Vår…?

Knappt 3 veckor till säsongpremiär. Planerad till San Benedetto del Tronto, Italien. Men med det aprilväder vi haft halva februari skulle det inte förvåna mig om det är fullt möjligt att åka inlines i Umeå redan innan dess… Säsongens kanske sista pass på is igår, i nollgradig luft och lätt snöfall – men på magiskt fin is!! En positiv överraskning –  milsvid skillnad på förutsättningarna trots likartat väder… Tydligen kom den metrologiska våren till Umeå redan förra helgen – ett par månader för tidigt eller så… Jag har tröttnat på att längta efter riktig vinter – blickar hellre framåt nu… Vår är ju också rätt trevligt – egentligen…

Reservplan, träningsvärk och stålkantslängtan

SM-veckan var inte direkt positiv för alla idrotter i Umeå – men det som för skridskons del såg ut att bli ett riktigt avbräck löste sig riktigt bra! När Dragonens bandyplan förvandlades till en skotercrossarena hann man – trots mildvädret – spola upp den andra konstgräsplanen istället. I helgen skulle allting vara tillbaka i vanliga banor – men så var det plötsligt en miss i bokningssystemet… Klockrent då att ha en reservplan att ta till! Den isen hade inte spolats på flera dagar, men de hann lägga en tank vatten och även om det inte fyllde alla spår så blev resultatet ändå slätt nog att inte hugga under skridskorna  - och vi fick vårt pass i alla fall! Eloge till Dragonens vaktmästare!  

 

För övrigt är isen på Nydalasjön äntligen tjock nog att bära en traktor, och den banan har öppnat. Förutsättningarna till fin is där borde vara betydligt bättre än förra året. Ser framemot att testa! 

 

Veckan som gått var min första på nytt program. Träningsvärken i helgen berodde nog delvis på styrkepasset i torsdags – men jag misstänker starkt att det var tisdagens tekniska skidintervaller som gjort bröstryggen så öm att jag knappt kunnat varken skratta eller hosta… Vid sidan av styrka, 2 skridskopass och lite löpning har jag ändå klarat några pass på skidorna även efter de tuffa intervallerna… SM-spåren ligger kvar, som gjutna i betong. Så hårda att ytan inte ens blir spårig - men i helgen också så slätplogade att det helst skulle behövas stålkanter för att få grepp… Drömunderlaget för en slalombana – men med längdskidor under fötterna föredrar jag liiiite mer förlåtande spår… Borde kanske helt enkelt ta mig till andra sidan berget istället och ge mig på den omtalade utmaningen att prova skidalpint…?

Älskade, fruktade intervaller…

Håller mig till konceptet polariserad träning även under vintern i år. Lugn distans / hårda intervaller! Pass i zonen däremellan är sällsynta – och saknade, det ska erkännas… Egentligen ofta de roligaste; teknik och fart utan att bli spytrött… Men genom den saknaden blir också de riktigt hårda intervallpassen efterlängtade Laktatchocker till trots… Efter några distanspass med hård disciplin på lugnt tempo lämnar jag gärna komfortzonen för att få trycka på med fart!! Gläds åt att Umeås konstsnöspår de senaste veckorna – trots stadigt mildväder med en hel del regn – har bjudit på finfina förutsättningar för fart. Hårt, glatt och hyfsat jämnt… Jag börjar hitta en bättre balans på skidorna – och den tekniska tröskeln ligger alltmer sällan i vägen för fart och intensitet…

 

Även Skellefteås konstsnöspår är lovande.  Brukar vara flackt – men i år har de nyttjat slalombackens nedersta brant till en äkta sprintbana – som dessutom kommer att vara platsen för min nästa tävling… Grämer mig lite att jag kastat om i veckoplanen så att julaftonens skidpass blev traditionsenlig lång distans istället för intervaller… Svårt och tråkigt att hålla disciplinen på lugnt (promenad-)tempo i värsta backen… Så nu sitter jag och längtar efter nästa intervalldag!

 

Men lugn distansträning har sina fördelar det också… Även på vintern… Söndagens tur var ett osedvanligt mysigt pass: cykel till Täfteå och skridsko vidare till stugan i Fäbodsanden… Dock liiiite kallt om fötterna att komma i land på vägen hem…!!

