Laddar för Europaturné…

Sista tävlingsfria helgen på en månad. Flyger till Italien på torsdag, därefter väntar sisådär 4 veckor på resande fot. Rekordlång turné. En “tågluff” på dryga 250 mil. Men ingen äkta “backpacker” – för med Europacup på 6 olika banor + träning däremellan blir det en hel del hjul som ska släpas med… Inte bara för olika förutsättningar på tävling – utan kanske mest för att inte slita på fel hjul vid fel tillfälle…Tack o lov för SAS idrottsbiljetter som tillåter en extra incheckad väska…

 

Min korta lilla tid hemma har – som vanligt – rullat alldeles för fort… mellan träningspassen mest bott i soffan med travar av pluggböcker och handouts omkring mig… Tenta 4 juni. Då är jag i Italien. Får skriva omtentan istället – datum fortfarande oklart. Nån av dagarna innan midsommar… Tror faktiskt det är första gången jag missar en tenta… Därav nästa stora viktproblem i bagaget; böcker, anteckningar, kompendier… Till Colombia kunde jag åtminstone selektera materialet. Nu ska alla kunskaper befästas och att göra litteratursållning en månad i förväg känns vanskligt…

Rekordtid och oväder

Först 4 pass bortregnade på 5 veckor. Sedan plötsligt 2 pass bortregnade på 4 dagar. Nu – när jag verkligen vill nyttja varje minut till fullo… Bucaramangas väder verkar onekligen försöka hjälpa mig att acceptera att det snart är dags att lämna landet… Vistelsens värsta oväder drog in redan vid 17-tiden på kvällen, med åska och hällregn. Efter en stunds kurande under Liz’s paraply lyckades vi haffa en taxi. Måndagkvällens planerade inlinepass fick skiftas mot ett pass i gymmet. Trist – men måste bedöma detta som en bra träningsdag ändå.

 

Morgonpasset hade etiketten ‘sico-tactico’ och genomfördes som ett pussel till en helhet. Starter, rakor, ‘flying laps’. Fokus, fokus, fokus… Skiftade mellan tränings- och tävlingshjul mellan övningarna. Avsevärd skillnad i känsla. Och i tillit till greppet… Avslutningsvis 3x 300m. Den första starten blev lika snubblande kass som i fredags. Men lopp nr 2 funkade bättre, öppnade på 11,1 och sluttid blev 29,4s. 0,2s bättre än rekordet från tävlingen! Allra häftigast var kanske känslan av den lilla miss i kurvan när vänsterfoten nästan, nästan släppte – men jag ändå vågade trampa hela skäret ut – och upptäcka att det höll! Lätta växlar, snabba fötter, tilltro… Lopp nr 3 gick med nästan samma flyt, men krafterna räckte inte till någon ny rekordtid…

 

Imorgon tisdag igen – men alla klinikdagar redan avklarade så planen är ett morgonpass på tracken innan det bär av till universitetet för att fixa avslutande bestyr med intyg… Hoppas att vädret tillåter…

Studiebesök – och skillnaden mellan skola och verklighet

Måndag: åter inbjuden till “the house of AY Sport”. Födelsedagslunch för Ruben. Vardag igen efter “Semana Santa” – och ett hus vimlande av folk, i full färd med att producera kläder och väskor. Jag fick en guidning genom processerna – såväl de traditionella manuella som de nya moderna… Fascinerande att se hur en skiss på en dator och en rulle tyg snabbt och effektivt – via ett flertal steg – förvandlas till en färdig tävlingsdräkt eller fotbollsuniform… Funktionsmaterial och integrerat tryck… Coolt, flexibelt, snyggt – kvalitet! :-)

 

På eftermiddagen tog jag mig i kragen och gjorde klart sista hemläxan i spanska… Måste erkänna att grammatiken fortfarande inte på något sätt känns lätt… Men samtidigt fascineras jag av vilken skillnad det  är mellan skola och verklighet. För även om jag knappt avslutat gymnasiespanska steg 2, pratar knaggligt, trasslar in mig i tempusformer och ofta böjer verben fel – så klarar jag mig bra i vardagslivet här! Även efter avslutad kurs kommer jag inte ens att vara behörig till baskursen i spanska på Umeå Universitet. Med tanke på detta känns det klart förvånande att jag just – helt problemfritt – tillbringat 5 fantastiska dagar med familjer som bara pratar spanska. Samma familjer som jag delade stuga med i Göteborg för 1,5 år sedan, under lika många dagar. Då kommunicerade vi med kroppsspråk och lösryckta ord. Kartor för vägbeskrivningar, adresslappar… Det är där jag skulle ha stått nu också, om jag inte läst mina distanskurser senaste halvåret… Men nu har det knappt varit tyst en minut – och jag hänger med i det mesta. Och gör mig förstådd! :-)

