En annorlunda vår!

Europacupsäsongen har startat och jag inser att jag fortfarande befinner mig i nån slags “avvänjningsfas” från elitidrotten… Mycket kluvna känslor över saknade “vanligheter” vs. den nya friheten när träningen inte står i fokus jämt… Ovanligheterna har avlöst varandra senaste månaden – först kursvecka i Åre (med en del tid i backen men ingen annan träning) och över påsken åkte jag på min första utlandsSEMESTER på nästan 13 år!! Det sistnämnda har varken varit efterlängtat eller särskilt lätt att genomföra medan vardagen bestod av läkarstudier + något hundratal dagar per år på resa/läger/tävlingar… Reströttheten har hunnit släppa nu, och att bara packa löparskor + ETT par tights och EN löparjacka kändes nästan omöjligt konstigt!! Resan till Kanada gick via en snabbvisit på Island, med fullspäckat program och många timmar på flyg och bussar… Men trots beslutet att inte pressa in träning under semestern, så slog jag nog personligt rekord i antal löpta mil på en vecka… Härliga mornar i både Reykjavik och Toronto!

 

Sammanfattningsvis blev semesterresan superlyckad – släkten samlad för farmors stundande bemärkelsedag, och födelsedagsbarnet själv imponerade med att raskt och smidigt hantera både långa promenader och stökiga tunnelbanor i Toronto! 

 

Både likheter och kontraster var slående mellan resmålen. Två häftiga vattenfall, det ena (Gullfoss) utom synhåll för all bebyggelse, avgränsat med lösa rep, det andra (Niagara) omringat av två städer motsvarande hela Reykjaviks befolkning, avgränsat med staket av mer amerikansk standard… Och medan hissen upp i Hallgrimskirkja tog oss högt över resten av Reyjkavik, räckte inte ens 51 våningar för att ge helt fri utsikt över Toronto – trots att vi inte befann oss riktigt “downtown” då…

 

Väl hemma har det tagit tvärstopp med träningen för min del – en rejäl förkylning blommade upp under hemresan. Och det är definitivt första gången på över tio år som jag kan ta en sån förkylning i april utan dunderångest!! Ingen tävlingsform att bevaka… Istället några extra timmar per dag att slipa på fjärde artikeln till avhandlingen… Fast med vårsol och vägsopar i farten i Umeå så längtar jag ändå efter träning igen!!

(Har bara tagit några av bilderna själv – Strokkur, nattbilder samt vattenfallen fångade av storebror Jonas bättre kamera och bättre fotokunskaper!)

On tour

Lämnade Umeå i tisdags för 3 dagar i Stockholm. “18th International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders”. Inklusive min första officiella forskningspresentation (som poster, tack och lov…)

Sedan dess har jag hunnit byta boende 3 gånger, stuka en fot, jubla över den goda effekten av snabb och effektiv kompression, försova mig, älska mitt silvermedlemskap på SAS, glädjas åt att flygplatsen Paris CGD lyckades leverera både bagage och flygbuss inom rimlig tid, kastas mellan hopp och förtvivlan pga en tågstrejk, promenera runt Notre Dame, lära mig att Frankrikes strejker är strikt reglerade i lag (gällande hur många procent av verksamheten som får ställas in), stiga upp tidigt ännu en morgon med farhågor om knökfulla tåg, upptäcka att jag hade fel (och fick resa löjligt bekvämt på 1h 30 min från Paris till Dijon), vänta en lång dag på att få ett hotellrum, bära för mycket bagage i gamla, branta, trånga trappor, provjogga foten med gott resultat, upptäcka att det var något övermodigt att skippa bandaget redan, flera trevliga återseenden, njuta av soliga kvällar, uppskatta svala lokaler, dricka gott kaffe, äta goda baguetter på mysiga uteserveringar, gömma mig på hotellrum och skriva artikel, lyssna igenom 10 avsnitt av “Coffee Break French”, upptäcka att jag ändå först hittar spanska ord - men åtminstone fattar en hel del franska (igen eller fortfarande?)…

 

Imorgon väntar World Inline Cup (maraton) i Dijon, följt av sisådär 7 timmar i bil till Nantes.

