Första semestern, 41:a titeln – och vidare perspektiv på dubbla karriärer

Så har min första säsong som f.d. elitåkare flugit förbi… En sommar där livet handlat mest om allt annat än inlines. Visst har jag tränat mycket – men livet har styrt träningen, inte tvärtom. Jag har funnit tjusningen med paddling, och kvalitetspassen har oftare genomförts med löparskor än med inlines på fötterna. I slutet av juni gick jag på min första riktiga semester någonsin. Riktig på så vis att jag lämnade jobbet en fredag eftermiddag och inte återvände förrän måndag morgon 5 veckor senare… (en del tid på forskning däremellan, men det hör väl till…?)  Bortsett från 2 dagar i Skåne och 3 dagar i Sundsvall (eller på resande fot) har jag tillbringat nästan hela semestern med projekt: sommarstuga. 21 nya fönster, 4 nya ytterväggar, en halv ny tomt och i runda slängar 50kvm altan har vi fått dit… 

 

SM har jag valt att åka ändå. Njutit av en strålande SM-vecka i Sundsvall, med kanonarrangemang, 30-gradig värme och TV-sända lopp mitt i centrum, tillsammans med buntvis av andra sporter. Medan andra suckade en del över värmen njöt jag i fulla drag av mästerskapskänslan den skapade (åtminstone för mig som lever med en viss varma-tävlingar-på-sydligare-breddgrader-abstinens). Resultatmässigt en toppenhelg för mig med 4 nya guld. Grunderna sitter kvar… 10 000 m-loppet (där jag hängde på herrarnas medaljstrid ända till spurten) kan fortfarande ses på SVT play!

 

Maraton-SM i Tidaholm var nära att bli raka motsatsen till SM-veckan. Prognoserna förutspådde hällregn, flyget blev 8 timmar försenat och jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna till Skövde som planerat på fredag kväll. Tanken på att helt enkelt ta cykeln hem hann växa sig rätt stark innan de äntligen fixat fram ett reservplan åt oss… Men 01:25 landade jag på Arlanda, och några fantastiskt snälla Stockholmsåkare fixade både gästrum och bilplats åt mig vidare till SM (tack Klaus och Björn!!!). Några mil söder om Tidaholm fick vi fortfarande hålla farten nere pga risk för vattenplaning på bilen, men molnen lättade och i tid för start var det nästan torrt. Var jag stod formmässigt hade jag ingen aning om, men Jocke Fernström från Varberg gick loss tidigt och tempot i klungan bakom blev hyfsat. Efter halva loppet var vi 5 åkare som jagade Jocke, med 10km kvar hade klungan decimerats till 3 som strax blev 4 då vi kom ikapp ledaren. I mål var jag hack i häl på herrarnas medaljtrio, 4s bakom segraren Johan Håmås och 1:15 före 4:an Björn Drakenward som plockat guldet på 10km vid SM i Sundsvall. Fightats bra med killarna har jag ju gjort förr (utom med Johan, han har alltid varit för stark…) Det uppseendeväckande denna gång var i vilken fart jag gjorde det! Tiden 1:13:31 (snitthastighet drygt 34km/h) var LÅNGT över vad jag förväntat mig denna sommar (och bara 1:40 långsammare än personbästa från VM i Gijon)! SM-guldet blev det 41:a i samlingen, men också ett av de mest minnesvärda! Jag är faktiskt lite förvånad över att känslan av att vara pigg, stark och LYCKAS fortfarande kan betyda så mycket…

 

