Med stormsteg mot “framtiden”

Det har varit glest med blogguppdateringar senaste året – och jag har funderat på om det finns något värde i att hålla denna hemsida levande när jag inte längre är elitidrottare… Men kanske är omställningen till “ett vanligt liv”och andra vinklar på idrotten också värt att dela…?

 

Trots att mitt senaste år inte innehållit en enda utlandsresa har det varit minst sagt speciellt… Gustafsson på Pedagoggränd har blivit Nyström på Lyktvägen och doktoranden har blivit medicine doktor. Eller i klarspråk: vi har hunnit med bröllop och flytt, och karriärmässigt har jag förutom AT-starten (i början av 2015) nu hunnit disputera. Och störst av allt – även om det fortfarande känns lite overkligt - i höst väntar vi barn!!!

 

Perioden från mars till fram till disputationen 10 juni blev… hmm… något utöver det vanliga… Mars inleddes med min första nattjoursvecka nånsin (medicinkliniken), hann hämta nyckeln till nya huset innan jag gick på sista passet – som blev en hel natt springandes mellan olika avdelningar på sjukhuset… Därefter hann vi tack-å-lov med både flytten och sista jouren INNAN graviditetströttheten och illamåendet slog ut mig… Fantastiskt vältajmat med forskningstid i april, då jobb hemifrån gjorde det möjligt att bemästra illamåendet och tröttheten… Att sedan lägga in en klinisk månad (geriatrik) precis innan disputationen var nog strategiskt tänkt om jag haft min normala energinivå – men inte helt kul under aktuella förutsättningar… Men nu är det avklarat – och inte förrän i mitten av augusti ska jag in på klinik igen. Fram till dess är det forskning som gäller. Och SEMESTER! Projekt sommarstuga är fortfarande levande – uterummet hann vi isolera förra sommaren så det har stått varmt i vinter (och bland annat möjliggjort en fin nyårshelg i stugan), och medan jag tragglade med det sista inför disputationen har Mattias med medhjälpare hunnit riva upp, isolera, och lägga nytt golv i sista delen av huset… (dvs: vi har vattentoa igen!! Woohoo!!)

 

På fredag  drar inlines-SM igång. Av förklarliga skäl kommer jag inte att stå på startlinjen i år – men jag får ändå chansen att vara på plats, som Svenska Skridskoförbundets representant. Och pyssla med förberedelser ur en arrangörsvinkel, istället för att tävlingspreppa på inlines…  Hoppas på en lika strålande och trevlig SM-vecka som förra året! 

En annorlunda vår!

Europacupsäsongen har startat och jag inser att jag fortfarande befinner mig i nån slags “avvänjningsfas” från elitidrotten… Mycket kluvna känslor över saknade “vanligheter” vs. den nya friheten när träningen inte står i fokus jämt… Ovanligheterna har avlöst varandra senaste månaden – först kursvecka i Åre (med en del tid i backen men ingen annan träning) och över påsken åkte jag på min första utlandsSEMESTER på nästan 13 år!! Det sistnämnda har varken varit efterlängtat eller särskilt lätt att genomföra medan vardagen bestod av läkarstudier + något hundratal dagar per år på resa/läger/tävlingar… Reströttheten har hunnit släppa nu, och att bara packa löparskor + ETT par tights och EN löparjacka kändes nästan omöjligt konstigt!! Resan till Kanada gick via en snabbvisit på Island, med fullspäckat program och många timmar på flyg och bussar… Men trots beslutet att inte pressa in träning under semestern, så slog jag nog personligt rekord i antal löpta mil på en vecka… Härliga mornar i både Reykjavik och Toronto!

 

Sammanfattningsvis blev semesterresan superlyckad – släkten samlad för farmors stundande bemärkelsedag, och födelsedagsbarnet själv imponerade med att raskt och smidigt hantera både långa promenader och stökiga tunnelbanor i Toronto! 

