Språk, språk, språk…

På lördag åker jag på säsongens första utomhusläger! Resan går till Italien, med ett gäng holländare. Dags för språkmix igen! Huvudsakligen engelska för mig förstås. Betvivlar inte att jag kommer att klara mig långt på det inom träningsgruppen… På flygplatser o.dyl. är jag inte lika tvärsäker… Men under förra säsongen stod jag faktiskt inte handlös där heller - min knaggliga spanska räckte förvånansvärt långt för att både förstå och göra mig förstådd i Italien… 

 

Apropå det så pågår planeringen också för nästa resa. Vårens stora. 6 veckor i Bucaramanga, Colombia igen! Längtar och bävar. För där måste jag klara spanskan som huvudspråk… Tragglar mig fram med stolpiga formuleringar i mail och chatkontakt. Känner mig klumpig, oartig. Och samtidigt fascinerad och glad över att en termin med språkkurser för nybörjare räcker så långt. Prestigelöst men funktionellt. Att kunna kommunicera med människor i en annan del av världen – trots att inte alla skolsystem (och samhällen) erbjuder särskilt goda förutsättningar att lära sig engelska… Umeå Universitet uppmärksammade nyligen en intressant ”rankinglista” över engelskakunskaper, sammanställd av EF. Som gjorde mig lätt förvånad… Sverige i topp!?!? (kika in här för hela listan). Djupt tacksam är jag i alla fall över att ha fått växa upp med ett skolsystem och “odubbat” samhälle som gett en god språkgrund.

 

På hemmaplan finns också språkliga utmaningar. Dels att lära mig skriva på vetenskaplig engelska. Långt ifrån reselivets prestigelösa språkmix… Dels statistikens terminologi som inte är helt enkel på svenska heller…

 

För övrigt…

- räckte en vilodag för att vända förra helgens formsvacka, och intervallpassen denna vecka har inte varit präglade av sega muskler, utan mer av blodsmak och “rätt sorts” trötthet.

- har vardagen kryddats med diverse annorlunda avbrott. Sportlovsbesök och shopping med mamma och syster i tisdags. Hembesök med dopingkontroll i onsdags. Andra gången på typ tre månader… Totalantalet har jag tappat räkningen på… Så särskilt “annorlunda” är det ju inte längre… Afterwork med IME-gänget i fredags. DET är annorlunda (första gången!) – och härligt att nu höra hemma i ett härligt gäng! 

Skilda referensramar…

Reflekterar över förra helgens upplevelser… Inför resan hade både Mattias och jag en rätt stark anknytning till Tärnafjällen, fast på väldigt olika sätt.  Mattias är väl förtrogen med Syterskalets geografi, främst sommartid med löpskor på fötterna… Däremot hade han knappt provåkt liftsystemen förr. Jag har gjort tusentals åk i Tärnabys prydligt preparerade backar under tiden som tävlingsåkare i slalom – men knappt haft tid att fundera på vad som gömmer sig bakom fjällen vid horisonten…

 

Dryga fem mil på längdskidor i utmanande miljö är för multisportaren Mattias ett ganska perfekt träningspass en vinterlördag. För mig: ett äventyr som flyttar gränser. Kanske inte just sträckan, för långpass har jag testat förr. Främsta utmaningen låg i de oförutsägbara förutsättningarna, fjällvädret, och det faktum att vi hade 35 km att åka till första bebodda hus… Däremellan bara en obemannad STF-stuga och en renvaktarkoja… Ovissheten i vad kilometerna på kartan skulle betyda i tid. Inser att jag är rätt van att ha kontroll på vad som väntar… Nu var det skönt att ha tryggheten med Mattias erfarenhet att luta mig mot, trots att det bara handlade om en dagstur… Sex timmar tog det. En fantastisk känsla efteråt – att “gå i mål”. Fortfarande med varma fötter, energi i kroppen och hyfsat tempo i åkningen på slutet, när spåren så tillät. Nya erfarenheter, flyttade gränser. Mersmak!

 

Den här helgen blir lugnare. På hemmaplan med en lördag i utbildningens tecken – tema knäskador. Utöver det hoppas jag hinna njuta av utlovat vårvinterväder också!