Men först: äntligen en tidig kväll och en lugn morgon!!

Vårplaner…

Mitt i december - och en klart mörkare luciadag än vanligt. Knappt en gnutta snö kvar. Helt rätt tillfälle att fundera på sommaren istället? Åtminstone våren…? Jag missade strategimötet som hölls häromveckan för den svenska inlinesäsongen 2014 – men ryktena som nått mig därifrån är mest positiva! Nya arrangemang på gång – och förhoppningar om ett road-SM under SM-veckan i Borås! Litar på att rutinerade Varbergs RSK skulle göra detta riktigt bra!

 

Medan sommarens tävlingskalender fortfarande bara är en skiss börjar vårens planer ta form på allvar. Italien i mars. Favorit i repris med Skeelernieuws/Mapleskate! Den här gången blir jag inte ensam svensk heller!! Fler som vill haka på? Skynda innan lägret blir fulltecknat! 

 

Tills vidare gläds jag åt konstsnöspår, konstfrusen bandyplan – och möjlighet att träna inlines inomhus i Umeå… Första helgen hemma på en månad nu. Skönt!

Lägerliv igen – och imorgon debut på riktigt!!

Tillbaka på skidorna tillsammans med Umeå Universitets elitskidgrupp, denna gång i Arvidsjaur. Gällivarelägret för en månad sedan var utformat med den ovanliga lyxen av hotell med helpension. Nu är det fjällstugor med kokvrå och egen matlagning som gäller. Mer “typiskt lägerliv” alltså! Och hälften så lång resa som till Gällivare. Dessutom lyckades Terese och jag fastna djupt i uppgiften att tolka en översiktsartikel om hjärtfrekvensvariabilitet som mått på återhämtning/träningsanpassning på vägen hit – så de 3 timmarna i minibussen gick rätt snabbt!

 

Älskar att vara på läger igen! Samlar timmar i spåren och kämpar vidare med att hitta balans, position, teknik, tajming… De första passen var minst sagt utmanande… Glad åt det lätta snöfall igår som förvandlade blåisen till betydligt mer (tekniskt) lättåkta förutsättningar… Jag föredrar bra grepp före magiskt glid – särskilt när träden står nära spåren… Vurpor av karaktären slalomvolter passar också bättre i öppen terräng, som Malmbergets golfbana – så jag är lite fegare här… 

 

Imorgon gör jag min officiella tävlingsdebut – inviger klubbdräkten (Täfteå IK!) och min egen transponder. Stellinloppet, 9km fristil. Ikväll är det alltså dags att inta vallaboden!

Så drar resandet igång igen…

Slut på lediga helger för ett tag. Inte mycket vardagslunk heller… Resplan Umeå-Stockholm-Umeå-Arvidsjaur-Umeå-Göteborg-Umeå-Östersund-Umeå de närmaste 16 dagarna… 3 heldagar hemma…

 

Styrelsemöte, idrottsforum, träningsläger, tävlingar, forskningskurs…

Den 9 december slår jag rot i Umeå igen (för åtminstone 5 dagar…). Då hoppas jag att det är i en vintervit värld…!

Spindeln i nätet – och seger i Karlstad

img_0634 Hemma efter en smågalen långhelg i Karlstad. Ett halvt dygn på tåg i vardera riktning. Värt att notera eftersom Karlstads doserade inlinesbana är den som ligger närmast “hemmaplan” för mig, rent geografiskt… (Restiden till Köpenhamn är ju dock kortare, tack o lov…) Dagarna i Karlstad för mig denna gång innehöll, förutom det klassiska stadsloppet på 10km i lördags, en hel del EM-träning på banan – och en hel del logistik… Hade nämligen tagit mig an att dra ihop ett öppet träningsläger, med ganska informella ramar… Så efter målgång och prisutdelning gällde det att leta både bekanta och nya ansikten i mängden av människor för att planera transport och vidare aktiviteter… Klarade rollen som “spindeln i nätet” rätt hyfsat – och vi blev ett gäng åkare från minst 8 olika städer/klubbar som samlades för träning på banan på lördag kväll, och ungefär halva gänget stannade även till söndagen… Kul!