 

Både likheter och kontraster var slående mellan resmålen. Två häftiga vattenfall, det ena (Gullfoss) utom synhåll för all bebyggelse, avgränsat med lösa rep, det andra (Niagara) omringat av två städer motsvarande hela Reykjaviks befolkning, avgränsat med staket av mer amerikansk standard… Och medan hissen upp i Hallgrimskirkja tog oss högt över resten av Reyjkavik, räckte inte ens 51 våningar för att ge helt fri utsikt över Toronto – trots att vi inte befann oss riktigt “downtown” då…

 

Väl hemma har det tagit tvärstopp med träningen för min del – en rejäl förkylning blommade upp under hemresan. Och det är definitivt första gången på över tio år som jag kan ta en sån förkylning i april utan dunderångest!! Ingen tävlingsform att bevaka… Istället några extra timmar per dag att slipa på fjärde artikeln till avhandlingen… Fast med vårsol och vägsopar i farten i Umeå så längtar jag ändå efter träning igen!!

(Har bara tagit några av bilderna själv – Strokkur, nattbilder samt vattenfallen fångade av storebror Jonas bättre kamera och bättre fotokunskaper!)

Vända blad…

Förra veckan passerade jag en milstolpe i läkarkarriären: AT-start!! Drömmen om en forskar-AT i Umeå har gått i uppfyllelse, så framför mig nu ligger 21 månader klinisk tjänstgöring varvat med totalt 12 månader forskning. Fin omväxling! Efter nästan ett halvår som underläkare på ortopeden ser jag framemot 3 forskningsmånader nu – vältajmat då mitt 3:e manus nyss kom tillbaka från review. Dessutom oerhört efterlängtat att få träna i dagsljus och hellre landa ett par timmar framför datorn på kvällen… Den flexibiliteten räcker alltså bara fram till maj – sedan ut i klinik igen. Konsekvens av detta: minst sagt ont om tid för resor i sommar…

 

AT-upplägget innebar ett vägskäl, och jag har valt väg. Efter 11 säsonger i landslaget lägger jag elitidrotten åt sidan. Vemodigt att sätta punkt, men jag kommer inte att stå utan nya utmaningar framåt. Klivet in i läkarrollen i höst har betytt mycket för att “bli redo” att vända blad. Och i backspegeln: mängder av fina idrottsminnen!! Jag har SÅ många människor att tacka för att jag kunnat genomföra en lång elitkarriär och nå den nivå jag gjort. Rent idrottsligt är det dels mina svenska tränare och ledare, men också eldsjälar i andra länder där inlinessporten är etablerad och stor. Långa försäsonger i Colombia, intensiva tävlingsperioder i Holland och enkla vinterläger i Danmark är några av de återkommande inslag som verkligen hjälpt mig framåt. Att komma som ensam svensk och mötas av engagemang och gästfrihet har gett inspiration, motivation och utveckling. Stödet från Svenska Skridskoförbundet har varit ovärderligt, likaså den flexibilitet som Umeå Universitet erbjudit. I en sport där det är svårt att försörja sig på sitt tävlande har studier i anpassad takt gett mig en stabil vardag och varit grunden för att kunna satsa långsiktigt på min idrott.

 

Jag gläds åt införandet av riksidrottsuniversitet i Sverige, som är på gång under 2015! Lite extra gläds jag åt att Umeå är ett av tre utvalda universitet – för de har gjort ett fantastiskt jobb för att nå dit! Jag hoppas att denna satsning ger fler idrottare möjligheten till “dubbla karriärer”, att få komma igång med sina studier utan att släppa elitidrottsdrömmarna först. Jag tror att det är en bra väg för att låta fler idrottare hinna “blomma” – för det finns så många sporter där du rimligen inte kan ha nått din topp redan vid 20 års ålder… Och personligen kan jag inte föreställa mig hur svårt det skulle varit att sätta punkt för elitkarriären utan att ha tagit steget in i det andra livet parallellt!

 

Jag kommer aldrig att kunna återgälda tacksamheten till dem som hjälpt mig på vägen genom idrottskarriären. Däremot hoppas jag på att via “pay it forward”-principen kunna bidra till idrotten på något vis framöver… 

 

collage-studietiden

Vilket SM!!