Helgen i Skåne i början av semestern hade temat “dubbla karriärer”. Dag 1 på europeisk idrottsforskningskonferens, dag 2 som tränare/föreläsare/inspiratör för SK Skrinnarens junioråkare, med budskapet: det går att kombinera idrott och studier! Ett tema som jag också hann hålla presentation på i ett helt annat sammanhang i våras, då folk  från det europeiska universitetsnätverket för elitidrott och studier hade träff i Umeå. Den dagen började jag smått undra om det inte vore klokare att prata “trippla karriärer”, då jag i korridoren mellan föreläsningssal och operation hann med att bli uppringd för en intervju om min forskning… Börjar inse att erfarenheten i att “lägga pussel” i tillvaron är något jag kan få god nytta av framöver… Begreppet “dubbla karriärer” skulle ofta lika gärna kunna appliceras på ambitionen att kombinera klinik och forskning (åtminstone som nyexad läkare)… Med en forskar-AT-tjänst sitter jag i en privilegierad sits just nu – nästan 3 år av strukturerad tillvaro och säkrad lön för att bli både disputerad och legitimerad. Vägen vidare därifrån är långtifrån utstakad – trots att läkaryrket förmodligen är det yrke där valet att kombinera akademi med praktik är mest etablerat. Men: Efter AT:n borde jag söka en ST-tjänst, för att komma vidare mot en specialistkompetens. Efter disputation borde jag söka en post doc-tjänst eller stipendium för att åka utomlands och satsa fullt ut på forskningen i ett par år. Bli meriterad nog för vidare anslag. etc. Dessa tidpunkter kommer alltså att infalla ungefär samtidigt. Kanske kan jag istället fortsätta på den väg jag börjat nu, med forskning och kliniskt arbete på samma sjukhus, hemma? Det finns faktiskt forskar-ST-tjänster. Cirka 3 st/år i Umeå (där det årligen utexamineras cirka 200 nya läkare). Nålsöga. Min första vecka efter semestern hade jag i alla fall förmånen att arbeta under klinisk handledning av Sveriges första (och enda?) kvinnliga professor i kirurgi, Malin Sund. Inspirerande förebild i en traditionellt manlig specialitet där tidskrävande inlärning av hantverksskicklighet lägger en extra dimension till tillvarons utmaningar…

 

Sedan första veckan i september är jag tillbaka i doktorandrollen. På 100%, om jag vill. Jag är lite för otålig för det, och har redan gått ett par extra ortopedjourer på akuten… Kanske är vanan vid variation i tillvaron lite väl etablerad…?

Tusendelarna på fel sida – 11:a igen

timsimaging_1 Inledde roadtävlingarna skakigt, med 19,899 i kvalet på 200m. Fixade en finalplats ändå, och åkte nästan en halvsekund snabbare där. En ny kamp om tusendelar för topp 10 – denna gång var de inte på min sida: på tiden 19,449 var jag 0,013 s för långsam och slutade 11:a. Erika Zanetti plockade ett nytt guld (18,274).

 

På mästerskapets sista sprintlopp – 500m road – gick det sämre. Efter en halvdan start i kvartsfinalen gjorde jag ett tufft försök att haka på Clemence Halbouts omkörning, men klarade inte av att stå emot en knuff på höften i första kurvan – tappade linje och fart. 5:a i heatet och 18:e plats totalt. Besviken!! 

 

Ett lopp återstår av EM för mig: maraton på söndag. Men först en vilodag – rätt efterlängtad faktiskt… 

(foto: Timsimaging.nl)

11:a på 500, flopp på 1000

3:e-seedad i min kvartsfinal på 500m, 3:a i mål. De topprankade tyska tjejerna knep semifinalplatserna – och senare på kvällen varsin medalj (Laetitia guld, Alisa brons). Min tid 44,778 räckte ändå till en 11:e plats totalt på distansen! 

Gårdagens 1000m gick avsevärt sämre. Kom iväg dåligt i loppet, fick en stopp i första kurvan och brände sedan mycket kraft på att täppa till luckan. I ett försök att förbättra positionen ut på sista varvet tappade jag massor med fart igen och med syrastumma ben lyckades jag inte alls hålla ihop tekniken för att rädda upp detta. Rullade i mål på 1.29,869 och 22:a plats på distansen. 

 

Redan ikväll drar roadtävlingarna igång med 200m. Det ostadiga vädret har hållit i sig, men prognoserna för dagen ser mindre hotfulla ut. Hoppas innerligt att vi slipper regnskurar – roadbanan torkar långsamt. Kanske inte konstigt med luftfuktigheten här… Igår kunde jag fortfarande vrida vatten ur kläderna jag tvättade dagen innan… 

 

Äntligen topp 10 på track!

img_1714 Lyckades med 2 typer av personbästa under första EM-dagen i Geisingen: 300m under 28 sekunder (27,805 i kvalet och 27,657 i finalen) och äntligen en topp 10-placering på track! Höll undan med 0,003 s mot Andreia Canha (Portugal) som slutade 11:a. Banan är snabb – segertid för Erika Zanetti 25,889 – men jag var nästan halvsekunden närmare toppen än på EM ifjol.

