma har det tagit tvärstopp med träningen för min del – en rejäl förkylning blommade upp under hemresan. Och det är definitivt första gången på över tio år som jag kan ta en sån förkylning i april utan dunderångest!! Ingen tävlingsform att bevaka… Istället några extra timmar per dag att slipa på fjärde artikeln till avhandlingen… Fast med vårsol och vägsopar i farten i Umeå så längtar jag ändå efter träning igen!!

(Har bara tagit några av bilderna själv – Strokkur, nattbilder samt vattenfallen fångade av storebror Jonas bättre kamera och bättre fotokunskaper!)

Vända blad…

Förra veckan passerade jag en milstolpe i läkarkarriären: AT-start!! Drömmen om en forskar-AT i Umeå har gått i uppfyllelse, så framför mig nu ligger 21 månader klinisk tjänstgöring varvat med totalt 12 månader forskning. Fin omväxling! Efter nästan ett halvår som underläkare på ortopeden ser jag framemot 3 forskningsmånader nu – vältajmat då mitt 3:e manus nyss kom tillbaka från review. Dessutom oerhört efterlängtat att få träna i dagsljus och hellre landa ett par timmar framför datorn på kvällen… Den flexibiliteten räcker alltså bara fram till maj – sedan ut i klinik igen. Konsekvens av detta: minst sagt ont om tid för resor i sommar…

 

AT-upplägget innebar ett vägskäl, och jag har valt väg. Efter 11 säsonger i landslaget lägger jag elitidrotten åt sidan. Vemodigt att sätta punkt, men jag kommer inte att stå utan nya utmaningar framåt. Klivet in i läkarrollen i höst har betytt mycket för att “bli redo” att vända blad. Och i backspegeln: mängder av fina idrottsminnen!! Jag har SÅ många människor att tacka för att jag kunnat genomföra en lång elitkarriär och nå den nivå jag gjort. Rent idrottsligt är det dels mina svenska tränare och ledare, men också eldsjälar i andra länder där inlinessporten är etablerad och stor. Långa försäsonger i Colombia, intensiva tävlingsperioder i Holland och enkla vinterläger i Danmark är några av de återkommande inslag som verkligen hjälpt mig framåt. Att komma som ensam svensk och mötas av engagemang och gästfrihet har gett inspiration, motivation och utveckling. Stödet från Svenska Skridskoförbundet har varit ovärderligt, likaså den flexibilitet som Umeå Universitet erbjudit. I en sport där det är svårt att försörja sig på sitt tävlande har studier i anpassad takt gett mig en stabil vardag och varit grunden för att kunna satsa långsiktigt på min idrott.

 

Jag gläds åt införandet av riksidrottsuniversitet i Sverige, som är på gång under 2015! Lite extra gläds jag åt att Umeå är ett av tre utvalda universitet – för de har gjort ett fantastiskt jobb för att nå dit! Jag hoppas att denna satsning ger fler idrottare möjligheten till “dubbla karriärer”, att få komma igång med sina studier utan att släppa elitidrottsdrömmarna först. Jag tror att det är en bra väg för att låta fler idrottare hinna “blomma” – för det finns så många sporter där du rimligen inte kan ha nått din topp redan vid 20 års ålder… Och personligen kan jag inte föreställa mig hur svårt det skulle varit att sätta punkt för elitkarriären utan att ha tagit steget in i det andra livet parallellt!

 

Jag kommer aldrig att kunna återgälda tacksamheten till dem som hjälpt mig på vägen genom idrottskarriären. Däremot hoppas jag på att via “pay it forward”-principen kunna bidra till idrotten på något vis framöver… 

 

collage-studietiden

Varva ner, städa upp, ladda om!

Min tävlingssäsong startar på fredag, med Europacup i tyska Gross Gerau. Det största och anrikaste av evenemangen  - årets upplaga är den 36:e… En långhelg nu känns ytterst vältajmat – inte bara för att i lugn och ro hinna leta fram tävlingshjul och smörja upp kullager, stöka undan skidor, vallagrejer, vinterkläder, byta cykeldäck osv… Utan just för LUGN OCH RO. Varva ner. Hitta igen en gammal risvärmekudde och upptäcka dess sköna effekt på spända nackmuskler. Dega bort en halv (regnig) fredag i soffan. Återfinna förmågan att sätta tankarna i “standby”…

 

