Inspireras & inspirera…

I veckan har jag hunnit besöka två arbetsmarknadsmässor av olika slag. Den ena var höggradigt aktuell för mig. Inte första gången jag besökte en AT-mässa – men första gången jag faktiskt kände att det fanns en grund för att samla mer info än vad de skriftliga blanketterna erbjuder. Och jag kan inte låta bli att förundras över vilka stora skillnader det fanns mellan hur mina frågor bemöttes… Handlar det om kommunikation – eller är det faktiskt så stor skillnad i landstingens policy vid rekrytering? Meritpoäng och antal vik-månader – eller personlighet och andra erfarenheter? Och vad är en forskande nyexad läkare? Ett guldkorn att norpa, eller snarast en “udda fågel”? Och ur den nyexade läkarens ögon – vad är en forskar-AT? En hett eftertraktad anställningsform som kräver höga akademiska meriter – eller menat som en morot för nya läkare att ge sig på att prova forskning…? Något som jag fick höra talas om för allra första gången var Uppsalas satsning på “pedagogik-AT”. En riktigt god idé som jag hoppas att den sprider sig!

 

Den andra mässan besökte jag med anledning av vad jag redan uppnått. Orienterade mig mellan programmontrar och drösar med gymnasieelever genom Lindellhallen, mot samhällsvetarhusets okända korridorer. Universitetets informationsdag 2013. Jag var där för ett kort föredrag om elitidrott och studier. Idrottshögskolans fantastiska studiesamordnare Pernilla höll ordning på alla formaliteter och viktiga fakta. Mitt uppdrag var att berätta min historia. Inspirera. Det går att bygga sin vardag på två starka drömmar samtidigt. Även sedan man lämnat idrottsgymnasiernas strukturerade verksamhet. Det har jag, inom universitetets ramar, gjort i snart sju år – och det fortsätter jag med! live-your-dreams

 

Min egen förebild i det senaste vägvalet – med forskningen – är också min handledare nu. En kort passus i en föreläsningsintro hösten 2011 belyste och konkretiserade en möjlighet jag drömt om. Ganska precis ett år senare klev jag in i den nya vardagen, och mina parallella drömmar fortsätter passa i varandra i en rätt så rak väg vidare. Framåt, uppåt! Julklappslakanens text är faktiskt tänkvärd…

Brytpunkt: EXAMEN!

Formellt tar jag examen på lördag. Men igår stod det klart: sista tentan godkänd – Jag har klarat det!!!

Sedan jag sedan jag passerat de första åren av utbildningen utan kuggade tentor, har jag varit rätt övertygad om att  jag en dag skulle ta läkarexamen. Så den biten är väl ingen överraskning… Något av det svåraste med läkarprogrammet är ju faktiskt att bli antagen! Vad jag däremot inte hade trott för 6 år sedan, var att jag skulle ta examen och fortfarande vara elitidrottare, med min hittills bästa säsong precis bakom mig – och målsättningen att den säsong som ligger framför mig ska bli ännu bättre! Jag hade nog inte heller trott mig om att gå hela vägen genom programmet utan en enda kuggad tenta…!

 

Läkarutbildningen erbjuder en tydligt utstakad väg. Ju närmare examen, desto mer genomsyrad av förväntningarna på den framtida yrkesidentiteten. Och vägen dit via underläkarvik på sommarlovet… Det lättaste hade varit att följa den vägen, och låta idrotten trappas ner till en hobby. Jag valde det omvända. Ett år längre studietid – och sommarlov som heltidsidrottare…

 

Just nu är mitt huvud fyllt av återblickar, minnen, reflektioner. Dels de stora vägvalen och perioderna av vånda inför dem… Dels de till synes slumpmässiga händelser som i efterhand visat sig bli stora vändpunkter… Mycket av det handlar om människor. Både “de närmaste” och andra som jag inte träffar lika ofta. Nätverk, sammanhang, inspiration! De vägval jag gjort hade jag aldrig klarat ensam…

 

Stödet från Svenska Skridskoförbundet – och personer relaterade till detta – har varit en kärnpunkt. Men “bara” på distans. I Umeå var jag länge ensam i min sport, och känslan under de första åren av utbildningen var: “elitidrottare 3 månader per år, resten av tiden läkarstudent med en ambitiös (och udda) hobby”.

På senare år har även min elitidrottaridentitet fått rötter i Umeå. En stor del i detta var införandet av elitidrottsavtal vid universitetet år 2007, i samband med bildandet av UCIV – “Umeå Centrum för Idrottsvetenskap” (idag Idrottshögskolan).