 

Tävlingen då? Seger i damklassen med 2:47 och en total 4:eplats – bara 0,2s från pallen i herrklassen! Och trots att loppet kändes lugnt och samlat för mig – inga problem med tempot i klungan – så gick jag  mål på 18:06 – bara 3 sekunder sämre än senast, och den gången var jag betydligt tröttare… Härligt formbesked!

 

Bo fick jag göra på luftmadrass i Karlstad SK’s klubbstuga. Skridskohistorik på hög nivå! (Notera planschen: “Värmlandeliten på 1000m”! Inträde 2:50kr) Hursomhelst: skönt att få komma hem till egen säng ett par nätter… Närmast framåt nu väntar en midsommarhelg i Ö-vik –  och nedräkningen mot EM har redan börjat… Till Holland på onsdag! 

Attityder…

Jag önskar att alla som någon gång kommer som “utlänning” någonstans skulle få bli bemötta med samma attityd som jag blivit i Colombia. Att jag är mer ljushyllt än genomsnittsinvånaren i Bucaramanga verkar förvånansvärt ofta passerat obemärkt, vilket känts skönt. Att inte alltid sticka ut, vid första anblicken vara “utlänningen”… Så fort jag uttalat mer än ett fåtal ord på spanska blir det dock uppenbart att det inte är mitt modersmål… Omedelbart följt av positivt nyfikna frågor. Både om Sverige och “vad tycker du om Colombia”. En kombination av intresse för det okända och stolthet över det egna. Medvetenhet om det som också är min uppfattning; de är generellt ett varmt, innerligt och gästvänligt folk. Jag tänker; i vilken utsträckning får folk som kommer till Sverige uppleva detsamma? Vågar vi svenskar visa någotdera…? Uppriktigt intresse? Och stolthet? Jag tror att “mind your own”-mentaliteten tar över alldeles för ofta…

 

Finner frispråkigheten i Colombia uppfriskande. Nog har jag gått med armarna halvt täckta med vita plåster i Sverige också. “Osynliga blickar”. I Bucaramanga stoppas jag av förfärade människor i mataffären – och får en chans att förklara. Varken plåstren eller blickarna går ju obemärkt förbi i Sverige heller…

 

Under min tid i Colombia har jag också fått en ny vän i Sverige. Jag säger vän trots att vi ännu inte har träffats “IRL”. Därför att med vissa känner man samhörighet direkt ändå… Madeleine är nykomling i inlinessammanhang, med rötter i roller derby. Och tar med sig en härlig lagsportsattityd in i inlinesporten. Sällan har jag mött på någon som är så spontant och innerligt peppande (åtminstone inte i Sverige…) Och jag har fått lära mig ett nytt ord: merch. “Jag tycker du ska ha en egen merch! Jag skulle ha köpt en tröja direkt” Flinade generat när jag insåg att det handlade om “fanclub-grejer”. Såååå bra är jag ju inte…(!?!) Eller…? Diskussionen mynnade ut i temat förebilder och idoler. Behövs hierarki? Eller kan man vara “varandras fans” för det man gör bra… Ömsesidigt? En sak är vi helt klart överens om: viktigaste träningspeppen handlar om vad man gör bra, inte vem som gör det bäst… Å glöm “mind your own” – våga va spontan!

Hemma!

Lyfte från Bucaramanga i onsdags eftermiddag lokal tid. Lätt försenade men ändå med god marginal för transfer i Bogotá. Utan  flygbolagsstrul och löpintervaller denna gång… (till skillnad från förra året!!) Total restid dörr-till-dörr knappa 40 timmar, inklusive en övernattning i Arlanda hotellby. Förvånansvärt idylliskt med egen ingång till varje hotellrum och motionsspår i skogen intill. Mysigt en varm solig sommarkväll. Och ett helt okej ställe för en mer eller mindre sömnlös jetlag-natt… Lyckades trots detta  hålla mig vaken hela fredagen – genom en intervju + fotografering och en 40 km-tur på cykel med Mattias. Å ladda om rätt bra med 12h sömn sedan…

Ta seden dit man kommer…?