Veckorna sedan Italien har varit… hm… innehållsrika… Först och främst med forskningen – där jag har mittseminarium 12 maj!! Halvtidsavstämning av avhandlingsarbetet alltså, med bedömningsgrupp. Skriftlig sammanfattning, muntlig presentation, praktiska detaljer och formaliteter… Sen har mitt första artikelmanus tagit sig vidare i peer-review-processen och kom i veckan tillbaka med kommentarer. I tidskriftens logg sammanfattat som “Vertict: minor revisions”. Positivt och motiverande arbete att ta sig an – men också sådant som verkligen drar tankespinn… De sista detaljerna som sällan faller på plats just framför dataskärmen – utan lite närsomhelst annars under dygnet… Samtidigt är det full fart på planering av både egen säsong (spika resor och deltaljer!) och nationella evenemang. Premiären i nya inlinecupen blir i Falun under Scandinavian Outdoor Games - och nu planerar vi dessutom ett läger i anslutning till tävlingarna. Tusen roliga/intressanta saker att tänka på – och svårt att hitta “standbyknappen” under alldeles för tidiga mornar… Men efter två härliga påsklediga dagar är den återfunnen!

 

Imorgon väntar nya utmaningar: stugrenovering! Men jag tänker vara lagom lat för att behålla den goa, utvilade känslan in i vardagen efter påsk. Dubbel vardag igen när elitidrottarlivet tar ny fart! 

Vilket SM!!

Känslan inför mina tidigare skidtävlingar i vinter har varit lätt förvirrad, men avslappnad. Inför SM var det skillnad – mästerskapsnerverna igång! Positiva  förhoppningar om ett bra lopp, men också pirrig över vetskapen om att varje hundradel kan göra skillnad… Mästerskap - EN chans att prestera!! Osäkerheten - klart större än vanligt (på inlines) - men bekant. Samma funderingar – har jag ordning på taktiken, linjerna…? Valt rätt med utrustningen…?

 

Bra glid på spåret tidigare i veckan, men de senaste dagarnas nysnö gjorde skidvalet svårare…  Oerhört tacksam att det fanns kunnigt folk som tog sig tid att hjälpa mig med skidval och valla, både kvällen innan och på tävlingsdagens morgon! Vaknade till en bistert kall men gnistrande vacker söndag. En ovanligt krånglig packning på cykeln till arenan, med  3 par skidor i fodralet och ett par klumpiga vinterkängor utanpå ryggsäcken. På cykel till SM = hemmaplan på riktigt! 

 

Startnummer 60, sist ut av alla igen… Första partiet på banan är förmodligen mitt svagaste – svårt med växlarna i lätt motlut. Klarar det minst lika bra som jag gjort på träning. Stapplar till några gånger i backen upp sen, men tappar nog inte så mycket fart. Jobbar på 5:an genom hela svackan, rädd att tappa tid om jag glider. Framme vid museibacken, märker att jag tagit in rejält på tjejen före. Inser plötsligt att jag är framme i mitt mest avgörande parti av loppet – och fortfarande pigg! Mattias dyker upp i spårkanten, springer med och hejar frenetiskt – peppen får mig att samla tankarna och hitta in i tekniken, driva ordentligt, inte stressa. På toppen av backen är jag ikapp tjejen före, inser att jag snabbt måste förbi för att inte riskera problem i nerförsbacken. En bra morot för att komma ihåg växla upp och bygga fart när backen flackar ut! Går om enkelt innan kurvan, bygger fart och är inne i den nerförsbacke som jag älskat på träningarna… Stumma ben, driver ut i kurvan men klarar staketet… En liten uppförsknix in mot stadion kvar – farten från backen hjälper till, kommer över ganska enkelt. Resten av loppet är hög fart – och jobbajobbajobba för varje hundradel. Ser ryggen på nästa tjej, som startat 30 sekunder före mig. Knappar in. 3.33,90 i mål – 36:e plats. 2,38 sek från en kvartsfinalplats! 

 

Över förväntan – men också tillräckligt nära för att möta varierande formuleringar av frågan: kunde du åkt 2,4 sek fortare? I en detaljanalys av loppet går det säkert att säga att det varit “möjligt”. Det “perfekta loppet” kan man alltid drömma om… Men jag tror att jag presterade så bra jag hade kapacitet till den här dagen. Tekniska tidsförluster handlade inte om missar – utan om att jag inte är bättre än såhär ännu. Och linjen i kurvan har jag nog klippt bättre på varje träning  - pigg. Men inte med syrastumma ben… Och man hinner långt på dryga 2 sekunder på en sprint… Situationen att vara “nära” är alltid kluven - särskilt på mästerskap. Glädje över framsteg – tomhet för att det inte finns en “nästa gång” inom snar framtid.  