 

Tisdag: vardag på riktigt även för mig. Tidig klinikmorgon med rond på barnavdelning, neonatalavdelning och BB,  följt av vätskeseminarium med en grupp av UDES läkarstudenter… För mig inte längre en passiv lyssnande roll – utan lika många frågor som alla andra… På spanska. Men även här är det helt okej att jag svarar knaggligt. Gällande utbytesstudierna var jag nervös över det formella och hierarkiska – men det har visat sig totalt problemfritt. Även om klädkod – när man nått förbi underläkarsteget i hierarkin – är kostymbyxor och slips under läkarrocken, så är stämningen avslappnad mellan lärare och studenter. För det mesta. Och som utbytesstudent möts jag av extra hjärtliga hälsningar, ständiga handslag och kindpussar… Ifall jag missar något artighetsord eller misslyckas med att böja verben i “Ni-form” verkar det inte göra någonting… ;-)

Jag trivs med att utmana mig mot verkligheten snarare än mot skolbetyg – och njuter av att upptäcka att man inte måste prata flytande för att ha oerhört stor nytta av ett språk! 

Värme – och “den gula räddningen”

Jag trodde jag vant mig vid värmen. Blev överbevisad. Det räcker att temperaturen går upp några grader, så blir det plötsligt svårt att sova. Och torsdagen på klinik blev en smärre pärs. Första dagen där jag verkligen följde de colombianska läkarstudenternas undervisning. På spanska. Mina anteckningar från dagen är en knasig mix av 3 språk… Tack och lov kom jag på i tid att jag glömt vattenflaskan hemma och hann lösa problemet innan morgonronden startade… Men att stå upp timmar i sträck och lyssna på undervisningsronder var ändå på gränsen till vad jag klarade av, svimmningskänslorna nära… Innerligt glad att materialet i klinikuniformen är betydligt svalare än svenska sjukhuskläder… Men framöver tänker jag ändå göra vad jag kan för att fortsätta gå min egen väg… Hänga med på underläkarnas handledda mottagning och fokusera på praktisk inlärning…

 

Fram till förra veckan har jag mest tagit mig fram med bil. Men trots att Ivan – med ett imponerande engagemang –  gör vad han kan för att pussla ihop sitt schema åt mig, funkar det inte alltid. Då är överflödet av gula taxibilar en räddning. Tack och lov billigt – en halvtimmes taxiresa kostar knappa 40 kr. Och hittills har jag alltid hamnat rätt… ;-) Vilket nog inte skulle vara fallet om jag skulle hoppa på någon av de lokalbussar som trafikerar stan kors och tvärs. Var de stannar är nämligen tämligen oklart. Gärna lite varsomhelst, verkar det som – eftersom de enda skyltar jag faktiskt sett är vägskyltar med symbol “busstopp förbjudet”… Att chaufförerna lyder detta verkar dock vara mera ovanligt…

 

Bucaramanga har även ett alldeles nytt system för lokaltrafik, som jag fick prova häromkvällen – ledsadgad av Ivan. Välordnat med busslinjer som följer motorvägen, i egna filer. Väntkurer i glas med biljettspärrar. Nya fina volvobussar – men tydligen utan aircondition! Vi åkte på kvällen, så det märktes inte. Men jag vill inte ens tänka mig hur det ska vara på dagtid… Antar att människorna i det här landet måste ha en inhuman värmetolerans – när standardklädsel till vardags dessutom verkar vara tighta jeans… 

Bilduppdatering!

Har äntligen kommit mig för att samla mina Colombiabilder “so far” i ett album: Colombia 2012

 

Tiden springer. Redan halvvägs genom mina 6 veckor. Njuter i fulla drag av ett “lyxliv” för elitidrottare. Måndag, onsdag, fredag full fokus på träning. Inte bara själva passen, utan ofta videoanalys och annat däremellan. Fantastiskt skönt att ha utrymme att låta sånt ta sin tid. Att kunna hänga vid banan en halvtimme extra utan att bli stressad… Tisdag och torsdag tidiga mornar, praktik på sjukhuset. Trivs med att hålla kontakten med en klinisk verklighet levande. Sedan tillbaka till elitidrottarlivet, kvällsträning med klubben. Lördag är också träningsdag, 2 pass. Söndag oftast vila.