 

Dagens mest imponerande insats stod junioren Simon Albrecht (Tyskland) för: 23,003!! 0,53 sekunder snabbare än guldmedaljören i seniorklassen…

 

För övrigt är vi glada åt att hallen har tak. Inte bara i Sverige det åskar och regnar… Hoppas innerligt att vädret skärper sig innan tävlingarna flyttar ut på road på torsdag

EM nästa!

Hemma och vänder – ompackning av väskor i en stekhet lägenhet. Lyfter mot EM om 2 timmar! Både datatid och internetmängd har varit högst begränsade senaste veckorna – stugliv! Kort rapport sedan sist:

 

SM-helgen bjöd på kanonväder och härlig stämning – och för mig 4 nya guld. Axeln hann inte bli bra men ok nog att tävla. Borås citybana var backig och krävande, med tekniska utmaningar som gav riktigt spännande medaljfighter på 500m. I herrfinalen gjorde Jacob Jansson en dunderspurt och tog en överraskande seger. I damfinalen var det jämnt ända in på linjen i kampen om silvret, Ranya Ezzi knep den ädlare medaljen före klubbkompisen Nathalie Larsen. Succé för Malmöklubben SK Skrinnaren, alltså! 10 000 m-loppet blev desto mindre spännande på den krävande banan – Johan Håmås imponerade i comebacken och kom loss från fältet tidigt, och bakom honom märkte silvermedaljören Nils van der Poel ut sig tidigt, även om han inte solokörde lika långt som Johan. Inte heller bland oss damer blev det några spurtuppgörelser om medaljerna – Ranya tog silvret och Nathalie bronset igen. En förkylning satte stopp för Nathalies chanser till revansch på söndagen – i hennes frånvaro kunde Ranya enkelt säkra 2 silver och Anna Andersson knep båda bronsmedaljerna. Mitt 300m-lopp gav ett bra formbesked – med vänster arm mestadels på ryggen var 29,53 en helt ok tid, och segermarginalen blev 1,5 sekunder. På herrsidan var Jacob Jansson snabbast igen på sprinten (28,97), medan Nils, efter 2 silver första dagen, äntligen fick kliva högst upp på 5000m poäng.

Lördagens tävlingar finns fortfarande att se på SVTplay här

 

Jag stannade i Varberg för 4 dagar träning efter SM – i ett klimat som jag brukar få åka betydligt längre söderut för att träna i. Stekheta dagar, men tack å lov ett svalt vandrarhem (= fästning!) för vila och jobb mellan passen. Värmen har nått även Västerbotten – och de 2 senaste veckorna har varit fyllda av magiskt fina dagar vid Täftefjärden. Mellan träningspassen: stugbygge, proofreading och traggel med nya datafiler. Och massor med bad!! 

 

Axeln duger numera till det mesta utom höga lyft – eller för många sprintintervaller/pass. Lite hämmad i starterna fortfarande – men hoppas att även det hinner ge med sig innan måndag, när EM drar igång!

Tidsperspektiv och konstigaste vurpan!

Helgens inlines-SM blir det 15:e i raden. 1999 avgjordes det första. En ung sport i Sverige – men inte i världen. Något som Frankrikevistelsen gav mig en häftig påminnelse om; Christophe Audoire guidade mig genom sin samling av antika rullskridskor – det äldsta paret daterat 1863!! Fick dessutom med mig  en liten historiebok som helt klart motiverar ytterligare användning av det franska språket!! Och ett vykort av ett foto från en tävling för 101 år sedan… (någon som trodde att “LeMans 24h” var ett nytt påfund…?)