Känslan inför mina tidigare skidtävlingar i vinter har varit lätt förvirrad, men avslappnad. Inför SM var det skillnad – mästerskapsnerverna igång! Positiva  förhoppningar om ett bra lopp, men också pirrig över vetskapen om att varje hundradel kan göra skillnad… Mästerskap - EN chans att prestera!! Osäkerheten - klart större än vanligt (på inlines) - men bekant. Samma funderingar – har jag ordning på taktiken, linjerna…? Valt rätt med utrustningen…?

 

Bra glid på spåret tidigare i veckan, men de senaste dagarnas nysnö gjorde skidvalet svårare…  Oerhört tacksam att det fanns kunnigt folk som tog sig tid att hjälpa mig med skidval och valla, både kvällen innan och på tävlingsdagens morgon! Vaknade till en bistert kall men gnistrande vacker söndag. En ovanligt krånglig packning på cykeln till arenan, med  3 par skidor i fodralet och ett par klumpiga vinterkängor utanpå ryggsäcken. På cykel till SM = hemmaplan på riktigt! 

 

Startnummer 60, sist ut av alla igen… Första partiet på banan är förmodligen mitt svagaste – svårt med växlarna i lätt motlut. Klarar det minst lika bra som jag gjort på träning. Stapplar till några gånger i backen upp sen, men tappar nog inte så mycket fart. Jobbar på 5:an genom hela svackan, rädd att tappa tid om jag glider. Framme vid museibacken, märker att jag tagit in rejält på tjejen före. Inser plötsligt att jag är framme i mitt mest avgörande parti av loppet – och fortfarande pigg! Mattias dyker upp i spårkanten, springer med och hejar frenetiskt – peppen får mig att samla tankarna och hitta in i tekniken, driva ordentligt, inte stressa. På toppen av backen är jag ikapp tjejen före, inser att jag snabbt måste förbi för att inte riskera problem i nerförsbacken. En bra morot för att komma ihåg växla upp och bygga fart när backen flackar ut! Går om enkelt innan kurvan, bygger fart och är inne i den nerförsbacke som jag älskat på träningarna… Stumma ben, driver ut i kurvan men klarar staketet… En liten uppförsknix in mot stadion kvar – farten från backen hjälper till, kommer över ganska enkelt. Resten av loppet är hög fart – och jobbajobbajobba för varje hundradel. Ser ryggen på nästa tjej, som startat 30 sekunder före mig. Knappar in. 3.33,90 i mål – 36:e plats. 2,38 sek från en kvartsfinalplats! 

 

Över förväntan – men också tillräckligt nära för att möta varierande formuleringar av frågan: kunde du åkt 2,4 sek fortare? I en detaljanalys av loppet går det säkert att säga att det varit “möjligt”. Det “perfekta loppet” kan man alltid drömma om… Men jag tror att jag presterade så bra jag hade kapacitet till den här dagen. Tekniska tidsförluster handlade inte om missar – utan om att jag inte är bättre än såhär ännu. Och linjen i kurvan har jag nog klippt bättre på varje träning  - pigg. Men inte med syrastumma ben… Och man hinner långt på dryga 2 sekunder på en sprint… Situationen att vara “nära” är alltid kluven - särskilt på mästerskap. Glädje över framsteg – tomhet för att det inte finns en “nästa gång” inom snar framtid.  

 

Jag är nöjd med loppet, nöjd med dagen! Glad att ha fått detta tillfälle “off season” att utmana tävlingsnerverna. Glad över framsteg! FIS-punkterna från denna tävling blev 20% bättre än förra resultatet, i Skellefteå…

 

En fantastiskt härlig stämning kring tävlingarna – massor av publik trots kylan! Folkfest! Även jag hade en rejäl hejaklack av nära och kära… Täfteå IK-kläderna väckte också glada hälsningar och extra hejarop! Förutom att de signalerar “hemmaåkare” har jag många gånger om hunnit märka vilket gott rykte klubben ungdoms- och juniorverksamhet har! Och – vilket arrangörsjobb Täfteå IK tillsammans med övriga klubbar inom Umeå Skidallians har gjort denna SM-vecka!! Wow alltså! 