Inspireras & inspirera…

I veckan har jag hunnit besöka två arbetsmarknadsmässor av olika slag. Den ena var höggradigt aktuell för mig. Inte första gången jag besökte en AT-mässa – men första gången jag faktiskt kände att det fanns en grund för att samla mer info än vad de skriftliga blanketterna erbjuder. Och jag kan inte låta bli att förundras över vilka stora skillnader det fanns mellan hur mina frågor bemöttes… Handlar det om kommunikation – eller är det faktiskt så stor skillnad i landstingens policy vid rekrytering? Meritpoäng och antal vik-månader – eller personlighet och andra erfarenheter? Och vad är en forskande nyexad läkare? Ett guldkorn att norpa, eller snarast en “udda fågel”? Och ur den nyexade läkarens ögon – vad är en forskar-AT? En hett eftertraktad anställningsform som kräver höga akademiska meriter – eller menat som en morot för nya läkare att ge sig på att prova forskning…? Något som jag fick höra talas om för allra första gången var Uppsalas satsning på “pedagogik-AT”. En riktigt god idé som jag hoppas att den sprider sig!

 

Den andra mässan besökte jag med anledning av vad jag redan uppnått. Orienterade mig mellan programmontrar och drösar med gymnasieelever genom Lindellhallen, mot samhällsvetarhusets okända korridorer. Universitetets informationsdag 2013. Jag var där för ett kort föredrag om elitidrott och studier. Idrottshögskolans fantastiska studiesamordnare Pernilla höll ordning på alla formaliteter och viktiga fakta. Mitt uppdrag var att berätta min historia. Inspirera. Det går att bygga sin vardag på två starka drömmar samtidigt. Även sedan man lämnat idrottsgymnasiernas strukturerade verksamhet. Det har jag, inom universitetets ramar, gjort i snart sju år – och det fortsätter jag med! live-your-dreams

 

Min egen förebild i det senaste vägvalet – med forskningen – är också min handledare nu. En kort passus i en föreläsningsintro hösten 2011 belyste och konkretiserade en möjlighet jag drömt om. Ganska precis ett år senare klev jag in i den nya vardagen, och mina parallella drömmar fortsätter passa i varandra i en rätt så rak väg vidare. Framåt, uppåt! Julklappslakanens text är faktiskt tänkvärd…

Brytpunkt: EXAMEN!

Formellt tar jag examen på lördag. Men igår stod det klart: sista tentan godkänd – Jag har klarat det!!!

Sedan jag sedan jag passerat de första åren av utbildningen utan kuggade tentor, har jag varit rätt övertygad om att  jag en dag skulle ta läkarexamen. Så den biten är väl ingen överraskning… Något av det svåraste med läkarprogrammet är ju faktiskt att bli antagen! Vad jag däremot inte hade trott för 6 år sedan, var att jag skulle ta examen och fortfarande vara elitidrottare, med min hittills bästa säsong precis bakom mig – och målsättningen att den säsong som ligger framför mig ska bli ännu bättre! Jag hade nog inte heller trott mig om att gå hela vägen genom programmet utan en enda kuggad tenta…!

 

Läkarutbildningen erbjuder en tydligt utstakad väg. Ju närmare examen, desto mer genomsyrad av förväntningarna på den framtida yrkesidentiteten. Och vägen dit via underläkarvik på sommarlovet… Det lättaste hade varit att följa den vägen, och låta idrotten trappas ner till en hobby. Jag valde det omvända. Ett år längre studietid – och sommarlov som heltidsidrottare…

 

Just nu är mitt huvud fyllt av återblickar, minnen, reflektioner. Dels de stora vägvalen och perioderna av vånda inför dem… Dels de till synes slumpmässiga händelser som i efterhand visat sig bli stora vändpunkter… Mycket av det handlar om människor. Både “de närmaste” och andra som jag inte träffar lika ofta. Nätverk, sammanhang, inspiration! De vägval jag gjort hade jag aldrig klarat ensam…

 

Stödet från Svenska Skridskoförbundet – och personer relaterade till detta – har varit en kärnpunkt. Men “bara” på distans. I Umeå var jag länge ensam i min sport, och känslan under de första åren av utbildningen var: “elitidrottare 3 månader per år, resten av tiden läkarstudent med en ambitiös (och udda) hobby”.

På senare år har även min elitidrottaridentitet fått rötter i Umeå. En stor del i detta var införandet av elitidrottsavtal vid universitetet år 2007, i samband med bildandet av UCIV – “Umeå Centrum för Idrottsvetenskap” (idag Idrottshögskolan).

Elitidrottsavtalet har varit oerhört värdefullt för anpassningen av studierna. Men kontakten med UCIV har betytt mer än bara det. En samling fantastiskt engagerade, kunniga, ödmjuka och inspirerande människor. Som har uppmärksammat och berömt ambitioner, satsning och kapacitet – i högre grad än mina redan uppnådda resultat… Som har lyft fram mina styrkor, hjälpt mig tro att jag kan nå en nivå till… Stått för en viktig del i att jag vågat leta annorlunda möjligheter, bana min egen väg – och lärt mig se något positivt i att inte alltid vara “en i mängden”.