 

Jag är nöjd med loppet, nöjd med dagen! Glad att ha fått detta tillfälle “off season” att utmana tävlingsnerverna. Glad över framsteg! FIS-punkterna från denna tävling blev 20% bättre än förra resultatet, i Skellefteå…

 

En fantastiskt härlig stämning kring tävlingarna – massor av publik trots kylan! Folkfest! Även jag hade en rejäl hejaklack av nära och kära… Täfteå IK-kläderna väckte också glada hälsningar och extra hejarop! Förutom att de signalerar “hemmaåkare” har jag många gånger om hunnit märka vilket gott rykte klubben ungdoms- och juniorverksamhet har! Och – vilket arrangörsjobb Täfteå IK tillsammans med övriga klubbar inom Umeå Skidallians har gjort denna SM-vecka!! Wow alltså! 

Inåkning, backstage-jobb och trevliga återseenden!

Tävlingsdagen kryper närmare. SM-debut i min 5:e sport! Och “comeback” på SM-veckan efter ett års frånvaro. Senast jag deltog var på skridsko-SM i Östersund 2012 – och åkte hem med 4 medaljer. Även då i en för mig rätt ny idrott – men den här gången kastar jag mig in i en sport där jag är långt från medaljstriderna… Möts av en annan inställning från omgivningen – mest positiv, men inte så mycket snack om resultat… Främst uppmärksammas mitt val att våga testa… Jag har en känsla av att få skulle ha höjt på ögonbrynen om jag vågat mig på att satsa mot Vasaloppet i vinter…? Men att testa mina gränser på ställa upp i elittävlingar, med en avsevärd risk att komma sist, uppfattas visst modigt…? För mig känns det betydligt bekvämare att testa mina gränser i startfält på under 100 åkare, än att trängas med tusentals… 

 

När jag bestämde mig för att “satsa” mot skid-SM i vinter hade jag hoppats på hemtama banor… Ett “för-SM” i sprint skulle körts redan i december…  Nu ville vädret annorlunda – och det är knappt att jag känner igen Gammliaskogen med dess nydragna banor… 3 träningsdagar. Har njutit ut i fingerspetsarna av varje träningspass! Välpreppade spår, slingrande backar, doserade kurvor… Slalomåkaren i mig jublar! Jag misstänker dock (med viss vägledning av onsdagsmorgonens intervallpass) att den långa nerförsbacken inte kommer att vara riktigt lika härlig och lättbemästrad med syrastumma ben på söndag

 

Den härliga stämningen på SM-veckan har jag redan hunnit uppleva en del av, från en ny vinkel. Funktionär vid skidspåret, med ett väldefinierat uppdrag: att förvarna SVT’s kameraskoter. Radiokommunikation via bildproducenten – så ljudmässigt har jag befunnit mig “backstage” på SVT’s sändningar de första 2 SM-dagarna. Vilken massa detaljer! Fysiskt har backstage-inblicken varit betydligt mindre – men vilken imponerande massa teknik de lyckats trycka in i trailern de sänder från…!

 

Ikväll har jag hunnit se lite annat av SM-veckan också: Jujutsu! Svängde förbi Exel arena för att möta upp med lagkompisarna från World Games i somras – Sara och Fredrik Widgren. Efter deras internationella framgångar var det väl ingen överraskning att de tog hem guldet i sina viktklasser… Kul att också IKSU’s Karl Dahlgren blev svensk mästareoch dessutom knep ett brons i viktklassen över! Knappt 2 timmar satt jag på läktaren – och hann se nästan ett helt SM! Snacka tävlingstempo!!

Magiskt!

För en vecka sedan var Umeå ett blött, mörkt höstlandskap. Sedan dess har det fallit knappt en decimeter fluffig snö. Dekorativt och humörhöjande – men inte direkt användbart för vintersporter. För 2 dagar sedan sprang jag i Gammliaskogen – på ett stenhårt underlag av grusig snö packad av lastbilsspår. Ikväll var denna “skogsbilväg” förvandlad till ett manchestermönstrat salsgolv… De första SM-banorna ligger klara! Arrangörskommittén har gjort ett ofantligt jobb med konstsnön - och jag är grymt imponerad av resultatet! Mitt första pass på banan blev lätt fartlek – med stora problem att hålla disciplin och inte köra för hårt… Imorgon intervaller på programmet – Längtar!!!