 

Julen med familjen hemma i Skellefteå har en ny huvudperson i år: (brorsdotter) Alma 8 månader… Världens charmtroll!!! 

2013/12/25 | Posted in: träning | Comments Closed

Lägerliv igen – och imorgon debut på riktigt!!

Tillbaka på skidorna tillsammans med Umeå Universitets elitskidgrupp, denna gång i Arvidsjaur. Gällivarelägret för en månad sedan var utformat med den ovanliga lyxen av hotell med helpension. Nu är det fjällstugor med kokvrå och egen matlagning som gäller. Mer “typiskt lägerliv” alltså! Och hälften så lång resa som till Gällivare. Dessutom lyckades Terese och jag fastna djupt i uppgiften att tolka en översiktsartikel om hjärtfrekvensvariabilitet som mått på återhämtning/träningsanpassning på vägen hit – så de 3 timmarna i minibussen gick rätt snabbt!

 

Älskar att vara på läger igen! Samlar timmar i spåren och kämpar vidare med att hitta balans, position, teknik, tajming… De första passen var minst sagt utmanande… Glad åt det lätta snöfall igår som förvandlade blåisen till betydligt mer (tekniskt) lättåkta förutsättningar… Jag föredrar bra grepp före magiskt glid – särskilt när träden står nära spåren… Vurpor av karaktären slalomvolter passar också bättre i öppen terräng, som Malmbergets golfbana – så jag är lite fegare här… 

 

Imorgon gör jag min officiella tävlingsdebut – inviger klubbdräkten (Täfteå IK!) och min egen transponder. Stellinloppet, 9km fristil. Ikväll är det alltså dags att inta vallaboden!

Så drar resandet igång igen…

Slut på lediga helger för ett tag. Inte mycket vardagslunk heller… Resplan Umeå-Stockholm-Umeå-Arvidsjaur-Umeå-Göteborg-Umeå-Östersund-Umeå de närmaste 16 dagarna… 3 heldagar hemma…

 

Styrelsemöte, idrottsforum, träningsläger, tävlingar, forskningskurs…

Den 9 december slår jag rot i Umeå igen (för åtminstone 5 dagar…). Då hoppas jag att det är i en vintervit värld…!

Balans, position, vinklar… likheter, olikheter…

“Fram med knäna, häng på plösarna!” Hur många gånger har jag inte gett den uppmaningen till mer eller mindre vana inlinesåkare i sommar? Och till skridskoåkare förra vintern? Målet är tyngdpunkten mitt på foten. På olika former av skridskor brukar jag faktiskt klara det rätt bra själv. Och jo, jag har fattat att principen gäller på längdskidor ocksåÄndå tillbringade jag huvuddelen av Gällivarelägret stående på hälarna… Försöken att komma fram med knäna resulterade oftast i en position som mest liknade en kobent köttbulle… 

 

Den här veckan i Skellefteå gick det bättre. Även där knöliga men inte isiga spår. Knäna inte lika kobenta, skidorna oftare plana mot underlaget. Lyckades komma upp ur köttbullepositionen – åtminstone av och till… Tror jag. Fortfarande är mina referensramar för “inre feedback” rejält osäkra i den sporten . Ofta svårt att veta vilken riktning teknikförändringarna bör ta för att vara förbättringar…

 

Kan ändå konstatera en stark likhet mellan alla de sporter jag verkligen gett mig på: balans, position och vinklar är nycklar som följer med, från nybörjarnivå till elit. Men detaljerna skiljer förstås. Slalomens ständigt nya utmaningar; gravitationen som ger fart, gäller att hinna med för att vara fram på skidorna… balansen som utmanas av krön och gropar i backen, kravet att möta starka ytter krafter, reagera snabbt. Hastighetsskridskons perfektionism; 400m-bana, spegelblank is, samma kurvradie varv på varv. Identiska skär, perfekt i balans hela tiden… Ser så lätt ut – när de bästa åker… Inlines hamnar någonstans däremellan. Många varianter av banor och tävlingsformer… Och många sätt att hantera dem… stora individuella variationer i världseliten – från klassisk italiensk kolibrifrekvens till de koreanska sprintstjärnornas flytande skär med teknisk perfektion.  Och nu längdskidor… där jag märker att det är en förvånansvärt stor utmaning att hålla positionen stabil och samtidigt dynamisk… och där jag – som sagt var – fortfarande har luddiga referensramar… Denna skidåkning har för mig länge varit ett bra sätt att träna “fys” – men i år tänkte jag lägga målet lite högre än att bara “bli trött” under träningen… 