 

Vill tacka för de kommentarer jag fått på bloggen! Mina reflektioner härifrån blir väldigt mycket “envägskommunikation” – respons från er som läser uppskattas innerligt!!! :-) Kommentera gärna mera! ;-)

img_6446crop

Kontraster – och likheter…

Mina intryck från Bucaramanga är minst sagt varierade. En salig blandning av fräscha, nybyggda bostadskvarter, stora flashiga köpcentran – och smågator med förfallna hus. Ett universitetsområde som klippt ur en katalog för språkresor. Och klinisk utbildning på ett sjukhus som helt uppenbart inte ligger i stadens rikare delar… 

 

Mitt första intryck av sjukvården i Colombia var som patient på en privat vårdcentral. Rent, vitt, välordnat… Tyglakan på britsen, skräddade patientrockar och spansktalande personal. I övrigt kändes det mesta “som hemma”… För mitt första sjukvårdsbesök, med sömnad, såromläggning och antibiotika, landade priset på runt tusenlappen i svenska kronor räknat. Fakturan för återbesöket häromdagen, då stygnen skulle bort, fick mig att häpna. 4500 pesos. Typ 20 svenska kronor…

 

I kontrast till denna privatklinik, var första besöket på barnsjukhuset “Santa Teresita” beklämmande. En gammal byggnad med flagnande väggar. Trånga salar med metallspjälsängar för de små patienterna, trädgårdsstolar av plast för föräldrarna… Spruckna stengolv. Vid receptionen – utomhus men under tak – en lång kö av föräldrar med barn i famnen… Rörigt. Efter några dagar med inblick i verksamheten är mitt intryck betydligt mer positivt. Lokalerna och möblerna är det som skiljer mest mot ett svenskt sjukhus. Vården som ges och besluten som fattas skiljer sig inte särskilt markant. Engångsmaterial är inte frekvent förekommande, men det mesta av undersökningsutrustningen är modern. Mest lättad är jag över frikostigheten med remisser till mer specialiserad vård. De åkommor som hanteras här tycks främst vara på primärvårdsnivå. Inneliggande vårdas främst patienter med akuta, relativt banala infektioner. När det behövs mer avancerade undersökningar eller behandlingar verkar det vara tillgängligt på ett annat sjukhus, för alla patienter.

 

Jag har svårt att få grepp om hur de ekonomiska klyftorna i Colombia ser ut. Och tillgängligheten till sjukvård för de familjer som inte har det så gott ställt. Kostnader ? Försäkringar? Vad jag lyckas läsa mig till är att tillgängligheten på sjukvård framförallt är ett problem på landsbygden i Colombia. Och av det jag sett hittills har inga ekonomiska överväganden kommit in i bilden när specialistremisser skrivits. Att Santa Teresitas barnläkare verkligen brinner för att ge god vård går inte att missta sig på. Och av underläkarna får jag höra att flera av specialisterna här tillhör Bucaramangas mest betydelsefulla inom sitt område. Betydelsefulla i den mening att de är erfarna, kompetenta och har utbildat en stor andel av stadens barnläkare… Det känns positivt att de valt att arbeta på detta lilla, offentliga sjukhus i denna fattiga del av staden. Men jag kan inte låta bli att bli oerhört nyfiken på hur det större barnsjukhuset, dit patienterna remitteras, ser ut. Och hur stora skillnaderna på offentlig och privat vård i detta land är… Men tills vidare väljer jag att glädja mig åt att mitt första beklämmande intryck visat sig felaktigt – lokaler i dåligt skick behöver inte vara ett hinder för god vård.

Mer än bara träning!

Snart 2 veckor sedan jag lämnade Sverige. Inte bara träningsrutinerna börjar falla på plats – utan även vardagen vid sidan om. Oftast tidiga mornar. Ganska sena kvällar. I början rätt halvdan sömn på nätterna. Nu börjar jag sova bra trots värmen. Annars är räddningen att lyckas ta en lång powernap på eftermiddagen. Äkta siesta.