Elitidrottsavtalet har varit oerhört värdefullt för anpassningen av studierna. Men kontakten med UCIV har betytt mer än bara det. En samling fantastiskt engagerade, kunniga, ödmjuka och inspirerande människor. Som har uppmärksammat och berömt ambitioner, satsning och kapacitet – i högre grad än mina redan uppnådda resultat… Som har lyft fram mina styrkor, hjälpt mig tro att jag kan nå en nivå till… Stått för en viktig del i att jag vågat leta annorlunda möjligheter, bana min egen väg – och lärt mig se något positivt i att inte alltid vara “en i mängden”.

Under mina 13 terminer i Umeå har det visat sig att idrott och universitetsstudier inte behöver innebära en konflikt sinsemellan. Med en positiv attityd från kursledning inom läkarprogrammet och välfungerande schemapussel har dessa två bitar fallit samman väl, även om det inte var lätt i början. Och jag tror faktiskt att den utveckling idrotten ger mig på personligt plan kommer att göra mig till en bättre läkare – så småningom…

 

Det här inlägget skulle kunna utvecklas till ett detaljerat tacktal till alla de människor som stöttat min satsning, engagerat sig och peppat. Men det skulle bli så långt att ingen orkar läsa. Jag hoppas att de som berörs vet om det själva.

Det jag försöker göra är inte att sammanfatta en framgångssaga från min studietid. Det jag vill är att lyfta fram är vad omgivningen har betytt. De människor som orkat engagera sig i vått och torrt. Inte bara när allt är på topp… De som vågar bry sig och “lägga sig i” – för ibland är det inte bara det positiva som behöver lyftas fram… Mod att våga prata från hjärtat är värdefullt! Och: Framgångar syns i idrottsvärlden. Men en klapp på axeln för ambitioner, långsiktigt tänkande och egna vägval är mer sällsynt. Och ofta så mycket mer värdefull…

Egentligen är min läkarexamen bara en formell brytpunkt. Min väg med idrott och utbildning fortsätter framåt, även om jag väljer forskningsspåret istället för det kliniska just nu. Men den här brytpunkten känns som ett bra tillfälle att säga: TACK TILL ALLA SOM HJÄLPT MIG SÅHÄR LÅNGT!

collage-studietiden

Allra sista!

img_1212b Skåpet på sjukhuset tömt och läkarstudentskylten avplockad från kläderna för sista gången. Tentaplugget fick idag ett avbrott.  Två stycken “sit-ins”, dvs praktisk examination i form av patientkonsultation bedömd av en kliniker/lektor. På sätt och vis nervösare än en tenta – för att det inte bara handlar om mina teoretiska kunskaper utan om helheten. Och för att nästa gång jag hämtar en patient i väntrummet är det inte som “Helena, läkarkandidat” utan som “Helena, läkare”.

Skönt därför att få värmande ord med mig från handledaren idag. “Du ger ett tryggt intryck. Säkert, utan att vara övermodigt. Det är bra.”

2013/01/09 | Posted in: praktik | Comments Closed

Det saknade drivet

sundsvall Min skridskosäsong har inte alls startat som önskat i år. Varken motivation eller teknik är vad den borde vara. Helt tveklöst hänger detta ihop. Motivationen bakom min skridskosatsning ligger i teknisk utveckling, leta den häftiga känslan av driv och flyt i åkningen – och “kicken” i att uppleva framsteg i detta… I höst saknas de framstegen. Kantig åkning, svårt att hitta känslan för isen. Och min egen “inre feedback” räcker inte till för att räta upp det som är fel. Jag skulle behöva några pass med en tränares vakande blick, hitta nycklar att jobba vidare med. Och jag skulle behöva lägga mer tid på is. Tålamod. Men Umeå erbjuder inga optimala förutsättningar för detta. Summerat 2012 har jag 120 dagar utomlands + en del läger- och tävlingsdagar i Sverige. Det räcker. Jag orkar inte pussla in fler träningsläger i kalendern just nu. Sänkt insats bör nog matchas med sänkta krav… Men det är svårt. Frustrationen i starta på isen och inte VÅGA öka frekensen eller insatsen i åkningen, för att min tekniska kontroll inte räcker till. Mitt personbästa på 500m på skridsko är fortfarande ett par sekunder sämre än samma distans på inlines. Tittar man på friktionsskillnaderna så borde det hellre vara tvärtom… Men på isen åker jag med “handbromsen i”… Just nu känns olikheterna större än likheterna mellan grenarna…

 