 

Bör man ägna sig åt flera sporter med likartade men inte likadana tekniska krav? Ett ibland hett debatterat ämne. Och något allmängiltigt svar finns väl knappast…? Personligen blir jag allt mer övertygad om att det (för mig) är positivt. “Rörelseerfarenhet” - ett ord jag fastnade för under kursen i ledarskapsmetodik för ett par år sedan. Ett träffande ord. Jag upplever att det är först när jag förstår skillnaderna som jag kan lära mig behärska de specifika detaljerna i respektive teknik/situation. Och förståelsen – den baseras oftast på erfarenhet. Gärna en bred erfarenhet utanför det riktigt specifika… “lika fast olika”… Mod att testa gränser, utmana tekniken. Upptäcka hur en liten felvinkel eller vridning någonstans som fortplantar sig genom kroppen när andra leder får kompensera vinklarna – och hur en liten korrektion sedan kan få allting i balans…

 

Varför blir jag så lätt kobent på skidorna? Inser att jag inte är van att vinkla ut foten på det sätt som krävs på skidorna, jämfört med inlines och skridskor… tårna pekar utåt och resten av kroppen följer inte med… Och kanske är det vanan att “falla” ifrån en kantad skridsko som gör det så svårt att ha tålamod att stå på plan skida…? Teknikförändringarna jag jobbat på i Skellefteå i veckan baseras på de här insikterna… Och skillnad blev det. Återstår att se om skillnaden verkligen var åt rätt håll, på rätt sätt…? Behövs nog lite yttre feedback också i vinter… 

Snabbfångar vinterdagar!

131112vitberget Första hösten på rullskidor har gett mig en rad positiva överraskningar. Det funkar att åka i ösregn – och man måste inte ens ägna nån timme åt att meka, rengöra och torka kullager efteråt! (Till skillnad mot inlines – fett och trögrull istället för olja och högre krav på farten). Det funkar (nästan) att åka i nollgradigt väder om man är vaken på blöta fläckar och eventuell is. Och i söndags funkade det till och med att åka på sandade vägar! I lätt regn och trevligt sällskap. Men trött på blöt, mörk höst är jag ändå. Därför tog jag bussen norrut igår, för ett par dagar i ett vintervitt Skellefteå. Inte mycket snö – men till min förvåning nog för i princip ett helt spårsystemet packat och åkbart på slarvskidorna! 

Nollgradigt och sol gjorde sitt till för ett underbart första pass i morse! 

Dundret – gamla och nya minnen!

Söndagens lägersprint avgjordes vid foten av Dundrets slalombackar. Välbekanta ljud av liftar och stålkanter mot snön. Kändes lite underligt att stå där med längdskidor under fötterna… Många gamla minnen. Ska man säga att det finns en startplats för min elitidrottssatsning, så är det kanske just Dundret? Den allra första tävling där jag stod på start med ett bestämt mål var nämligen precis där. Det hemliga målet att kvala till USM. Bara familjen och min tränare visste… Jag var 14 år och hade inlett karriären som slalomåkare så mycket senare än klubbkompisarna – och vågade inte riktigt tro på att jag någonsin skulle komma ikapp… Jag kommer aldrig att glömma klubbkompisen Miriams ivriga lycka när jag gick i mål med 3:e bästa tid i första åket… Slagen bara av Maria PH och Emmy Leuf-Fjällberg… 3 tävlingshelger senare var målet uppfyllt; jag tog en av 16 platser i regionens USM-lag. Lycka! 