Måndag 19 mars: “Día de San José”. Helgdag. Vilodag. Regn på förmiddagen. För första gången på 10 dagar behagligt svalt. Perfekt att hänga framför datorn, hantera tävlingsanmälningar, planering – och en del plugg… Gå ner i lågvarv på riktigt. Behöver handla mat också… Osäker på öppettiderna – men tydligen är det ingen helgdag av den digniteten att köpcentret låter sig påverkas… Min andra promenad ensam utanför det inhägnade kvarteret. De låsta grindarna styrs av en uniformerad vakt, som i roll och attityd mest liknar en receptionist. Jag är redan igenkänd och möts av ett vänligt leende innan grinden klickar upp. Jag konstaterar att en gemensam reception och gård för 6 hus är bra mycket trevligare än portkod direkt från gatan

 

Tisdag. Min andra dag med klinisk praktik. Sjukhuset är oerhört litet. Enbart inriktat på pediatrik och obstetrik. Barn och blivande/nyblivna mödrar. Öppenvård, en akutvårdsavdelning  samt BB och neonatalvård. Och en operationsavdelning som jag inte sett något av. Allting inrymt på ett plan i ett hus mindre än en vanlig svensk vårdcentral. Ett fåtal specialistläkare, några underläkare – och mängder av läkarstudenter. Skarp kontrast mellan sjukhusets litenhet och den starka känslan av universitetsklinik. Bägge dagarna har jag blivit varmt välkomnad och väl omhändertagen av min kontaktperson på plats. En överläkare som talar tydlig spanska och är mycket mån om undervisning. Min första dag på plats inleddes med en introduktion i “AIEPI”. Ett hälso-/vårdprogram för akut och allmän pediatrik. Starkt fokus på struktur och förebyggande uppmärksamhet. Efter 2 dagar på kliniken kan jag konstatera att AIEPI tycks vara grunden i det mesta. Och att riktlinjerna matchar väl med de svenska. Med den skillnaden att det 100-sidiga kompendiet är mer välstrukturerat än all svensk litteratur jag hittat ;-) Och att sjukdomar som denguefeber och malaria kanske inte skulle få plats i ett kompendium över vanliga barnsjukdomar i Sverige… Nervositeten över språket har lagt sig. Jag hänger med tillräckligt bra. Nu har det övergått i frustration över att inte kunna ställa de frågor jag vill… Å andra sidan; “spanglish” funkar ofta när vokabuläret inte räcker till… skillnaden är mest att det är så mycket svårare att ha en avslappnad attityd på kliniken, jämfört med på träningarna…

 

Några bilder från Universidad de Santander

img_6344web img_6355c img_6359web img_6363

Shoppingrunda och premiärvurpa


Första promenaden i Colombia igår. Trafiken påminner mer om Italien än om mina minnen från Cali. Det går rätt bra att korsa vägarna till fots… Skönt. Shoppingrundans höjdpunkt blev fruktavdelningen på Carrefour… Väl vägledd genom urvalet av för mig okända exotiska frukter – och näsan som verktyg i jakten på den allra bästa ananasen… ;-)

 

Lördag eftermiddag: träning med flera av Bucaramangas klubbar.  Minst ett 50-tal åkare i klunga på uppvärmningen… Häftig känsla! Tyvärr en kort upplevelse… 8 minuter innan jag fick närkontakt med asfalten…

Mitt första möte med sjukvården i Colombia blev inte vad jag hade tänkt. Patient istället för läkarstudent. 5 stygn i armbågen. I övrigt bara ytliga skrubbsår – men himmel vilken stor grej det blir av sånt så fort man kommer i kontakt med sjukvård… Väl inpaketerad i DuoDerm+Fixomull… Poolen får vänta några dagar… ;-) Mest irriterad över att lördagen blev en extra ofrivillig vilodag… Men tack och lov har jag ju några veckor kvar här… :-)

Bor för övrigt rätt fint, eller hur? 

I Colombia!!

Knappt 3 dygn hemifrån nu. På plats i mitt nya liv, för de närmaste 6 veckorna. Tusen intryck.

 

Torsdag: tidig råkall morgon på Arlanda, sovit hyfsat i en hytt i den ombyggda jumbojeten. Huttrande väntan på transitbuss, i alldeles för tunna kläder. 24h på flyg och flygplatser. Under den tiden inte mycket sömn bortsett från en kort men mycket djup slummer på sista flyget. Har tur på transatlantflighten i alla fall. Inte mycket folk i sektionen – får 2 platser för mig själv. Slipper sitta rakt upp och hänga med benen hela vägen. Fönsterplats och samtidig frihet att röra mig från stolen utan att störa någon annan. Och en trappa ner – utanför toaletterna – ett utrymme där man faktiskt ryms att röra på benen utan att störa andra… Rörlighetsövningar och flashiga kompressionstights drar ändå blickar och frågor från medpassagerare. “Idrottare”? “Löpare”? Svaret “inlinesåkare” möts av igenkännande nickar. I Sverige brukar det svaret kräva en vidare förklaring. Men min sport har liksom en annan synlighet och status i Sydamerika…