Balans, position, vinklar… likheter, olikheter…

“Fram med knäna, häng på plösarna!” Hur många gånger har jag inte gett den uppmaningen till mer eller mindre vana inlinesåkare i sommar? Och till skridskoåkare förra vintern? Målet är tyngdpunkten mitt på foten. På olika former av skridskor brukar jag faktiskt klara det rätt bra själv. Och jo, jag har fattat att principen gäller på längdskidor ocksåÄndå tillbringade jag huvuddelen av Gällivarelägret stående på hälarna… Försöken att komma fram med knäna resulterade oftast i en position som mest liknade en kobent köttbulle… 

 

Den här veckan i Skellefteå gick det bättre. Även där knöliga men inte isiga spår. Knäna inte lika kobenta, skidorna oftare plana mot underlaget. Lyckades komma upp ur köttbullepositionen – åtminstone av och till… Tror jag. Fortfarande är mina referensramar för “inre feedback” rejält osäkra i den sporten . Ofta svårt att veta vilken riktning teknikförändringarna bör ta för att vara förbättringar…

 

Kan ändå konstatera en stark likhet mellan alla de sporter jag verkligen gett mig på: balans, position och vinklar är nycklar som följer med, från nybörjarnivå till elit. Men detaljerna skiljer förstås. Slalomens ständigt nya utmaningar; gravitationen som ger fart, gäller att hinna med för att vara fram på skidorna… balansen som utmanas av krön och gropar i backen, kravet att möta starka ytter krafter, reagera snabbt. Hastighetsskridskons perfektionism; 400m-bana, spegelblank is, samma kurvradie varv på varv. Identiska skär, perfekt i balans hela tiden… Ser så lätt ut – när de bästa åker… Inlines hamnar någonstans däremellan. Många varianter av banor och tävlingsformer… Och många sätt att hantera dem… stora individuella variationer i världseliten – från klassisk italiensk kolibrifrekvens till de koreanska sprintstjärnornas flytande skär med teknisk perfektion.  Och nu längdskidor… där jag märker att det är en förvånansvärt stor utmaning att hålla positionen stabil och samtidigt dynamisk… och där jag – som sagt var – fortfarande har luddiga referensramar… Denna skidåkning har för mig länge varit ett bra sätt att träna “fys” – men i år tänkte jag lägga målet lite högre än att bara “bli trött” under träningen… 

 

Bör man ägna sig åt flera sporter med likartade men inte likadana tekniska krav? Ett ibland hett debatterat ämne. Och något allmängiltigt svar finns väl knappast…? Personligen blir jag allt mer övertygad om att det (för mig) är positivt. “Rörelseerfarenhet” - ett ord jag fastnade för under kursen i ledarskapsmetodik för ett par år sedan. Ett träffande ord. Jag upplever att det är först när jag förstår skillnaderna som jag kan lära mig behärska de specifika detaljerna i respektive teknik/situation. Och förståelsen – den baseras oftast på erfarenhet. Gärna en bred erfarenhet utanför det riktigt specifika… “lika fast olika”… Mod att testa gränser, utmana tekniken. Upptäcka hur en liten felvinkel eller vridning någonstans som fortplantar sig genom kroppen när andra leder får kompensera vinklarna – och hur en liten korrektion sedan kan få allting i balans…

 

Varför blir jag så lätt kobent på skidorna? Inser att jag inte är van att vinkla ut foten på det sätt som krävs på skidorna, jämfört med inlines och skridskor… tårna pekar utåt och resten av kroppen följer inte med… Och kanske är det vanan att “falla” ifrån en kantad skridsko som gör det så svårt att ha tålamod att stå på plan skida…? Teknikförändringarna jag jobbat på i Skellefteå i veckan baseras på de här insikterna… Och skillnad blev det. Återstår att se om skillnaden verkligen var åt rätt håll, på rätt sätt…? Behövs nog lite yttre feedback också i vinter… 

Dundret – gamla och nya minnen!