Backtraggel och SM-pepp – ÄNTLIGEN vinter på G!

Måndagens tävling på Lindbäcksstadion, Vallsberget, Piteå väckte fler gamla minnen från starten av min idrottskarriär… Tidigt på plats för att testa banan innan killarnas lopp. Lång väntan på min egen start. Blicken på slalombacken - där jag gjort några av mina mest minnesvärda tävlingar i den karriären… En träningsbana stod i backen nu… Min säsongspremiär ännu inte gjordvarför inga slalomskidor i packningen, kunde ju åkt efter loppet…? 

 

img_1358-2 En hel del backåkning fick jag under dagen ändå. Inte många platta partier på Lindbäcksstadions slingrande 3,3km spår… Inåkningsvarvet på morgonen gick ändå rätt snabbt och lätt – men Piteå bjöd på samma tråkiga mildväder som Skellefteå. När jag startade loppet var det på slaskigt, spårigt underlag… Nummer 89 bland damerna – och då hade knappt 200 herrar redan åkt 4 varv… Att med sämsta seedning starta SIST av alla på ett distanslopp tillhör visst inte vanligheterna – men p.g.a. de dåliga spårförhållandena fick toppåkarna starta först här. Tider att gå på kan ju vara en fördel – om man vet HUR… Jag får nog konstatera att jag har mer nytta av att se ryggen på folk – även om de åker ifrån mig…  Saknade ryggarna på sista varvet, när de tidigt startande åkarna redan gått i mål… I början höll jag bra tempo – 9’05″ på första 3km (1’35″ långsammare än Charlotte Kalla). Sista varven gick saktare… 73:e plats i mål, 6’43″ bakom Kalla som vann överlägset. Uppförsbackar har aldrig varit min styrka – men att de sista 2 varven gå ner på 1:ans växel i värsta backen var ett nederlag… Annars var det nog faktiskt i de svaga uppförsluten jag tappade mest tid – är så svag på 3:ans växel! I utförsbackarna däremot var jag nog – trots isfläckar – ändå rätt snabb och säker… Nöjd med dagen? Vet inte. Ett nyttigt tillfälle att testa mina gränser i alla fall – och jag tror jag presterade vad jag kunde den här dagen! Det behövdes ingen Tour de Ski-klättring för att fälla mig efter mål… 

 

Nu hemma i Umeå igen. Skridsko på bandyplanen ikväll. Har haft både snabbare is, synligare linjer och varmare fötter på tidigare pass den här säsongen… So what? Äntligen, ÄNTLIGEN vinter på G! Minustecken på termometern, snö i luften och MÄNGDER av snökanoner redo på Nydala imorse… Det kommer att bli ett massivt arrangörsjobb – men Umeå KOMMER att arrangera skid-SM!!

Slaskföre – och häftiga tävlingar!

Trots julhelgens träning i Skellefteå kändes sprintbanan inte alldeles hemtam när jag kom tillbaka igår… Konstsnö i all ära – men regnväder och träning/skidtester för 300 elitåkare hade gått hårt åt underlaget… Mjukt i uppförsbackarna, spårigt i kurvorna - och linjevalen kändes plötsligt mindre självklara… Bra att hinna träna några varv. Och att hinna känna på skidorna, tävlingsvallade, i ett betydligt klurigare före än vad mina tidigare tävlingar erbjudit. Någon sa att struktur förmodligen spelar större roll än vallan i det här vädret – och det där med att rilla skidor är en hittills okänd värld för mig… Trots att jag var ensam från klubben löste det sig perfekt. Jag fick göra en rekordsnabb insats igår kväll innan lagledarmötet för att ha vallningen klar – men inför uppvärmningen imorse fick jag sedan hämta upp 2 par färdigfixade, snabba skidor! Inget jag hade vågat vänta mig som fullkomlig nykomling på denna elitnivå – men himmel vad många hjälpsamma människor jag hunnit möta på två dagar nu! 