 

Dundret var också platsen för mitt första senior-SM i slalom. 17 år gammal, med 3 år kvar som junior, och även den gången överlycklig över att ha lyckats kvala in! (Gick ut med startnummer 68 och slutade 43:a…)

Trots att det har gått rätt många år sedan min sista tävling i slalomkarriären, får jag erkänna att träningstights och lätta pjäxor kändes fel när halva hotellmatsalen var full av ungdomar med ärmarna på fartdräkten hängande runt midjan… Och Sabina och Emilia fick sig några goda skratt av min lätt förvirrade terminologi… Till exempel: “när åker vi till backen?”…  Kanske var det tur att vi inte kom nära nog att höra ljudet av snärtande slalomkäppar… Det om något väcker fortfarande längtan att ställa mig i banan!! 

 

img_1277-2 Men: nog med nostalgi, tillbaka till nutid! En ny sport. Hur söndagens tävling gick? Prologen: över förväntan, med en 6:e plats 18 sek efter segrande Mia. Även semifinalen helt okej - men med heatstart blev det verkligen attans tydligt hur mycket jag tappar i uppförsbackarna… Saknar både teknik och styrka i överkroppen… På platten funkar det bättre att nästan bara åka på benstyrka… Men det sliter! För mig var 10 minuter mellan omgångarna inte nog för att bli av med allt laktat… I B-finalen lyckades jag fortfarande hålla fart nog för att knipa en 2:a-plats, men den avslutande superfinalen blev… ehhh… tuff… Fastnade bakom Hanna i början, och var nära att pressa mig förbi mot toppen av sista backen, men stumnade för hårt och slutade sist i mål där… Länge sedan jag mått så illa av en syrachock! Tog några timmar att riktigt bli mig själv igen – och Elberts förslag att sätta mig på en åksjukesäker plats i bussen på hemresan var nog ganska vist…

 

105h Trots att jag prestationsmässigt ligger en bra bit från topptjejerna så har jag de här dagarna samlat många nya goda minnen från Dundret. Varför kastar jag mig egentligen in i en ny sport igen? För att den finns nära. För att lägerlivet med en bra grupp lyfter träningsglädjen högt! För att bra sparring lyfter träningskvalitén. Dessutom får jag väl än en gång erkänna att jag älskar det där med nya utmaningar…

 

Nu: hemma i gråblött Umeå igen. En lång kursvecka på schemat. Och lagom trött i kroppen för att lägga lite mer tid än vanligt på vila…

Racepremiär & eldflugor

Gällivare fortsätter att bjuda på underbara träningsförutsättningar. De första dagarna hade vi spåren närmast för oss själva, men i helgen har fler grupper rest in… Ändå inga problem att få utrymme för träningstävlingar; ungefär 10km spår slingrar sig fram över Malmbergets golfbana – som dessutom bjuder på några rejäla backar! Senast jag kombinerade längdskidor och nummerlapp var nog på skolmästerskapen i mellanstadiet… Idag var det dags igen! 10km fristil med intervallstart. Ärligt talat nollkoll i förväg på hur jag skulle lägga upp loppet… Men enligt varvtiderna höll jag en rätt jämn fart, och en 7:e-plats 3:05 bakom segrande Emma får nog värderas som en helt okej “debut”… Särskilt efter att ha sett ett videoklipp på min klättring i värsta backen… Finns en del att slipa på i tekniken…

 

Eftermiddagspassen med pannlampa har varit mysiga på ett eget vis, ganska häftigt med åkare som vimlar som eldflugor längs de krokiga spåren! Glad att jag fick låna med mig Mattias nya lätta Silvalampa med bra ljus. Jag brukar inte vara överförtjust mörkerträning – men de här passen har varit nästan bättre än elljusspår! Och med ett smidigt batteripack på huvudet jag har sluppit trassla in mig i några sladdar när jag utmanat nerförsbackarna liiite för tufft… (jo, det har blivit några kullerbyttor…) Imorgon förmiddag avslutas lägret med sprintrace – men jag önskar att jag fick stanna i detta härliga vinterland!

På snö!

Att få träna på natursnö i oktober är en ynnest. Att dessutom mötas av en torsdagsmorgon med vårvinterväder? Magiskt!!