Att jag denna vinter inte tänker prioritera någon avancerad tävlingssatsning på skridsko har varit klart rätt länge. I grundplanen bara 2 tävlingar: SM i Stockholm, och dessförinnan en tävling för att för att samla lite erfarenhet, känna in varvtider, testa gränser. “Öppna Norrländska” i Sundsvall kändes som ett enkelt val. Att faktiskt hinna ta tåget hemifrån på första tävlingsdagens morgon är något ytterst ovanligt för mig!! Tror att jag åkt minst en dag i förväg till VARENDA tävling (både sommar och vinter) sedan jag flyttade från Göteborg… Sundsvallstävlingen var förra helgen. Och tydliggjorde en sak: ska jag tävla på is, så trivs jag bäst när de yttre förhållandena är småtaskiga. Då kan jag gräva ner mig i inlinestekniken och köra. Vind och snö är yttre utmaningar som kan mötas med kraft och kämpainsats. Vindstilla och blankis är svårare. En utmaning att möta med teknik. Obarmhärtigt tydligt när avsaknad av acceleration beror på att mitt eget driv i kurvorna saknas…

 

Det goda jag fick ut av helgen var engagemang och feedback från ett par tränare jag litar på. Tillräckligt peppande för att driva mig till ett extra pass på isen redan på måndagen. Trots att den träningen tar dubbelt så lång tid som ett inlinepass. Att gå ut på isen igen morgonen efter tävlingshelg utan ett uns av trötthet i kroppen kändes inte rätt. 2 tävlingsdagar följt av 4 timmar på tåg brukar sätta sina spår. Den här gången var jag PIGG efteråt. Förmodligen ett kvitto på att jag tekniskt inte klarat att ta ut allt jag hade att ge… Veckans ispass har bjudit på frostig, lucker is utan glid. Sånt som passar mig på tävling – och därmed inte på träning. Jag behöver utmana mig på blank, hård is – leta greppet och vinklarna. Hoppas få någon chans till det under kommande vecka… Hoppas återfinna en längtan att leta perfektion… Kanske kommer den motivationen tillbaka i tid till SM?

 

Tills vidare finner jag desto större njutning i det enkla. Mängdträning på skidor – variation och en behaglig trötthet i hela kroppen. Och att börja landa i ett nytt vardagsliv. En del forskningsjobb har jag hunnit med, även om den senaste veckan har varit mer styrd av studierna… Avprickat: Näst sista tentan, näst sista seminariet, allra sista föreläsningsdagen… Den riktiga stressen till sluttentan håller jag fortfarande på avstånd… Men tiden går fort… Fem veckor till examen!

Uppstart av ett nytt liv!

Förra veckan var historisk. Min allra sista praktikplacering som läkarkandidat. Den (ö)kända närvaroboken för termin 11 är fulltecknad. 2 månader återstår till examen. Men genom att jag fullföljde pediatrikkursen i våras innehåller mitt schema nu bara en handfull schemalagda dagar med seminarier, föreläsningar, ’sit-ins’  - samt en liten och en stor tenta…

 

Mitt nya liv har redan börjat. Det som väntar efter examen. Det som logiskt sett ”helst” borde varit AT, eller möjligen ett underläkarvikariat i väntan på AT. Inte lätt att kombinera med elitidrott – och resor… Så jag väntar med att ta mig an det livet. Mitt vägval närmast framåt är ett annat. Forskning. Sanning att säga: fram tills för 2 månader sedan längtade jag inte alls till examen. Istället levde jag i en viss vånda över “vad händer sen…?” Viljan att forska har spirat fram under några år – men att hitta dit var lite klurigt. Vägen till medicinsk forskning går sällan genom formellt utlysta doktorandtjänster… Men nu är det klart med projekt – och påbörjat. Fortfarande är forskningen en helt ny värld för mig. Men rent praktiskt vet jag åtminstone något av betydelse: minst en säsong till med en vardag anpassningsbar till frekventa tävlingsresor…

 

ime1 Jag kunde ha väntat till efter examen med att starta upp arbetet. Men nyfikenheten var för stor. Och längtan efter en “fast punkt”. Ett sammanhang. Nu har jag landat vid mitt första egna skrivbord – och med en jobbdator som får stå på sin plats från dag till dag… Första veckan har handlat om inläsning. På måndag är det dags att kasta sig in i statistikprogrammens värld… Med god handledning som förhoppningsvis kan göra det begripligt… ;-)

Intensiva ytterligheter

Några bilder från Inzell. Bättre sent än aldrig… Jag kom hem för snart en vecka sedan – men klev då rakt in i en annan verklighet… Från lägerliv med fullt skridskofokus, via ett kort-kort stopp hemma i Umeå, till en åtta-till-fem-tillvaro på vårdcentral i Skellefteå… Varierande patientmöten med alltifrån mödrahälsovård och BVC till jour och “prickmottagning” på schemat. Läge att gräva fram kunskaper från alla tidigare terminer. Och för första gången på länge: behörighet att diktera journal… Veckans skrämskott kom från en sekreterare som fångade mig på lunchen.

“Jag har just skrivit ut ett diktat åt dig… Hmm… Har du fått någon feedback på dina diktat?”

“Eehh… nej…” (oh-no… vad har jag nu gjort för fel..?)