 

Det sägs att det ska vara lättast att åka västerut. Som utpräglad morgonmänniska är min personliga erfarenhet från tidigare långresor precis den motsatta. Jag bävade för att släpa mig igenom migrationskontroll, tull och terminalbyte i Bogotá vid 3-tiden på natten svensk tid. Tack och lov korta köer, hinner lätt till min anslutningsflight i tid. Den MINST rigorösa säkerhetskontroll jag gått igenom på åratal. I skarp kontrast mot minnet av Bogotás utrikesterminal från hemresan förra gången… Boarding kl 03:50 svensk tid, alla fjärilar i magen har lugnat sig och jag slocknar innan planet lyft… En kort slummer senare: varmt välkomnande på Bucaramangas flygplats. Varmt i dubbel bemärkelse. Glada, bekanta ansikten som skymtar genom glasrutan medan jag väntar på väskan. Och en avsevärd tempskillnad mot Bogotás behagligt svala sommarnatt. Mina tunna resebyxor utanpå tightsen känns plötsligt klart obekväma. Bilfärd till mitt nya hem för de närmaste 6 veckorna. Inget hotell, utan ett HEM. Bubblande glädje över att erbjudas sådan gästfrihet. Dråsar i säng och slocknar nån gång efter midnatt lokal tid. Hemma i Sverige är det redan morgon…

 

Fredag: På banan kl 8 med inlines på fötterna. Förvånansvärt pigg. Positiv jetlageffekt antar jag… Första gången på track på ett halvår. Banan är ingen ren parabol, men har en skålad dosering. Betongblock med skarvar som får skridskorna att vobbla lätt. Jag känner mig osäker. Får en rivstart på fartträningen. “Flying laps” bakom motorcykel. Jag fegar i början, rullar in i kurvan. “Du måste trampa, Helena!! Hela vägen!” Efter några försök vågar jag. Börjar hitta vinklar, grepp, trygghet. Och tryck. Linjen hinner jag inte hitta.

 

Från träningen: direkt vidare till universitetet för möte om min kliniska praktik. Och inköp av den obligatoriska läkarstudent-uniformen. Sedan hem. Lunch och siesta. Lyckas sova en timme på eftermiddagen. Djupt. Kl 18 är det träning igen. Jag är hyfsat pigg, kroppen svarar bra. Paceline med successivt stegrad fart i 20 min som uppvärmning. Sedan 6×1 varv sprint i grupp. Glad att jag fått chansen att testa kurvorna i fart på morgonen – för nu går det lättare. Klarar att byta linje och passera ut ur kurvan. Träningen avslutas med elimineringslopp, 10 km. Dryga 20-talet åkare. En utmaning i att våga ta plats… Jag hänger kvar i 8km. Gör en dumhet i att gå upp i täten och sedan bli passerad i full fart… Men får åtminstone bara stryk av killar… ;-)

 

Hinner avsluta kvällen med en avkopplande stund i kvarterets relax-avdelning. Jacuzzi. Pool och bastu finns också. Samt turkiskt bad, som dock är ur funktion för tillfället. Lyxliv… ;-)

Imorgon: mot Colombia!!

Knappt 2 dagar kvar hemma nu. Imorgon kväll lyfter planet från Umeå – sedan väntar sisådär 40 timmar på resande fot innan jag landar i Bucaramanga, Colombia. Resfebern har nått avsevärda nivåer nu. Framför mig: en lång, ensam resa. Den längsta perioden någonsin utomlands – 6 veckor. Med ett nytt språk som jag aldrig talat förr. I en ny världsdel, som jag bara besökt en gång förr. I ett land som är ökänt farligt… Undrar ibland vad jag gett mig in på… Men senaste dagarna har resfebern lindrats av små fina meddelanden som droppat in på facebook och msn från flera personer. Som väntar på mig och också räknar dagarna… “Te esperamos :-) “. Människor som jag träffat förr men säkerligen skulle ha tappat kontakten med om det inte varit för facebook. ‘Sociala nätverk’ må vara löjliga ibland, och ofta stjäla tid – men de har sina avsevärda fördelar också! När man börjar ha vänner spridda över världen… Och när man själv kastar sig ut i världen! En positiv känsla också i att klara av att chatta på spanska. Att prata, lyssna och förstå kommer att bli svårare. Men grunderna finns och jag ser framemot att lära mig! 

 

Resan kommer att bli lång och ensam. Men jag har goda förhoppningar om att inte behöva känna mig så ensam när jag väl är på plats! :-)