Tidsperspektiv och konstigaste vurpan!

Helgens inlines-SM blir det 15:e i raden. 1999 avgjordes det första. En ung sport i Sverige – men inte i världen. Något som Frankrikevistelsen gav mig en häftig påminnelse om; Christophe Audoire guidade mig genom sin samling av antika rullskridskor – det äldsta paret daterat 1863!! Fick dessutom med mig  en liten historiebok som helt klart motiverar ytterligare användning av det franska språket!! Och ett vykort av ett foto från en tävling för 101 år sedan… (någon som trodde att “LeMans 24h” var ett nytt påfund…?)

 

Mina egna SM-förberedelser kunde varit bättre. Jag brukar beskriva inlinessporten som “riskfylld – inte farlig” eftersom vurpor (och skrubbsår) är vanliga men sällan allvarliga. Den här säsongen har varit lite udda för mig. Jag har hållit mig på benen ovanligt länge – men när jag väl gick ikull första gången (1 juli) så gjorde jag det med dunder och brak… Kanske karriärens allra konstigaste vurpa – för hur lyckas man skrapa upp halva armhålan mot asfalten, liksom?? Värre än skrubbsåren är en ömmande axel med klart begränsat rörelseomfång, men jag lyckades åtminstone åka inlines igår (med armen på ryggen) så jag hoppas fortfarande på SM-start på lördag… SM-veckan!! Har upplevt den 3 gånger förr i 2 olika sporter, men bara på vintern – ser framemot att äntligen delta på sommarversionen, i min “riktiga” idrott! 

Ödets ironi? Eller troll i Berlin…?

Första gången jag besökte Berlin var i juni 2011. Tävlingsplats var ‘Sportforum Hohenschönhausen’ – och starkaste minnet därifrån är att promenaden på ca 2 km mellan hotell och bana kändes oändligt lång varje gång… Skälet: min högra fot gjorde plötsligt ont varje steg. Räddningen blev en skobutik som sålde MBT-liknande skor (med styv rullsula) till vettigt pris…

Magnetkameraundersökning en vecka senare visade på en stressfraktur i framfoten.

Ett halvår senare, under skridskolägret i mellandagarna, bodde vi på samma hotell och tränade på samma idrottsanläggning. Jag skämtade om att promenaden kändes så mycket kortare än senast. Utom sista dagen. Min vänstra fot började göra ont. Flygplatspromenaderna på hemresan värre. Och även skidåkningen på kvällen kändes… Fick komma till SportsMedicine Umeå veckan efter, och MR-bilderna visade denna gång ingen stressfraktur – bara ett förstadium, benödem… Fångat problemet tidigare denna gång. Förhoppningsvis snabbare läkning!

Träningsanpassningar igen. Och tillbaka i mina trista rehab-skor… Ironiskt nog är det liksom förra gången att gå som gör ont, medan icke stötbelastande träning funkar helt okej… Så med äkta norrländsk vinter + inomhusträningsmöjligheter på inlines ska nog grundträningen gå att lösa på ett bra sätt ändå, utan löpning. Den förra skadan hotade att förstöra halva säsongen i somras – men tack vare effektivt stabiliserande inlinesskor kunde jag fortsätta tävla, och träna hyfsat ändå. Missade maratonloppet på EM. Men i backspegeln har den skadan annars mest gett upphov till en rad anekdoter… Att resa med kryckor till tävling blev en utmaning mot både mina egna och andras fördomar. Knäpp och sjåpig? Eller bara envis? Jag tog mig till VM i alla fall. Och satte nytt svenskt rekord på 200 m… Och foten läkte, även om det blev en rätt seg höst utan löpträning.

 

Nästa steg nu: ännu en gång analysera vad jag gjort för fel… För även om det finns ett ironiskt samband till Berlin var det knappast där skadan uppstod… Och nästan mest frustrerande är väl att jag denna gång inte tränat mycket av varken hopp eller löpning…

 

För närvarande har dock en förkylning strandat mig i soffan. Frustrerande, med härligt vinterväder utanför fönstret. Försöker samla koncentration till en helg med intensivt tentaplugg – och sedan förhoppningsvis ha tid och ro med desto bättre träning kommande vecka!