“Jaså, vad synd… Men då säger jag det i alla fall nu: fortsätt som du gör, för du gör det bra!”

(puuuuh…) “Tack!”

Bland det bästa under veckan har varit att faktiskt känna mig delaktig i en arbetsgrupp. Härligt med ett välkomnande där alla bryr sig om att verkligen hälsa på den nya människan i fikarummet – trots att hon råkar vara “bara en läkarstudent”, som stannar knappt 2 veckor…

 

Att plötsligt bo en dryg halvmil från “arbetsplatsen” är en bra påminnelse om hur enkel tillvaro jag har i Umeå - med såväl IKSU som sjukhuset inom 5 minuters cykelavstånd…

 

Veckorna i Inzell respektive Skellefteå har varit ytterligheter på många sätt – men med en sak gemensamt: vinterväder! Bäst med detta: SKIDPREMIÄR idag! Trist bara att prognoserna pekar på mildväder hela helgen… 

På banan igen!

Helgen i Ö-vik bjöd på härligt höstväder med sol och frostiga mornar. Avnjutna med långpass i skogen. Löpning och skidgång. Myrklafs, rullstensklapper, geggiga skogsvägar, hopp över bäckar, obanade rishögar. Härligt sällskap, dyngblöta fötter och ett stort leende på läpparna. Extra värdefullt efter några sega, trista förkylningsveckor – en underbar känsla av att vara “mig själv” igen. Kroppen svarar, orkar!

 

Mellan träning, familjemiddag och flyguppvisning hann vi även plocka äpplen. I mängder. Plastbackar och kassar fyllda med tvåsiffrigt antal äppelkilon – på en halvtimme. Sedan skulle nästan samma mängder fallfrukt röjas undan – snabbt gjort med drastiska metoder… Äppelskottning…

 

Nu hemma i Umeå och tillbaka i välbekanta rutiner. Höstvardag. Praktik på NUS. Men nu: Allra sista veckan!! Tidiga morgonpass på IKSU – idag det första på inlines inför säsongen 2013… För övrigt är skridskorna slipade – på måndag söderut för en vecka i Inzell!

img_0315 img_0327

 

Nystart – med avslut i sikte

Veckans tema: professionell utveckling, “PU”. Dags att knyta ihop en röd tråd som löpt genom hela utbildningen. En kurs omgärdad av känslor på flera vis. Ofta laddad med nervositet. Obekväma rollspel, steg utanför komfortzonen. Idealistiska ramar. Ibland en viss “flumstämpel”. Men samtidigt en kurs där känslorna får ta plats, konfronteras och hanteras. Nyttigt och lärorikt. Och en hel del teoretiska kunskaper av en “mjukare”  sort än de vanliga.

 

Måndagen utgjordes av en kärnfull repetition av 10 terminers teorier och “verktyg”. Tisdagens schema var fyllt av gruppövningar. För mig som just bytt klass var det här nystarten låg – att kliva in i en grupp som samarbetat regelbundet under 3 år. Typiskt för PU’n är att det aldrig går att “gömma sig”. Man måste agera, konfrontera det obekväma. Nervöst. Men i slutändan summerat till en mycket givande dag! Konstruktivt gruppklimat och samarbete. Såhär i sammanfattningsfasen har de vassaste kanterna på den idealistiska PU-attityden också slipats av, och verklighetsanknytningen känns mer självklar.

 

Intressant från måndagen var att vissa punkter i repetitionen kändes oväntat färska. ”Kompetens, autonomi, tillhörighet”. Self determination theory dök upp senast häromveckan på UCIV’s nätverksträff för elitidrottsstudenter. Trevligt, konkret exempel på sammanträffande mellan idrott och “yrkesliv”.På schemat idag: skriftlig reflektionsuppgift “från student till läkare”. Verkligheten närmar sig… 

Äntligen!

Lördag morgon.+3 grader och lätt strilande regn. Blöta kippande skor. Underbart? Ja, faktiskt!! Äntligen, ÄNTLIGEN träning igen! En lugn löptur på 1.15, över stenar och rötter. Inget märkvärdigt pass – men efter mer än 2 veckor av ren (frustrerande!) vila var detta oerhört efterlängtat!! Och att starta höstens grundträning med löpning som en träningsform att våga räkna med – det är första gången på 3 år!

 

Den första av 2 hela teoriveckor har passerat. På förhand hade jag inte trott att 7-8h/dag med passivt lyssnande i en föreläsningssal skulle passa särskilt bra ihop med förkylningsvila… Men det visade sig ypperligt! Intressanta ämnen och duktiga, engagerade föreläsare har fått dagarna att gå fort! Det är något särskilt med att få gå in i ett helt nytt ämne… Orienterande kunskaper som går snabbt att ta in, men också kräver spetsade öron och fokus för att inte missa något…