Inne på min sista vecka i Colombia för denna gång. Inser att bloggandet i år varit väldigt fokuserat på träning och tävling. Förmodligen för att de flesta intrycken runtomkring inte längre är nya. Och för att vardagen i år handlat om jobb på distans istället för utbytesstudier med klinisk praktik… Lite nyheter har dock dykt upp… Som att plötsligt stå med en burk rostade myror framför ansiktet, trugad… Och att – som tidigare nämnt – ta sig med bil över bergen. Vacker natur och små byar inklämda på fashinerande vis mellan vägen och stupande bergssidor. Något flackare natur med jordbruk och djur på bete i osannolikt branta hagar. Och lunchdiskussioner som ur min vinkel bäst kan beskrivas som kombinerade lektioner i spanska, samhällskunskap, historia och matte (av och till rätt stora miljonbelopp att räkna om, eftersom 1000 pesos motsvarar cirka 4 kronor)…

 

Myrorna åt jag inte. Trots att de är Santanders egen “läckerhet” – så typisk att myran faktiskt är symbol för regionen… Men andra lokala seder har jag snabbt fallit in i… Som att riven ost passar riktigt bra att toppa fruktsalladen med! Bara man skippar den sirapssöta såsen som förrädiskt kallas “leche”… Och att det är “helt normalt” att träna både gym och löpning i inlinetrikå… Åtminstone på kvällspassen… Dagtid har jag fortfarande svårt för heldräkt – även om jag är väl klimatanpassad nu trivs jag bättre i ett svalt linne… Och… trikån används bara på inlineanläggningen – jag lovar!! Men faktiskt; visst är det både snyggare & bekvämare än att dra på sig dräkten än ha ärmarna fladdrande runt midjan…? Att klä mig i jeans i tropisk värme har jag dock inte anpassat mig till i år heller…

 

Och; lite träningsrapport även denna gång. Tillbaka i rutiner i Bucaramanga. Denna vecka har startat lite bättre än de tidigare vädermässigt. 2 av 3 kvällspass utan regn såhär långt… Några åkare har hunnit avsluta terminen på universitetet – vilket ger både bättre och trevligare morgonpass. Mina startmuskler protesterar igen – efter en tuff vecka med kvalitetsträning i Cúcuta – och Lilos motorcykel kommer väl till pass för att jobba med frekvens och teknik men låg kraftinsats… Måndag-tisdag ville kroppen ingenting – sliten och trött efter tävlingar, resa och dålig sömn… Lyxen med klimatanläggning i sovrummet gick visst snabbt att bli bortskämd med… Men nu börjar jag piggna till igen och hoppas hinna några dagar med riktigt bra träning innan det är dags att påbörja hemresan på onsdag… 

Mästerskapsstämning i Cucuta

Resan över bergen (20 mil) tog över 6 timmar – med ett antal stopp där bara en vägbana var öppen. Vinterregnet har satt sina spår i form av jordskred och vägras – men i behagligt svalt klimat och lugn fart gjorde det inte så mycket att resan tog tid. Dock var lunchstoppet i Pamplona en välkommen chans att sträcka på benen efter 4 timmar…

 

Vädret i Cucuta vid ankomst var allt annat än svalt. Lufttemp på 35 grader och – och väldigt skönt att få vänta till solnedgången med träning. Jag tilläts gå på banan för inåkning med Seleccion Santander – som delade träningstid med en rad andra team… Den typiska inåkningen med jakten på en chans att prova tävlingslinjer och starter – trots det kaosartat stora antalet åkare på banan… Mästerskapsstämning!! 320 åkare totalt i veckans nationella mästerskap. En sak står klart: i Colombia är denna sport allt annat än liten!