Söndagens lägersprint avgjordes vid foten av Dundrets slalombackar. Välbekanta ljud av liftar och stålkanter mot snön. Kändes lite underligt att stå där med längdskidor under fötterna… Många gamla minnen. Ska man säga att det finns en startplats för min elitidrottssatsning, så är det kanske just Dundret? Den allra första tävling där jag stod på start med ett bestämt mål var nämligen precis där. Det hemliga målet att kvala till USM. Bara familjen och min tränare visste… Jag var 14 år och hade inlett karriären som slalomåkare så mycket senare än klubbkompisarna – och vågade inte riktigt tro på att jag någonsin skulle komma ikapp… Jag kommer aldrig att glömma klubbkompisen Miriams ivriga lycka när jag gick i mål med 3:e bästa tid i första åket… Slagen bara av Maria PH och Emmy Leuf-Fjällberg… 3 tävlingshelger senare var målet uppfyllt; jag tog en av 16 platser i regionens USM-lag. Lycka! 

 

Dundret var också platsen för mitt första senior-SM i slalom. 17 år gammal, med 3 år kvar som junior, och även den gången överlycklig över att ha lyckats kvala in! (Gick ut med startnummer 68 och slutade 43:a…)

Trots att det har gått rätt många år sedan min sista tävling i slalomkarriären, får jag erkänna att träningstights och lätta pjäxor kändes fel när halva hotellmatsalen var full av ungdomar med ärmarna på fartdräkten hängande runt midjan… Och Sabina och Emilia fick sig några goda skratt av min lätt förvirrade terminologi… Till exempel: “när åker vi till backen?”…  Kanske var det tur att vi inte kom nära nog att höra ljudet av snärtande slalomkäppar… Det om något väcker fortfarande längtan att ställa mig i banan!! 

 

img_1277-2 Men: nog med nostalgi, tillbaka till nutid! En ny sport. Hur söndagens tävling gick? Prologen: över förväntan, med en 6:e plats 18 sek efter segrande Mia. Även semifinalen helt okej - men med heatstart blev det verkligen attans tydligt hur mycket jag tappar i uppförsbackarna… Saknar både teknik och styrka i överkroppen… På platten funkar det bättre att nästan bara åka på benstyrka… Men det sliter! För mig var 10 minuter mellan omgångarna inte nog för att bli av med allt laktat… I B-finalen lyckades jag fortfarande hålla fart nog för att knipa en 2:a-plats, men den avslutande superfinalen blev… ehhh… tuff… Fastnade bakom Hanna i början, och var nära att pressa mig förbi mot toppen av sista backen, men stumnade för hårt och slutade sist i mål där… Länge sedan jag mått så illa av en syrachock! Tog några timmar att riktigt bli mig själv igen – och Elberts förslag att sätta mig på en åksjukesäker plats i bussen på hemresan var nog ganska vist…

 

105h Trots att jag prestationsmässigt ligger en bra bit från topptjejerna så har jag de här dagarna samlat många nya goda minnen från Dundret. Varför kastar jag mig egentligen in i en ny sport igen? För att den finns nära. För att lägerlivet med en bra grupp lyfter träningsglädjen högt! För att bra sparring lyfter träningskvalitén. Dessutom får jag väl än en gång erkänna att jag älskar det där med nya utmaningar…

 

Nu: hemma i gråblött Umeå igen. En lång kursvecka på schemat. Och lagom trött i kroppen för att lägga lite mer tid än vanligt på vila…

Mästerskapsreflektioner

Regnet gav en oplanerad vilodag här på VM. Tid att fördriva. Och tankar som aktualiseras av mästerskapet. Ett halvfärdigt blogginlägg som blivit liggande sedan SM tidigare i sommar – om ett mästerskap som jag missade, men ändå tänkte tillåta mig att reflektera kring…

 

För det första; just nu befinner jag mig som ensam svensk deltagare på ett VM med 51 länder representerade. En rad av dem för första gången någonsin eller för första gången på många år. Sporten växer internationellt.  Och Sverige är ett av de länder som kommit in i sammanhanget först på “senare tid” – efter att klassiska rullskridskor byttes mot inlines på 90-talet. Sedan dess har 2 fina banor hunnit byggas i Sverige och en rad klubbar starta upp. Men utvecklingen gått trögare än i många andra länder – vi skulle verkligen behöva bli fler! Tanken med det här blogginlägget är dock inte att gnälla – utan reflektera över ett historiskt SM! 