Under mina 13 terminer i Umeå har det visat sig att idrott och universitetsstudier inte behöver innebära en konflikt sinsemellan. Med en positiv attityd från kursledning inom läkarprogrammet och välfungerande schemapussel har dessa två bitar fallit samman väl, även om det inte var lätt i början. Och jag tror faktiskt att den utveckling idrotten ger mig på personligt plan kommer att göra mig till en bättre läkare – så småningom…

 

Det här inlägget skulle kunna utvecklas till ett detaljerat tacktal till alla de människor som stöttat min satsning, engagerat sig och peppat. Men det skulle bli så långt att ingen orkar läsa. Jag hoppas att de som berörs vet om det själva.

Det jag försöker göra är inte att sammanfatta en framgångssaga från min studietid. Det jag vill är att lyfta fram är vad omgivningen har betytt. De människor som orkat engagera sig i vått och torrt. Inte bara när allt är på topp… De som vågar bry sig och “lägga sig i” – för ibland är det inte bara det positiva som behöver lyftas fram… Mod att våga prata från hjärtat är värdefullt! Och: Framgångar syns i idrottsvärlden. Men en klapp på axeln för ambitioner, långsiktigt tänkande och egna vägval är mer sällsynt. Och ofta så mycket mer värdefull…

Egentligen är min läkarexamen bara en formell brytpunkt. Min väg med idrott och utbildning fortsätter framåt, även om jag väljer forskningsspåret istället för det kliniska just nu. Men den här brytpunkten känns som ett bra tillfälle att säga: TACK TILL ALLA SOM HJÄLPT MIG SÅHÄR LÅNGT!

collage-studietiden

En meningslös resa? Faktiskt inte, ändå!

När jag klev på planet hem från Stockholm igår, var det min 49:e flight 2012. Restrött, har jag tjatat om. Men vad betyder det, vad är det som är jobbigt? Alla timmar på flygplan, flygplatser, tåg och buss? Egentligen inte. Värst är all planering, och att resa ensam.  Ensam reste jag till Stockholm även denna helg, trots att fler från klubben var på plats. Mitt i julledigheten blev det svårt att synka resorna. Och boendet. Men varm gästfrihet från skrinnarfolk i Stockholm hjälpte mig betydligt. (Särskilt tack till Mimmi och Moa!) Sänkta krav på detaljplanering underlättade beslutet att orka åka till SM för att ha kul… Och att inte deppa ihop alldeles när helgen inte blev som det var tänkt… Jag fick nämligen bara uppleva SM från publikplats, pga en attans dåligt tajmad förkylning… Trots halsont och huvudvärk kändes det nästan omöjligt att stryka mig… Att det ska vara så svårt att vara förnuftig, acceptera det “självklara”… Man tävlar inte när man är sjuk… eller? Timmar av beslutsångest, stress och tårar… bara för ett SM? Kanske mest för alla förberedelser förgäves. Säsongens sista skridskotävling. Kunde varit hemma istället, sluppit allt resande… Men jag fick verkligen känna att jag var omgiven av vänner. Så värdefullt med någon som bryr sig om trösta och torka tårar… Stöd och kloka ord. Inte ensam. 

 

Gimonäs CK’s ledare och eldsjäl Anders Janson hade åtminstone inte åkt ner förgäves. Två umeåkare var vi på plats – och Eva Lagrange försvarade klubbens färger med den äran! Minst sagt. 4 SM-guld!  På damsidan var storfavoriten Johanna Östlund struken pga sjukdom. Körtelfeber. Mitt i tävlingssäsong… I skuggan av det ska jag inte gnälla över en förkylning just nu, “off season”. Den som klev in och glänste som SM-drottning i Johannas frånvaro, var alltså stjärnskottet Eva, som gjort en kometsäsong såhär långt – och satte 3 prydliga utomhuspers den här helgen. Imponerade!!