 

Sviterna av magsjukan verkar ha gått ur kroppen. Fredagens inåkning kändes mer eller mindre “som vanligt”  - och idag räckte krafterna fint till 1100m inkl 2 uppförsbackar. Rankad som nr 94 startade jag näst sist. Tror inte att det gjorde nån skillnad alls på banan att gå ut sent. Den var uppluckrad redan efter uppvärmningen – men kurvorna som känts spåriga och svåra då, klarade jag fint på tävlingen. Uppförsbackarna gick sämre – minns knappt om jag hann bli trött innan krönen – mest var jag frustrerad över hur mycket fart och kraft som tycktes gå åt helt andra håll än framåt i slasket – och så snubblade jag en del i första backen… Placeringen i mål blev en positiv överraskning - 71:a. 28 sekunder bakom segrande Charlotte Kalla. Men avstånden närmast uppåt är inte större än att det känns realistiskt att tänka “om jag fixar den där detaljen bättre nästa gång…” och räkna hypotetiska placeringar… Perfekt drivkraft för att tagga till “off season”! 

 

Och ännu en tävlingsdag med härlig stämning och en massa leenden! Trots att jag inte alls håller nivån för att ta mig upp till de verkligt (publikmässigt) häftiga tävlingarna som började vid kvartsfinalerna… Stjärnglansen på helgens startfält är rätt hög, på både dam och herrsidan – och vi fick se många spännande fighter om kvalplatser till nästa omgång. Favoriterna blandades upp med unga åkare som tog chansen att visa framfötterna… Och även om Norge täckte upp en hel semifinal på herrsidan så togs 5 av 6 pallplatser av svenska åkare…

 

Tävlingarna fortsätter imorgon med klassiska lopp i Piteå – och jag får en dag till på mig att samla kraft inför måndagens 10km skate!

2014/01/04 | Posted in: skidor | Comments Closed

Mot ännu en nivå – på hemmaplan!!

Tävlingshelg 3 ligger runt hörnet – och nivån är uppskruvad ännu ett steg. Skandinavisk Cup! Galet? Förmodligen. Särskilt eftersom jag denna gång får klara mig utan tryggheten som klubben gav mig i Östersund… Ingen juniorcup denna helg – och därmed har jag varken erfarna klubbledare eller vallabod vid spåret att tillgå… Däremot en rad andra bekväma fördelar av att bo hemma hos föräldrarna (inkl vallabod i förrådet…) Tävlingsdag 1 går nämligen i Skellefteå!

 

Första “hemmatävlingen” på jagvetinteHURlänge… Sundgrundsloppet på inlines för åratal sedan…? Eller möjligen slalom i Tärnaby sista året på gymnasiet…? Vilket som är FÖR länge – och chansen att tävla på hemmaplan duger kanske som “ursäkt” till mitt dumdristiga upptåg…? I planen någon gång i höstas var allt detta en förberedelse för vinterns höjdpunkt – en ännu häftigare hemmatävling: SM-veckan i Umeå! Lever fortfarande på hoppet om att det äckligt milda vädret ska dra bort så att vi hinner få SNÖ i tid! Vädret har redan rubbat planerna för denna helg. Skellefteå har bara lyckats skrapa ihop en sprintbana – så distansloppen hamnar i Piteå istället. Även detta med den sällsynta fördelen att slippa övernattning!

 

Uppladdningen kunde ha varit bättre. På 5 dagar har jag hunnit med såväl magsjuka som 2x migrän. Känslan av att kroppen förvandlats till en degklump är inte helt borta ännu – men det är ju inte heller tävling (riktigt) än…! Och innan jag blev sjuk hann jag i alla fall med ett efterlängtat (och ovanligt roligt!) intervallpass i Skellefteå. Sprintbanan x4 på annandagen. Hoppas att det är mindre isigt i kurvorna på tävlingen…

 

Bland allt grått och blött väder  i Umeå senaste veckan, har vi även hunnit med en magiskt fin måndag. Avnjuten på skridskor på Umeälven, nästan ända ner till Holmsund tur & retur! Is som ett marmorgolv, med stadig tjocklek – men där vi också för första gången fick stifta bekantskap med fenomenet vindbrunnar. Luriga hål i isen – men vi lyckades hålla fötterna torra denna gång!

2014/01/02 | Posted in: skidor | Comments Closed

Tävlingshelg 2 – en ny nivå!!