 

 

Tajmingen mellan SM och EM var minst sagt olycklig – med totalkrock i kalendern. Skälet till detta var ändå dubbelt positivt: dels att inlines för första gången var med på SM-veckan, dels att EM – på grund av World Games – låg en månad tidigare än vanligt. Slutsats: nästa år lär det inte innebära samma kalenderkrock om inlines är med på SM-veckan – vilket jag hoppas på! Varför? För att SM-veckan (enligt mina vinterupplevelser) är ett härligt arrangemang - och för att jag tror att det är bra för sporten! Att vara del av SM-veckan gav inlinestävlingarna en dag i rampljuset inför publik och TV-kameror i centrala Halmstad. Ett steg som – rätt förvaltat – bör kunna ge positiva ringar på vattnet för sporten. Vi behöver SYNAS för att bli fler. Vilket - enligt min åsikt – är viktigare än att tävla på “perfekt” underlag…

 

Att SYNAS gör också att pressen på tävlingarna blir större, och tongångarna internt har inte varit odelat positiva. Sporten är liten i Sverige och oron för “ointressanta” tävlingar ur publikvinkel kanske befogad…? Om man kör i direktsänd TV går det ju definitivt inte att “hyckla” med att startfälten är små… Och? Är detta något att skämmas för? Nånstans måste man ju börja… Rullskridskosporten i Sverige har en historia på “formellt” 20 år (bara 14 sedan första SM:et) medan de världsledande nationerna har hållit på i över ett halvsekel… Och i sammanhanget – vi är inte den enda sporten på SM-veckan med små startfält!!

 

 

Tidigare i år var jag publik på Colombias nationella mästerskap på inlines – och ett SM platsar inte på samma världskarta. Men att se SM-sprinten livestreamad på SVTplay var en positiv överraskning för mig. Spännande lopp, bra filmat och med snygga repriser från olika vinklar! Bra jobbat SVT!

 

Och hur värderar man ”elitnivå”? Att nivån som krävs för att ta SM-guld inte är densamma som för VM-guld lär alla inom “inlinessverige” vara medvetna om. Behöver vi skämmas för det – eller kan vi tycka att  jämna, spännande tävlingar på “nationell elitnivå” är häftiga ändå? Isskridskokillarnas framfart på banan har skapat en del diskussioner på det temat… Hur specialiserad måste man vara? Jag är faktiskt lite förvånad över diskussionerna. Att våra sporter är ytterst likartade i grunden är ju liksom ingen hemlighet. Det finns redan många exempel på internationella toppåkare som snabbt och framgångsrikt lyckats byta från inlines till is – eller dubblerar. För att satsa mot OS. Övergången åt andra hållet är mindre vanlig. Men det är ju inte första gången de svenska skridskojuniorerna ställer sig på ett par inlines… Deras framgångar är inte mer förvånande än att jag klarade att ta medaljer på mitt första vinter-SM efter ett bara någon handfull dagar på “blankis” den vintern…

 

På damsidan var det väl något mer förvånande att “Hockey-Nathalie” slog skridskotjejerna med marginal. “Nykomling” av ett annat slag. Bristande teknik men fantastisk talang och potential!! Kombinationen av fysiska och tekniska krav på inlines gör att det inte går att komma från “ingenstans” – men att det går att komma från “någon annanstans” och inledningsvis kompensera tekniska brister med god fysik, “rätt” attityd och ett stort mått envishet – det  har bevisats förr!

 

 

Vad är det jag vill säga med detta inlägg? Jo:

-  Jag tycker att tongångarna från vissa håll varit onödigt kritiska efter SM. Må vara att ett SM-guld inte motiverar till storhetsvansinne – men något att vara stolt över ändå!  Steget från nykomling till världstopp går inte på en dag! Varken som nation eller enskild aktiv… Nånstans måste man börja!