 

Mina egna SM-förberedelser kunde varit bättre. Jag brukar beskriva inlinessporten som “riskfylld – inte farlig” eftersom vurpor (och skrubbsår) är vanliga men sällan allvarliga. Den här säsongen har varit lite udda för mig. Jag har hållit mig på benen ovanligt länge – men när jag väl gick ikull första gången (1 juli) så gjorde jag det med dunder och brak… Kanske karriärens allra konstigaste vurpa – för hur lyckas man skrapa upp halva armhålan mot asfalten, liksom?? Värre än skrubbsåren är en ömmande axel med klart begränsat rörelseomfång, men jag lyckades åtminstone åka inlines igår (med armen på ryggen) så jag hoppas fortfarande på SM-start på lördag… SM-veckan!! Har upplevt den 3 gånger förr i 2 olika sporter, men bara på vintern – ser framemot att äntligen delta på sommarversionen, i min “riktiga” idrott! 

On tour

Lämnade Umeå i tisdags för 3 dagar i Stockholm. “18th International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders”. Inklusive min första officiella forskningspresentation (som poster, tack och lov…)

Sedan dess har jag hunnit byta boende 3 gånger, stuka en fot, jubla över den goda effekten av snabb och effektiv kompression, försova mig, älska mitt silvermedlemskap på SAS, glädjas åt att flygplatsen Paris CGD lyckades leverera både bagage och flygbuss inom rimlig tid, kastas mellan hopp och förtvivlan pga en tågstrejk, promenera runt Notre Dame, lära mig att Frankrikes strejker är strikt reglerade i lag (gällande hur många procent av verksamheten som får ställas in), stiga upp tidigt ännu en morgon med farhågor om knökfulla tåg, upptäcka att jag hade fel (och fick resa löjligt bekvämt på 1h 30 min från Paris till Dijon), vänta en lång dag på att få ett hotellrum, bära för mycket bagage i gamla, branta, trånga trappor, provjogga foten med gott resultat, upptäcka att det var något övermodigt att skippa bandaget redan, flera trevliga återseenden, njuta av soliga kvällar, uppskatta svala lokaler, dricka gott kaffe, äta goda baguetter på mysiga uteserveringar, gömma mig på hotellrum och skriva artikel, lyssna igenom 10 avsnitt av “Coffee Break French”, upptäcka att jag ändå först hittar spanska ord - men åtminstone fattar en hel del franska (igen eller fortfarande?)…

 

Imorgon väntar World Inline Cup (maraton) i Dijon, följt av sisådär 7 timmar i bil till Nantes.

Men först: äntligen en tidig kväll och en lugn morgon!!

Nationell premiär!

Kristihimmelsfärdshelgen i Dalarna blev minst sagt intensiv. Och omväxlande, både till innehåll och väder. Första deltävlingen i årets nationella cup Bont Sweden Inline Challenge kombinerades med ett träningsläger – där jag var huvudtränare. Ett uppdrag jag inte är van vid – och inte blev det lättare av regnvädret som drog in lagom till första passet… Eller att industrilokalen som var reservalternativ var fylld med betydligt fler lastpallar än när Dala Active Skaters lägeransvariga hade rekat några dagar innan… Träna lyckades vi med ändå till slut – och bästa delen av fredagspasset blev åkning innanför cykelvelodromen! 

 

Regnet hängde kvar även lördag förmiddag – blöta sprinttävlingar i bra tempo, mitt i tävlingscirkusen “Scandinavian Outdoor Games” på Lugnet. Tyvärr var vår bana där en del av bilvägen, och fick bara användas fram till klockan 10. Eftermiddagen: torrt träningspass på trafikövningsplatsen i Falun. Äntligen blev lägret “som det skulle”. Och med söndagens soliga 40km-lopp som avslutning sedan, kan man väl konstatera att hela helgen följde principen “bättre och bättre”!

 

Tävlingsmässigt för mig en lyckad helg, där jag (i spurten) lyckades knipa segern i både sprint (före Magnus Widmark) och distans (före Lars Bäcksholm)! En bonus med trippen till Dalarna var också att hinna träffa min bror – och (kanske framförallt?) charmtrollet Alma, 13 månader!