Förra helgens debuttävling betecknades “nationell” i kalendern – men var nog i praktiken mer regional. En rätt lämplig nivå att kliva in på som nybörjare… Helgens säsongspremiär av Team Sportia/Scandic Cup i Östersund var mer tveksam ur den vinkeln… inte bara rikstäckande, utan även FIS-status (internationell). 500-talet åkare totalt, ett skandinaviskt startfält kompletterat med några celebra namn från Kanada. En ny nivå på arrangemang. En hel by av vallabodar som hyrdes ut klubbvis – och eftersom jag hade förmånen att åka till Östersund med Täfteå IK’s juniorteam, fick skidorna flytta in i vallaboden redan fredag kväll. Innan vi människor flyttade in på hotellet… Mitt skidfodral var klart spinkigare än de andras… bara 3 par skateskidor – av 3 olika märken, varav ett par är 11 år gamla och för mjuka att duga till annat än träning… Knappast optimalt, men besparade mig en del tid och huvudbry; går inte att valla upp en massa par skidor att välja mellan… Och faktiskt: jag tror inte det vore så helt enkelt att välja heller, nu som nybörjare… Vallaväskan innehåller en hel del paraffinvarianter – mer eller mindre fluortäta – från min slalomkarriär + några gobitar från Mattias karriär i skidspåren. Tack och lov. Att starta från noll vore dyrt!! Lika så att behöva valla fäste… Inte bara tekniken som håller mig ifrån att börja tävla i klassisk stil…

 

Helgens resa blev min allra första med Täfteå IK – och även om jag sköter vallning och sånt själv så var det väldigt skönt att ha några vana ledare att fråga! Kärntruppen i klubben på denna tävlingsnivå utgörs av juniorer + engagerade föräldrar – men i helgen var vi även 2 seniorer med. Lämnade Umeå i minibuss på fredag morgon och hann träna några varv på sprintbanan efter lunch. Vartannat varv på de 2 paren tävlingsskidor för min del – och jag valde att bara valla upp ett par. De som kändes bäst på sockrig snö med is under  - eller kanske bara “bäst” helt enkelt? De skidorna har jag bara hunnit testa ett pass på innan…

 

Lördagens lopp blev min sprintdebut. Tyvärr en kort sådan. Drog ikull precis efter första nerförsbacken - så istället för att ta halva nästa uppförsbacke av “bara farten” låg jag och sprattlade intrasslad i mina egna skidor… Tokstressad – och tog mig upp först på tredje försöket…  Väl på fötter hade jag redan hunnit tappa fokus på min egen förlorade tävling – oroade mig mer för att förstöra någon annans lopp. Vart förväntas en kraschad åkare ta vägen?? Nybörjarnojor. Vad gör jag på en FIS-tävling innan jag lärt mig rutinerna…? Förstörde i alla fall bara mitt eget lopp. Och det kommer fler chanser till sprint i vinter!

 

Söndagens distanslopp gick bättre. 11,25 km fristil med individuell start. Som orankad åkare gick jag ut i början av fältet, nummer 3. Tidigt på andra varvet (av 3) passerades jag av en rad bättre rankade tjejer som just startat sitt första varv. Kände mig ofantligt långsam när de rappt drog förbi i motluten. Banans stora utmaning var en lååååång backe mitt på varvet. Jag stumnade rejält andra gången jag kämpade mig uppför den… tappade både tid och placeringar från varv 1 till målgång – men slutade ändå 53:a. 6.19 bakom segrande Maria Rydqvist – men jämfört med förra helgen var jag närmare de flesta av tjejerna tidsmässigt – trots att distansen var längre nu. Framsteg!

 

I backspegeln; hur galet var det egentligen att kliva rakt ut i “hetluften” på högsta nationella nivå? Förutom lördagens sprintfadäs (som både lockade många flin och orsakade missförstånd ändå upp på jurynivå) så klarade jag nog av det rätt okej! Tyvärr fanns det etablerade åkare som lyckades med värre dumheter – som att värma upp mot åkriktningen och kollidera med tävlande… (Jag höll mig till att mest värma upp springandes på söndagen, när nästan alla spår var tävlingsspår…) Slutsats: jag tänker våga mig ut på fler tävlingar - för kul var det!! Och träning i alla ära – men det är svårt att fullt ut imitera utmaningen att fördela sina krafter rätt när det verkligen gäller! Dessutom lyckades mina nya klubbkamrater bra med att få den smått vilsna debutanten att känna sig välkommen!!

 

Nu hemma i Umeå igen. Drömmen om en vit värld uppfylld – men snölagret är tunt och prognoserna framåt hotfullt varma… Hoppas att konstsnöspåret tål blian… Och att verkligheten blir bättre än prognoserna… ÄKTA vinter nu, tack!!

2013/12/09 | Posted in: skidor | Comments Closed