Trist att startfälten är små – men att skämmas över det hjälper inte! Blicka framåt istället – inlinessporten är fortfarande ny i Sverige! Att vår första track byggdes 2006 säger en hel del… Förutsättningarna för en växande sport finns - men vi behöver jobba med rekrytering till föreningarna. SM-veckan med publikvänliga tävlingar och mediauppmärksamhet är ett värdefullt sammanhang att visa upp vår häftiga sport!

- Åtminstone SM-sprinten var långtifrån “ointressant” att se på! Häftig TV!

- Jag hoppas att inlines på SM-veckan blir en tradition med växande startfält och stigande nivå!

 

Missade du TV-sändningarna? Kika in här!

Attityder…

Jag önskar att alla som någon gång kommer som “utlänning” någonstans skulle få bli bemötta med samma attityd som jag blivit i Colombia. Att jag är mer ljushyllt än genomsnittsinvånaren i Bucaramanga verkar förvånansvärt ofta passerat obemärkt, vilket känts skönt. Att inte alltid sticka ut, vid första anblicken vara “utlänningen”… Så fort jag uttalat mer än ett fåtal ord på spanska blir det dock uppenbart att det inte är mitt modersmål… Omedelbart följt av positivt nyfikna frågor. Både om Sverige och “vad tycker du om Colombia”. En kombination av intresse för det okända och stolthet över det egna. Medvetenhet om det som också är min uppfattning; de är generellt ett varmt, innerligt och gästvänligt folk. Jag tänker; i vilken utsträckning får folk som kommer till Sverige uppleva detsamma? Vågar vi svenskar visa någotdera…? Uppriktigt intresse? Och stolthet? Jag tror att “mind your own”-mentaliteten tar över alldeles för ofta…

 

Finner frispråkigheten i Colombia uppfriskande. Nog har jag gått med armarna halvt täckta med vita plåster i Sverige också. “Osynliga blickar”. I Bucaramanga stoppas jag av förfärade människor i mataffären – och får en chans att förklara. Varken plåstren eller blickarna går ju obemärkt förbi i Sverige heller…

 

Under min tid i Colombia har jag också fått en ny vän i Sverige. Jag säger vän trots att vi ännu inte har träffats “IRL”. Därför att med vissa känner man samhörighet direkt ändå… Madeleine är nykomling i inlinessammanhang, med rötter i roller derby. Och tar med sig en härlig lagsportsattityd in i inlinesporten. Sällan har jag mött på någon som är så spontant och innerligt peppande (åtminstone inte i Sverige…) Och jag har fått lära mig ett nytt ord: merch. “Jag tycker du ska ha en egen merch! Jag skulle ha köpt en tröja direkt” Flinade generat när jag insåg att det handlade om “fanclub-grejer”. Såååå bra är jag ju inte…(!?!) Eller…? Diskussionen mynnade ut i temat förebilder och idoler. Behövs hierarki? Eller kan man vara “varandras fans” för det man gör bra… Ömsesidigt? En sak är vi helt klart överens om: viktigaste träningspeppen handlar om vad man gör bra, inte vem som gör det bäst… Å glöm “mind your own” – våga va spontan!

Ta seden dit man kommer…?

Inne på min sista vecka i Colombia för denna gång. Inser att bloggandet i år varit väldigt fokuserat på träning och tävling. Förmodligen för att de flesta intrycken runtomkring inte längre är nya. Och för att vardagen i år handlat om jobb på distans istället för utbytesstudier med klinisk praktik… Lite nyheter har dock dykt upp… Som att plötsligt stå med en burk rostade myror framför ansiktet, trugad… Och att – som tidigare nämnt – ta sig med bil över bergen. Vacker natur och små byar inklämda på fashinerande vis mellan vägen och stupande bergssidor. Något flackare natur med jordbruk och djur på bete i osannolikt branta hagar. Och lunchdiskussioner som ur min vinkel bäst kan beskrivas som kombinerade lektioner i spanska, samhällskunskap, historia och matte (av och till rätt stora miljonbelopp att räkna om, eftersom 1000 pesos motsvarar cirka 4 kronor)…