 

Var min resa till Stockholm meningslös? Faktiskt inte ändå. En helg i publiken var något mycket ovant, men jag har fått bevittna fina prestationer och befunnit mig bland vänner. God stämning och många trevliga återseenden – vissa mer oväntade än andra, då det dök upp en del “inlinesfolk”  vid banan. Och bara 2 resor med T-banan -resten löste sig med skjuts av hjälpsamma människor. Skönt att slippa halka sig fram till fots i slasket mer än nödvändigt…

 

Väntan på söndagskvällens sista flight blev lång, och landningen i Umeå årets skakigaste. Nollgradigt, dimma och snorhal asfalt. En cykelvurpa på väg hem från flygplatsen. Men nu är jag hemma och utsövd, väskan uppackad – och kan se en enda fördel med att gråvädret fortsatt även idag; det är lättare att vila då… Närmast framåt ligger min första flygfria (och kanske resefria) månad på nästan ett år. Tentaplugg, snart examen – och förhoppningsvis massor av bra träning. Bara förkylningen släpper snart…

 

Först ska 2012 avslutas och 2013 firas in. Ett missat SM är inte hela världen. Andra spännande utmaningar väntar… GOTT NYTT ÅR!

Nystart – med avslut i sikte

Veckans tema: professionell utveckling, “PU”. Dags att knyta ihop en röd tråd som löpt genom hela utbildningen. En kurs omgärdad av känslor på flera vis. Ofta laddad med nervositet. Obekväma rollspel, steg utanför komfortzonen. Idealistiska ramar. Ibland en viss “flumstämpel”. Men samtidigt en kurs där känslorna får ta plats, konfronteras och hanteras. Nyttigt och lärorikt. Och en hel del teoretiska kunskaper av en “mjukare”  sort än de vanliga.

 

Måndagen utgjordes av en kärnfull repetition av 10 terminers teorier och “verktyg”. Tisdagens schema var fyllt av gruppövningar. För mig som just bytt klass var det här nystarten låg – att kliva in i en grupp som samarbetat regelbundet under 3 år. Typiskt för PU’n är att det aldrig går att “gömma sig”. Man måste agera, konfrontera det obekväma. Nervöst. Men i slutändan summerat till en mycket givande dag! Konstruktivt gruppklimat och samarbete. Såhär i sammanfattningsfasen har de vassaste kanterna på den idealistiska PU-attityden också slipats av, och verklighetsanknytningen känns mer självklar.

 

Intressant från måndagen var att vissa punkter i repetitionen kändes oväntat färska. ”Kompetens, autonomi, tillhörighet”. Self determination theory dök upp senast häromveckan på UCIV’s nätverksträff för elitidrottsstudenter. Trevligt, konkret exempel på sammanträffande mellan idrott och “yrkesliv”.På schemat idag: skriftlig reflektionsuppgift “från student till läkare”. Verkligheten närmar sig… 

Tränarperspektiv, förkylning – och äntligen lite vardag hemma

Helgen i Helsingfors blev ett avbrott i alla vanliga rutiner. Första flygresan på ett år utan någon form av skridskor i packningen. Bara handbagage, cykel till flygplatsen – och allt praktiskt kring boende och transporter planerat av någon annan. Oerhört skönt att bara få flyta med. Gå till dukat bord både bildligt och bokstavligt. Givande seminarier med tränare från Finland, Danmark och Sverige. För mig en utmaning att kliva in mer i tränarperspektivet – särskilt när det gäller hastighetsskridsko på is. Ovant. Och därför givande och tacksamt att få en hel helg (nåja, i realiteten ett dygn) med diskussionerna i fokus. Jag har fortfarande mest mina egna erfarenheter som aktiv att falla tillbaka på – och älskar dessa tillfällen då jag får chansen att lära av andra… En av helgens höjdpunkter var att få höra finske sprintstjärnan Mika Poutala prata tävlingsförberedelser. 

 

Från Helsingfors: hem via Arlanda – där jag fick förmånen att möta upp med Team Silva på hemväg mot Umeå med ett färskt VM-brons i bagaget! Efter 130 tävlingstimmar och 20.000 höjdmeter i Frankrike…

Jag är sanslöst imponerad!

För min del sedan bara en måndag i Umeå, med spänst- och styrketester följt av sprintträning på inlines. Återstart efter VM, med säsongsfinalen i sikte. Efter knappt ett dygn söderut igen… Tåg till Sundsvall för 4 dagar praktik på förlossningen. En vecka som kunde blivit riktigt bra om den inte förmörkats av en förkylning. Långa trötta dagar.

 

Nu: första helgen hemma på en dryg månad. Blött höstrusk. Plugg och vardagssysslor, i slow-motion. Förkylningen hänger envist kvar – svidande hals, täppta bihålor, lite feber. Tung, trött kropp. Snart en hel vecka utan annan träning än rastlöshetsdämpande bålstyrka + rörlighet. Knappt en vecka kvar till Europacupfinalen i Geisingen. Jag ligger 2 poäng från pallen i sprintcupen… Tidspress på tillfrisknande…