2014/06/05 | Posted in: inlines | Comments Closed

Tillbaka ur bubblan…

Veckan i Geisingen levde upp till alla förväntningar. Och lite till, på vissa plan. Bra träning – och det mesta i grupp, trots att jag inte planerat lägret ihop med någon på förhand. En track med så bra grepp att jag klarade även fartpassen på hjul som ruggats av asfalt… Regnvädret gav med sig så jag hann till slut med ett par pass på roadbanan också. Inte lika spektakulär som tracken – men inte heller alldeles vanlig. Slingrar sig runt en fågeldamm. Mysigt – men också med en något störande detalj: groteska högar av svanlort att passa sig för på banan…

 

En mer överraskande effekt av veckan var några rejäla kliv framåt med forskningen. Bättre grepp om litteraturen på området efter andra-varvet-läsning av artiklar under helgen i Gross Gerau – och en oväntad fart på datahantering och skrivande i Geisingen. I ett hus där valet stod mellan oergonomiskt sittande i sängen i ett någorlunda ostört rum, eller bättre ergonomi i ett livligt allrum med 10-tals andra inlinesåkare… Arbetstempot var definitivt inte bara min förtjänst – mailen i handledarkonversationerna flög fram och tillbaka i chatt-tempo vissa dagar… motiverande att snabbt få räta ut frågetecken! Härligt när även distansarbete funkar… Och “lägerbubblan”  avskild från vardagligheter hjälper visst koncentrationsförmågan ibland…

 

Efter 15 timmar på resande fot i måndags: hemma igen, i “vanlig” vardag. Elitidrottarbubblan långt borta. Faktiskt tacksamt – för med en attans förkylning som dök upp under hemresan är jag glad att ha annat än (bristen på) träning att fokusera på… Även om anspänningen börjar likna tentaångsest nu… Mittseminarium på måndag!!

Multinationellt!

Att lopp med motionsklasser, i diverse sporter, blir fulltecknade lååångt innan tävlingsdagen är ju inget ovanligt… Men att årets Europacup i Gross Gerau – som ändå tillät över 750 startande – fick stänga anmälan 4 veckor i förväg är mer uppseendeväckande… Men då var också “Europa” en underdrift i kategoriseringen; minst 4 kontinenter representerade… 4 distanser/klass under helgen och med kvalheat + A-/B-/C-finaler: betydligt fler lopp än så… Tight tidschema! Arrangemanget i Gross Gerau är känt för att vara en klass för sig när det gäller effektivitet – och årets tekniska strul som förstörde programmen lördag kväll + söndag var något högst ovanligt.

 

Något som å andra sidan blev bättre än väntat var vädret. Knappt något regn dagtid – oerhört värdefullt under långa dagar vid banan! Att temperaturen dessutom låg över 20 grader mest hela tiden var en skön bonus!

 

Prestationsmässigt hade jag ingen toppenhelg. Minst sagt ringrostig inte bara i klungåkningen utan även i kurvorna. 28,2 på 300m var väl hyggligt efter förutsättningarna, men på 500m borde jag kunnat knipa andraplatsen i heatet om jag lyckats trampa i för fullt. Irriterande – för banan i Gross Gerau är ingen track utan en platt asfaltsrektangel. Något jag borde behärska. Å andra sidan hade det gått ett drygt halvår sedan jag senast tog ett 90-gradershörn i full fart… Hopp om bättring finns!

 

I måndags tog jag tåget ner till Geisingen, för att träna en vecka på sommarens EM-banor. Såhär långt bara hunnit testa tracken – lyckan med vädret har varit mindre sedan helgen. För ovanlighetens skull inget större problem – för tracken är inomhus! På riktigt, inte bara under tak… Men fortfarande med härligt ljus genom glasväggar och plexitak. Arena Geisingen är ett häftigt bygge – en klass för sig inom inlinessporten – och påminner mig mycket om Max Aicher Arena i Inzell. Dock med skillnaden att banan är hälften så lång, doserad och belagd med Vesmaco istället för is…

 

Att lämna Gross Gerau för Geisingen gjorde ingen större skillnad i antalet språk och nationaliteter omkring mig… Det franska regionlag som jag bodde och tränade med första 2 dagarna har nu åkt hem – och ersatts av kinesiska landslagsåkare + en tysk klubb med ungdomar i huset. Onsdagskvällen blev en valborgsmässoafton utöver det vanliga – jag var inte den enda extra åkaren som anslöt till Team Arma Wheels träning… Är inte alldeles säker på hur många nationaliteter som faktiskt var med, men åtminstone Nya Zeeland, Chile, Colombia, Kina, Schweiz, Tyskland, Holland… Och så jag då…

2014/05/01 | Posted in: inlines | Comments Closed