 

Myrorna åt jag inte. Trots att de är Santanders egen “läckerhet” – så typisk att myran faktiskt är symbol för regionen… Men andra lokala seder har jag snabbt fallit in i… Som att riven ost passar riktigt bra att toppa fruktsalladen med! Bara man skippar den sirapssöta såsen som förrädiskt kallas “leche”… Och att det är “helt normalt” att träna både gym och löpning i inlinetrikå… Åtminstone på kvällspassen… Dagtid har jag fortfarande svårt för heldräkt – även om jag är väl klimatanpassad nu trivs jag bättre i ett svalt linne… Och… trikån används bara på inlineanläggningen – jag lovar!! Men faktiskt; visst är det både snyggare & bekvämare än att dra på sig dräkten än ha ärmarna fladdrande runt midjan…? Att klä mig i jeans i tropisk värme har jag dock inte anpassat mig till i år heller…

 

Och; lite träningsrapport även denna gång. Tillbaka i rutiner i Bucaramanga. Denna vecka har startat lite bättre än de tidigare vädermässigt. 2 av 3 kvällspass utan regn såhär långt… Några åkare har hunnit avsluta terminen på universitetet – vilket ger både bättre och trevligare morgonpass. Mina startmuskler protesterar igen – efter en tuff vecka med kvalitetsträning i Cúcuta – och Lilos motorcykel kommer väl till pass för att jobba med frekvens och teknik men låg kraftinsats… Måndag-tisdag ville kroppen ingenting – sliten och trött efter tävlingar, resa och dålig sömn… Lyxen med klimatanläggning i sovrummet gick visst snabbt att bli bortskämd med… Men nu börjar jag piggna till igen och hoppas hinna några dagar med riktigt bra träning innan det är dags att påbörja hemresan på onsdag… 

Ensam? Näe!!

Det bor rätt många idrottare i Umeå. Så var det säkerligen redan när jag flyttade hit 2006. Men det tog några år innan jag lärde mig fånga de stora fördelarna med det… Ensam hastighetsåkare på inlines är jag inte längre – men Eva Lagrange, som flyttade hit hösten 2011, har inte tillbringat mycket av det senaste året i Umeå. Hennes huvudgren är skridsko på is – och där får det erkännas att träningsförutsättningarna i Umeå inte är de bästa… Så; den största förändringen för mig handlar om nya kontakter inom andra sporter. I vinter har jag tränat med längdskidåkare, orienterare, beachvolleyspelare, multisportare. Drivna individer som har mycket gemensamt – även om tävlingsformerna skiljer sig åt… Inspirerande!! Positivt med lagom annorlunda perspektiv, utanför den egna sporten… Och härligt att få passning i gymmet, sparring på intervallerna, snacksällskap på långa distanspass…

 

I många sammanhang känns det lätt att haka upp sig på sportens storlek när man diskuterar förutsättningar. Men tillhör man inte (ännu) den lilla klick av individer i världseliten som kan leva på sin sport på heltid, så känns likheterna större än skillnaderna. Ett elitsatsning är ett livspussel som ska gå ihop med träning, tävlingar, resor + plugg eller jobb. Oftast stort eget ansvar för att få alltihop att funka. Långsiktigt tänkande. Och framförallt: en inre drivkraft för att fortsätta framåt.

 

En av förra sommarens mest intressanta resdagar fick jag då jag på flyget råkade hamna bredvid en svensk (manlig) fotbollsspelare i en europeisk proffsliga. Som fascinerades av att individuella idrottare orkar satsa med de ofta knapra förutsättningarna – och avslöjade att en regel i hans lag var max 2kg uppåt på vågen under en semester. Ytterligare viktuppgång innebar böter med 100 euro per 100g… Där förundras jag. Vuxna människor…?

Min inblick i lagsport i allmänhet är låg. Men som individuell idrottare krävs det nog alltid en inre drivkraft. Samtidigt tror jag inte att ensam är stark. Därför njuter jag av att smittas av andras drivkraft!